Merkel skriver historia

Recension Avsnitten om hennes uppväxt i DDR är det mest intressanta, skriver Håkan A Bengtsson.

Angela Merkels memoarer lanserades med samma släppdatum världen över, översättningarna låg klara på samma dag.

Några väl utvalda journalister fick läsa boken i förväg med löfte om embargo. På besök i Stockholm beviljades en journalist från vart och ett av de nordiska länderna audiens med den forna kanslern. Takterna från kansleråren verkar sitta i. Finns det någon annan politiker som i dag kan lansera sina memoarer på samma sätt?

Angela Merkel är unik. Hon kallades på sin tid för ”Europas drottning”, ”den fria världens ledare” och ”den mäktigaste kvinnan i världen”.

Och hon satt länge vid makten, med vår tids mått mätt. Med sina 16 år som förbundskansler tangerar hon Helmut Kohls gamla rekord. Konrad Adenauer, den västtyska förbundsstatens första kansler, satt ”bara” i 14 år. Att överleva i så många år är mycket ovanligt numera. Hennes företrädare Gerhard Schröder satt i sju år och hennes efterträdare Olaf Scholz endast i tre, om han inte mot alla odds överlever nyvalet i februari 2025, vilket förefaller osannolikt.

Det var turbulent och rörigt även på Angela Merkels tid, men hon lyckades ändå bli det stabila ankaret i tysk och europeisk politik. Som hade att hantera en rad kriser: finanskrisen och EMU-krisen, flyktingströmmen och pandemin.

Så vad är det för arv hon lämnade efter sig?

En nästan overklig saga

Hennes arv  är mer omtvistat i dag än när hon lämnade politiken. Det är inte ovanligt att framgångsrika politiker omvärderas efter sin avgång, särskilt av sina efterträdare som kan ha ett behov av att distansera sig från sin företrädare och forma sin egen politiska linje. Tänk exempelvis på Tony Blair eller för den delen Fredrik Reinfeldt. Plötsligt är det som att alla tar sig hand från den som nyss hade makten. Särskilt när det gäller starka dominerande ledare kommer kritiken i efterhand, när tidigare makthavare inte längre har någon makt.

Icke desto mindre kommer historieböckerna med all sannolikhet att beskriva Angela Merkel som en av de stora europeiska politikerna i modern tid. Den närmare 700 sidor tjocka boken är ett väl planerat och utfört bokslut som också är hennes testamente, och förstås ett försvarstal.

Angela Merkels politiska karriär är också en otrolig och nästan overklig askungesaga. Muren hade precis fallit när hon kastades in politiken. Hon gick inte med i Öst-CDU, som var ett så kallat ”blockparti” som samarbetade med regimen och hade några symboliska platser i den östtyska ”riksdagen” Volkskammer. Utan i Demokratischer Aufbruch (DA), som var ett oberoende parti.

”Vi ville vara självständiga”, skriver hon. Men väljarstödet lyfte aldrig och DA gick sedan upp i CDU i väst. Väl där gör hon en ofattbar blixtkarriär, blir Helmut Kohls adept, minister och partisekreterare, för att sedan själv ta över rodret i Europas i särklass största och viktigaste politiska maskin, den tyska kristdemokratin, CDU med sitt systerparti CSU i Bayern. Hon passade också på att desavouera Helmut Kohl, när det avslöjades att han fifflat med hemliga partibidrag vars ursprung aldrig klarlagts.

Växte upp i en diktatur

Detta är en historiebok om vår politiska tid, eller den som precis flytt. Men det mest intressanta är inte hennes beskrivningar av alla år i maktens centrum utan två andra aspekter på hennes politiska liv. Nämligen vägen till den politiska makten och hennes uppväxt i DDR, ett land där hon levde i 35 år innan Tyskland överraskande återförenades.

