Merkozy duckar för problemen

Merkel och Sarkozy fortsätter att diktera hur EU ska hantera finanskrisen. Men situationen i Grekland och Italien utvecklas till den elefant i rummet som de väljer att inte se.

I går möttes Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Frankrikes president Nicolas Sarkozy i Berlin. Det var ett i raden av många möten på sistone. I EU händer sällan mycket utan att Tyskland och Frankrike har mer än ett finger med i spelet.

Merkel och Sarkozy meddelade att planerna på ett nytt EU-fördrag fortskrider. Redan den 1 mars tror de att EU:s medlemsländer kan komma att skriva under den så kallade stabilitetspakten. Storbritannien säger dock fortfarande nej. Flera länder, däribland Sverige, har inte bestämt sig. Den svenska debatten tog dock fart igår, då före detta statsminister Göran Persson i en intervju förespråkade ett svensk deltagande i europakten.

Dessutom bedyrade Merkel och Sarkozy att de gör allt de kan för att inget medlemsland ska tvingas lämna euron. På den fronten råder dock allt annat än stiltje.

Den grekiska regeringen har deklarerat att om nästa utbetalning av nödlånet till landet inte sker som planerat i mitten av mars, hotar omedelbar statsbankrutt. Nödlånet, sammanlagt 130 miljarder euro, betalas ut i delbelopp. Grekland har krav på sig att motprestera i form av nedskärningar, skattereformer och privatiseringar.

Enligt en intern rapport från Internationella valutafonden (IMF) pekar allt mot att Grekland inte genomför förändringarna i den takt som IMF, Europeiska centralbanken (ECB) och EU-kommissionen kräver.

Samtidigt har många av detaljerna i den 50-procentiga nedskrivningen av Greklands skulder till privata långivare, som beslutades under ett av höstens många EU-toppmöten, ännu inte satts på pränt. IMF, liksom flera andra bedömare, pekar dessutom på att en 50-procentig nedskrivning av privata skulder för Grekland inte räcker. Redan när beslutet om nedskrivning fattades i oktober 2011 talade bland andra IMF om behovet av en större nedskrivning.

Ett ännu större hot som kan framkalla en eurokollaps utgörs dock av Italien. Om Grekland kollapsar blir situationen svår för andra EU-länder, men jämfört med Italien är de grekiska skulderna relativt små. Italien är också nästa anhalt för Merkel och Sarkozy – den 20 januari är det toppmöte tillsammans med teknokraten, premiärministern och tillika finansministern Mario Monti. Men det är stabilitetspakten som främst ska diskuteras.

Merkel och Sarkozy bedyrade i går att situationen är mycket allvarlig. Trots det handlar deras lösningar om långsiktiga reformer, som kritiker dessutom menar urholkar EU:s redan svaga demokrati. Om de omedelbara uppgifterna som måste lösas talar de inte öppet.

Under våren väntar ett presidentval i två omgångar för Sarkozy. Oppositionen kritiserar honom redan för stabilitetspaktens utformning. Att då dra fram de akuta problemen i ljuset är sannolikt inte särskilt bra för det politiska kapitalet. I synnerhet eftersom Sarkozy och Merkel inte har några lösningar att presentera.