Miljöpartiets kris beror på oviljan att vara ett parti, utan i stället vara en ideell organisation. Men det är omöjligt att kombinera med ett regeringsinnehav.
Varför det går som det går för Miljöpartiet just nu har analyserats sönder och samman de senaste veckorna. Maggie Strömberg, som lägligt nog nyligen släppt en bok om Miljöpartiets väg in i regeringen, har haft bråda dagar då hon i medier förklarat varför det går som går för partiet.
Det finns många bra analyser kring partiet, men det många analyser missar är Miljöpartiets ursprung. Och inte de frågor partiet är sprunget ur, utan den organisatoriska aspekten. Miljöpartiet är ett civilsamhällesparti.
Civilsamhället (eller ideell sektor – kärt barn har många namn) innefattar partier, men är mycket bredare än så. Det rymmer allt från stora organisationer som Röda Korset och fackförbunden till nya nätverk som Skiftet och de traditionstyngda studentkårerna.
I de traditionella ideella organisationerna finns det tydliga demokratiska strukturer. Det är hyfsat vanligt att rekrytera människor som inte har en förankring i organisationen till styrelser för deras kompetens och det är möjligt att ganska snabbt gå från »vanlig medlem« till förtroendevald högt upp i en organisation. De flesta organisationer inom civilsamhället arbetar även med politiskt opinionsarbete.
Många av traditionella ideella organisationers särdrag har följt med in i Miljöpartiet, så som interndemokratin, möjligheten att göra snabb karriär och viljan att rekrytera brett för att bredda kompetensen. Även synen på det politiska opinionsarbetet tenderar att finnas inom partiet. Det är sannolikt delvis en kvarleva från tiden då Miljöpartiet inte ville vara ett maktparti, utan vara i ständig opposition, men även ett tecken på arvet från civilsamhället.
Den miljöpartistiska organisationskulturen har gjort att många med ett engagemang i civilsamhället har känt sig dragna till Miljöpartiet. Flera företrädare har eller har haft höga positioner i till exempel ungdomsorganisationer och folkrörelser, vilket i sin tur bidrar till att partiet fortsatt får en stark prägel av att vara en ideell organisation.
Till skillnad från till exempel Socialdemokraterna, som också är sprunget ur civilsamhället men i en annan tid, är det miljöpartistiska beslutsfattandet förståeligt även för en utomstående. Miljöpartiets förmåga att plocka upp skickliga personer har i stort även varit en tillgång för partiet, vilket återigen står i stark kontrast mot Socialdemokraterna som tenderar att belöna lång och trogen tjänst.
Fördelen med lång och trogen tjänst-approachen är att den som till slut når de högre ämbetena (förhoppningsvis) är väl förtrogna med partiets ideologi och har »testats« på flera nivåer. Det är delvis det som har drabbat Miljöpartiet de senaste veckorna. Nackdelen med att ha Socialdemokratins strukturer är att många kompetenta och engagerade personer inte orkar göra en karriär i partiet för att det tar lång tid och kräver maktspel.
Nya språkrör löser kanske Miljöpartiets omedelbara kris, men mycket av partiets problem att regera beror sannolikt inte på språkrören. Miljöpartiets stora för- och nackdel är oviljan att vara ett parti och i stället vilja vara en ideell organisation. Men det är omöjligt att kombinera med ett regeringsinnehav.
Den långsiktiga utmaningen för Miljöpartiet är hitta balansen mellan att vara en ideell organisation och ett parti. Lyckas de med det har de allt att vinna.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