Det är aspekter och pusselbitar till varför hon blev en så framgångsrik politiker. Många tyska politiker har förstås haft erfarenheter av att leva eller växa upp i en diktatur. I väst var det fråga om Hitleråren. Adenauers politiska värv efter kriget formades av naziåren. Willy Brandt var flykting i Norden, något som skulle hållas emot honom av konservativa kritiker. Helmut Schmidt var soldat under kriget. Gerard Schröders far stupade vid östfronten. Erfarenheter som med all säkerhet formade deras senare politiska liv.

Och här är Angela Merkels historia annorlunda. Även hon växte upp i en diktatur, i en kommunistisk enpartistat, och blev senare ”ledare för den fria världen”.

Hennes föräldrar flyttade till östra Tyskland innan muren byggdes och blev kvar. Merkels far var präst. Av allt att döma låg föräldrarnas sympatier åt vänster. Man kan väl tillägga att de fulla konsekvenserna av det kommunistiska maktmonopolet i början inte hade uppenbarats fullt ut.

Angelas mamma blev medlem i socialdemokratiska SPD när muren fallit. Medlemmarna i Angelas familj var inte aktiva dissidenter. Men den religiösa miljön erbjöd ändå frihetsgrader. De fronderade inte men visade inte sin lojalitet med systemet mer än nödvändigt. Det var kanske vad som krävdes för att överleva och behålla sin frihet.

Prästfamilj

Frihet är titeln på hennes memoarer. Så läser jag den här delen av memoarerna.

Hon växte upp i prästfamilj i en diktatur ledd av ett parti som i grunden var antikyrkligt, uppbackat och säkrat av Sovjetunionens ockupation och militärmakt. Allt detta kan förstås betraktas som en paradox. Men även monolitiska maktsystem har sina inkonsekvenser och ett visst mått av frizoner. Regimen lät kyrkan hållas, så länge den inte utmanade kommunistpartiets maktmonopol. Kyrkan var inte något aktivt hot mot kommunismen.

En episod i boken är ändå talande. Alla studenter på Karl Marx-universitetet i Leipzig tvingades också genomgå utbildningar i marxism-leninism. Dessa var obligatoriska. Under en av dessa föreläsningar om Marx och Lenin sitter Angela Merkel och löser några uppgifter i kemi, som var hennes ämne. En annan student uppmärksammar detta och begär ordet och berättar högljutt för hela föreläsningssalen. Angela Merkel får löpa gatlopp och lämna lokalen. Men hennes omedelbara rädsla för bestraffas besannas inte. Inget händer. Livet går vidare.

Var maktsystemet inte lika effektivt som vi i efterhand tenderat att tro? Säkerhetspolisen Stasi hade ju obegränsat med informanter. Existerade det luckor i systemet? Eller var det prästerna och deras barn som fick gå fria? Frågan besvaras aldrig i hennes memoarer, och kanske finns det inget svar att ge, ingen sanning att slå fast. Men hela historien är talande och säger kanske också en hel del om Angela Merkel.

Angela Merkel var som ung väl medveten om den kritik som frodades mot den reellt existerande socialismen. Hon skriver om trubaduren Wolf Biermann (som förlorade sitt medborgarskap i DDR under i en turné i Västtyskland), och hon läste Rudolf Bahros bok ”Alternativet”, som var förbjuden i öst men som lästes och trycktes i väst och smugglades tillbaka till DDR, och även översattes till svenska, jag läste den själv. Där fanns ännu en förhoppning om att kommunismen skulle kunna demokratiseras. Socialism med mänskligt ansikte var ju Pragvårens budskap 1968. Det alternativet möjliggjordes aldrig, det stäcktes av sovjetiska vapen.

Inte någon Thatcher

Angela Merkel skriver nu 2024 att hon redan då inte trodde att det var ett möjligt alternativ. Något som är uppenbart så här i efterhand. Men tänkte hon verkligen så när det begav sig? Eller är det en efterhandskonstruktion som passar in i hennes egen kristdemokratiska berättelse? Svårt att säga. Hon är ju också politiker, som nu skriver sin historia.

