Maria Larsson (KD), barn- och äldreminister, svarar per mejl på Dagens Arenas frågor om hur det kommer sig att 3700 barn har vräkts från sina hem trots ministerns nollvision.
3702 barn har vräkts sedan ditt löfte om en nollvision. Hur ser du på det?
– Det är förstås 3 702 barn för mycket. Men med de åtgärder som vi satt in och det ljus vi satt på frågan har antalet vräkningar där barn berörs minskat ordentligt. Man ska komma ihåg att innan nollvisionen fanns det i princip inget arbete kring denna fråga och absolut ingen statistik som visade hur stort problemet var. Det är på grund av vårt arbete som vi nu vet hur många barn som berörs, innan dess hade vi ingen aning.
Stockholms Stadsmissions socialchef anser att nollvisionen är tandlös eftersom man inte fått några nya verktyg att hjälpa utsatta familjer med. Har du gjort tillräckligt för stoppa vräkningar av barnfamiljer?
– Med nollvisionen anger regeringen en tydlig viljeinriktning och värdegrund för alla som på olika sätt är engagerade i det vräkningsförebyggande arbetet i kommuner, länsstyrelser, nationella myndigheter och frivilligorganisationer. En vision som inte följs av konkreta insatser är tandlös. Men vi har exempelvis genom hemlöshetssamordnarens uppdrag gett kommunerna konkret stöd i att utveckla sitt arbete både genom personliga besök och genom att sprida och göra den kunskap som finns tillgänglig.
– Mellan 2011 och 2013 har antalet vräkningar där barn är berörda minskat med 24 procent i hela landet. I de kommuner som hemlöshetssamordnaren besökt är motsvarande minskning 45 procent. Det visar tydligt att det går att nå resultat genom att utveckla och förbättra arbetet, men det är ett arbete som främst måste ske på kommunal nivå.
– För att sätta fokus på just vräkning av barn gav regeringen redan 2008 Kronofogdemyndigheten i uppdrag att utveckla statistiken så att det är möjligt att följa utvecklingen. Statistiken har sedan successivt utvecklats och förbättras. Sedan 2012 har även Socialstyrelsen i uppdrag att ta fram öppna jämförelser som belyser kommunernas arbete mot hemlöshet, vilket bland annat omfattar arbetet med att motverka vräkning av barnfamiljer.
När kommer Sverige att nå nollvisionen?
– Att sätta ett datum för det är förstås inte möjligt. Arbetet med att minska antalet vräkningar där barn berörs ska fortsätta och med den grund vi nu har lagt har jag goda förhoppningar om att vi ska fortsätta se förhållandevis stora minskningar av antalet vräkningar.
Om du efter höstens val sitter kvar som barn- och äldreminister, vad konkret kommer du att göra för att nå nollvisionen?
– Hemlöshetssamordnaren Michael Anefur har nu i sommar avrapporterat sitt arbete och sina erfarenheter i en slutrapport som innehåller många förslag och vägledning för det fortsatta arbetet. Min ambition är att ta nästa steg mot nollvisionen utifrån den kunskap och de erfarenheter som vi nu har samlat. Jag vill se att alla kommuner där hemlöshet är ett problem ska arbeta med Bostad Först och det borde vara självklart att bostadsbolag (särskilt allmännyttiga) kan räkna med försörjningsstöd som inkomst.
Exempelvis Norrköpings kommun har tagit fram arbetssätt som fått ner antalet vräkta barn kraftigt. Samtidigt har många andra kommuner misslyckats. Varför ser det så olika ut?
– Av just det skälet, att det ser så olika ut i olika kommuner, har hemlöshetssamordnaren ägnat mycket tid till att åka ut och besöka kommuner för att diskutera hur lokala handlingsplaner och strategier kan tas fram. En erfarenhet är att arbetet på lokal nivå fungerar mycket bättre när det finns ett strategiskt styrdokument för arbetet.
Vad kommer du att göra för att få kommuner att ta till sig beprövade arbetssätt som fungerar?
– Jag kommer att arbeta vidare med de förslag som hemlöshetssamordnaren har lämnat. Det handlar bland annat om att ta tillvara den kunskap som länsstyrelserna har byggt upp inom ramen för sitt nuvarande hemlöshetsuppdrag. Länsstyrelserna har en unik kompetens och möjlighet att stödja det lokala arbetet i kommunerna genom att väga samman kunskap om lokala behov och nationell kompetens.
En annan form av hemlöshet är barnfamiljer som inte ens kommer in på hyresmarknaden, på grund av skulder och fattigdom. Vad vill du göra för att dessa barn ska få ett tryggt boende?
–Det här är ett problem som många kommuner har lyft fram i dialogerna med hemlöshetssamordnaren. Många kommuner har en situation med alltför få hyresrätter med rimliga hyresnivåer. Därför är det oerhört viktigt att bostadsbyggandet kan fortsätta att öka.
– För att lösa de mer akuta problemen har kommunerna möjlighet att använda ägardirektiven gentemot sina allmännyttiga bostadsaktiebolag utifrån ett socialt perspektiv. På så sätt kan kommunerna påverka hur bolagen bidrar till att leva upp till kommunens bostadsförsörjningsansvar.
– Genom att på kommunnivå belysa vad bostadsbristen faktiskt kostar i form av dyra tillfälliga boendelösningar, kan det också skapas starkare ekonomiska incitament för kommunerna att ge människor möjlighet till eget boende på den ordinarie bostadsmarknaden.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
