Med historien som motståndare

Vänsterpartiets värsta motståndare är dess egen historia. Eller snarare världskommunismens historia. Inget annat parti har mött så hårda yttre krav på att göra upp med sitt förflutna.

I en färsk avhandling vid Umeå universitet belyser historikern Petter Bergner Vänsterns problematiska arv. Han har studerat partiet från 50-talets Moskvatrogna SKP, via det mer självständiga men fortfarande kommunistiska VPK, till det Vänsterparti som under de senaste årtiondena blivit ett rumsrent parlamentariskt alternativ.

Men partiets uppgörelse med sitt förflutna har varit besvärlig och trög.
– Det har handlat om att frigöra partiet från oönskad barlast från det förflutna. Samtidigt har det hela tiden funnits en intern opinion som har uppfattat kritiken som ett hot mot partiets normer om kampanda, principfasthet och motståndskraft mot borgerlig propaganda.

Frigörelsen från Moskva och den kommunistiska världsrörelsen ledde under 70-talet till att partiet splittrades, något som man därefter gjort allt för att undvika:
– Att hålla samman partiet har varit viktigt. Man har hellre kompromissat sig fram än vidtagit drastiska förändringar som skulle ha sprängt partiet. Det har bromsat processen.

Samtidigt har man sett det som viktigt att behålla partiets särart som det enda systemkritiska i Sverige. Klassprofilen och principerna har ibland värderats högre än pragmatism och väljarmaximering.
– Det var först efter Berlinmurens fall som ideologin och kampretoriken fick stå tillbaka i förhållande till de politiska resultat man kunde uppnå.

Petter Bergner har själv överraskats av hur starkt det yttre trycket på SKP/VPK/V varit genom årtiondena, och vilken roll detta spelat för uppgörelsen med det förflutna.
– Andras åsikter om det kommunistiska arvet har lett till att partiet helt klart särbehandlats. Detta har tydligt satt sin prägel på Vänsterpartiets strategiska tankearbete genom åren.

Inte minst eftersom också flera andra partier också har haft ”lik i garderoben”.
– I en svensk kontext har kommunisterna varit offer, inte förrövare. Man har därför upplevt påhoppen som orättvisa och frågat sig: Varför ska vi behöva klä oss i säck och aska, när inga andra behöver det? säger Petter Bergner och exemplifierar med de partier som under krigsåren vidtog frihetsinskränkningar mot kommunisterna men som sedan har iklätt sig rollen som moraliska domare gentemot vänstern.

Efter de infekterade konflikterna 2003-2006 med Lars Ohly som länge vägrade sluta kalla sig kommunist har trycket utifrån minskat. Med Jonas Sjöstedt vid rodret, hörs kraven på en uppgörelse med det förflutna allt mer sällan. Men Petter Bergner tror inte att det är över.
– Nej, de politiska motståndarna kommer nog aldrig att släppa den möjligheten. Sen hänger det på partiledningen hur man hanterar det.

Petter Bergners avhandling, “Med historien som motståndare: SKP/VPK/V och det kommunistiska arvet 1956-2006”, ges ut av Atlas Akademi.

Faktaruta – den snåriga vägen till V:
Vänsterpartiet grundades 1917, som en utbrytning ur Sveriges socialdemokratiska arbetareparti. Under fyra år hette partiet Sveriges socialdemokratiska vänsterparti, innan det bytte namn till Sveriges kommunistiska parti (SKP) 1921. 1967 var det dags igen, då bytte partiet namn till Vänsterpartiet kommunisterna (VPK), och till sist, 1990, antog partiet sitt nuvarande namn, Vänsterpartiet (V).