Relationerna med politiker från väst efter 1990 var komplicerade. Vid ett tillfälle upplevde hon att de såg ned på dem som kom från gamla DDR: ”Vi kändes oss behandlade som okunniga småbarn. Jag var utom mig. Hur dumma tror man att vi är?”

Jag läser detta som formativa erfarenheter som också satt sin prägel på hennes eget politiska förhållningssätt. Hon skriver uppskattande om socialdemokraten Willy Brandts Ostpolitik och strävan att öppna upp relationerna mellan Öst- och Västtyskland. Vilket Kristdemokraterna i CDU attackerade Brandt för.

Och när dörren till demokratin öppnades kunde hon blomma ut i den politiska världen.

Angela Merkel poängterar att hon tror på en social marknadsekonomi, kristdemokraternas gamla slagord. Den här balansen mellan marknad och socialt ansvar har på sätt och vis också kommit till uttryck i de stora koalitionerna under Merkels år vid makten. Under 12 år har CDU regerat tillsammans med SPD. Hennes konservativa stråk har kanske kommit till uttryck i förmågan att kompromissa och genomföra försiktiga förändringar. Under Merkels år styrdes Tyskland från mitten. Hon var inte någon Thatcher. Även om hon i sin första valrörelse flirtade med en mer nyliberal politik och Gerhard Schröder så när lyckades hämta upp ett hopplöst underläge med en effektiv motkampanj.

Men Merkel vann och började regera med Socialdemokraterna. Det var början på Merkeleran i tysk politik.

Kritisk utvärdering

Kompromisserna och pragmatismen har varit hennes arbetsmetod. Hon gjorde sig också känd för en viss otydlighet, kunde föra långa resonemang som kryddades med många detaljer. Men det var rätt sällan några tydliga svar och besked. Detta har kallats för ”zu merkeln”,”att merkla”.

Det var onekligen framgångsrikt. Inte minst när det var dags att byta fot. För det möjliggjorde också snabba lappkast. Den rödgröna regeringen hade fattat beslut om att avveckla kärnkraften. Angela Merkel upphävde det beslutet. Men efter kärnkraftsolyckan i Fukushima gjorde hon en helomvändning och gick in för en snabb avveckling av kärnkraften. Nu har CDU svängt igen och vill bygga ut den på nytt.

Det är bara en av flera frågor där hennes politiska arv nu värderas mer kritiskt. Kärnkraftsavvecklingen är en sådan sak. Flyktingkrisen en annan. Beroendet av rysk gas åter en annan. Och inte minst oförmågan att våga inse vad Putins Ryssland hade för avsikter.

Politiker mäts ju också mot sitt eftermäle. Man kan vara framgångsrik, men inte forma politiken i nästa led. Så är det kanske med Angela Merkel. 2021 satt hon kvar som kansler till valet, och CDU gjorde sitt sämsta val någonsin. Nu har vinden i och för sig vänt för kristdemokraterna, men de har också en annan politisk profil än på hennes tid. Och vi har partier till höger- och vänsterkanten som växt kraftigt. Vi lever i en annan tid. Angela Merkels politiska tid är över.

Kommen från Östtyskland blev hon en brygga mellan två tyska nationer som skulle växa ihop. Hon kom här att spela en inte bara symbolisk utan också reell roll efter murens fall. Samtidigt finns spänningarna kvar mellan öst och väst.

Steffen Maus aktuella bok ”Ojämlikt förenat. Varför öst förblir annorlunda” sätter fingret på spänningar som under senare tid blivit allt mer synliga och problematiska. I några av de östra delstaterna röstar nästan hälften av väljarna på populistpartier till höger och vänster.

Det är kanske det tydligaste uttrycket för att återföreningen inte är fullbordad. Något som faller tillbaka på komplicerade historiska erfarenheter i de olika delarna av dagens Tyskland. Men också på Angela Merkels politiska tillkortakommanden.

Håkan A Bengtsson

Angela Merkel. Frihet. Albert Bonnier förlag

668 sidor