Det var ett kaxigt Miljöparti som presenterade sina valaffischer under förmiddagen. Utan att veta om det hoppas nog partiet på att årets val ska föra tankarna till en valrörelse Australien.
I riksdagsvalet 2010 blev MP Sveriges tredje största parti med 7,34 procent av rösterna. I vårens EU-valet fick partiet 15,41 procent och blev större än självaste Moderaterna. Målet i hösten val, enligt partisekreteraren Anders Wallner, är att ”återigen göra en historisk valrörelse”. Positionen som Sveriges tredje största parti – före SD – ska befästas med ett tvåsiffrigt resultat.
Därefter ska MP ta plats i en ny regering för första gången. För att nå dit ska tre politikområden prioriteras: Jobben, skolan och klimatet. Wallner framhöll glatt att det är tre områden där regeringen Reinfeldt har misslyckats, vilket påminner om hur cementerat MP numer är till vänster om den olyckliga blockgränsen.
Syftet med pressträffen var att presentera partiets valaffischer, som på gott och ont har stuckit ut i tidigare valrörelser. Partiets signum har varit fyndiga ordlekar om att, till exempel, ”inte lova guld men väl gröna skogar”. Balansen mellan att vara rolig respektive tröttsamt putslustig är dock hårfin. Årets affischer bygger i stället på den enkla kontrasten mellan varmt och kallt, som förekom redan i vårens EU-val, och innehåller bara en ordvits.
Temperatur är nämligen en vansklig metafor för ett parti vars kärnbudskap är problematiken med ett varmare klimat. Lösningen blir att i sann MP-anda återvinna en paroll från i våras: Det är politiken som ska bli varmare – inte klimatet.
Affischerna om skolan och jobben innehåller dock inga ordvitsar utan bygger på den för ett oppositionsparti klassiska skillnaden mellan hur det är och hur det borde vara. Eleverna drabbas när lärarna har högar med pappersarbete, järnvägen är i akut behov av investeringar. Valet av budskap ska också signalera att MP i första hand söker konflikt med M som regeringens största och ledande parti.
Slutresultatet är att MP har överraskande konventionella valaffischer, och i sin kommunikation under valrörelsen har MP valt bort klassiker som tv-reklam och hushållsutskick. Nyheten är att valaffischerna kommer att vara rörliga när den stora kommunikativa satsningen i stället rullas ut i digitala kanaler.
De sakpolitiska områdena kommer att företrädas av MP:s tre vallok: Gustav Fridolin (skola, framhöll att nio av tio lärare vittnar om mer pappersarbete i dag jämfört med 2006); Åsa Romson (klimat, citerade miljörörelsen som talar om åtta förlorade år med alliansen); samt Per Bolund (jobb, som ska skapas genom gröna investeringar).
I ett ”externt PM” som delades ut under pressträffen slogs det på stora trumman för klimat- och miljöfrågan. Och om miljöpartisterna ska uppnå sina ambitiösa mål kan de hoppas på att valrörelsens tar en australiensisk (!) vändning.
2006-2007 drabbades Australien av flera allvarliga skogsbränder och en uppmärksammad forskningsrapport framhöll sambandet mellan bränderna och klimatförändringarna. I den australiensiska valrörelsen 2007 spelade klimatfrågorna därefter en viktig roll när socialdemokraten Kevin Rudd besegrade de konservativas John Howard (som dessutom förlorade sin egen valkrets).
Rösten i valfilmen nedan tillhör rockbandet Midnight Oils sångare Peter Garrett, som blev miljöminister i Rudds regering.
PM:et från MP framhåller flera intressanta siffror som kan bli viktiga i den svenska valrörelsen 2014. Miljöfrågan har klättrat med sex procentenheter på listan över väljarnas viktigaste frågor och ligger nu på fjärde plats efter skola, jobb och sjukvård (Ipsos, juli 2014). 62 procent av väljarna har högst förtroende för MP i klimat-/miljöfrågan, och 40 procent har störst förtroende för Åsa Romson på posten som miljö- och klimatminister. Den nuvarande ministern, som ju heter Lena Ek (C), får bara 26 procent.
MP citerar också en SIFO-undersökning (juli 2014) som visar att MP är det parti ”som har störst potential att vinna över borgerliga väljare […] samt att miljöfrågan är en av de frågor som är viktigast för potentiella blockbytare”.
I PM:et redovisar MP även en mycket förtjänstfull granskning av de vallöften som allianspartierna gjorde på miljöområdet inför valet 2010. I valmanifesten från C, FP och KD fanns 99 vallöften på miljöområdet. M hade inget valmanifest eftersom de har en egen allians som de styr över, och i alliansens valmanifest fanns ytterligare 11. Sammanlagt 110 vallöften alltså – och MP:s gedigna granskning visar att bara 29 (drygt 25 procent) har uppfyllts.
Men för att miljöfrågan verkligen ska prägla valrörelsen 2014 krävs att Göran Greider får rätt i att de systemkritiska flammorna i de västmanländska skogarna blir en politisk gamechanger. I nuläget tyder dock inte så mycket på att det blir så, men en fortsatt debatt om regeringens senfärdighet, Reinfeldts tårtätande, bristerna i krisberedskapen samt regeringens obefintliga klimatpolitik kan möjligen ändra på den prognosen.
MP har länge förespråkat höjd beredskap vid väderkatastrofer, men måste hitta ett sätt att återigen lyfta frågan utan att anklagas för att ta politiska poänger på branden.
Ett annat alternativ är att bryta ned klimat- och miljödebatten i andra sakfrågor som verkligen engagerar väljarna. I PM:et från MP framhålls tre löftesbrott av alliansen som särskilt allvarliga: Sveriges klimatinvesteringar i andra länder har inte ökat som utlovats; Arktis har inte blivit ett marint reservat; en ny proposition om kemikalier innehåller inte skärpt lagstiftning mot ftalater, perfluorerade ämnen samt flamskyddsmedel.
Tre angelägna punkter, och inte minst frågan om kemikalier i vardagen bör engagera till exempel småbarnsföräldrar. Men räcker det för att förändra en valrörelse?
Till sist, och för att bli ett tvåsiffrigt parti, måste MP undvika onödiga snedskär. Ett kongressbeslut om ett ekonomiskt system som inte bygger på tillväxt citeras gärna av partiets motståndare. Åsa Romsons ”attack” på vita män i Almedalen fick kritik även av Aftonbladets ledarsida. Partiet fick som sagt kritik för att vilja göra politik av skogsbranden. Och att Grön Ungdom fördömde S-förslaget om CSN-lån för att ta körkort illustrerar en urban grön rörelse som har blinda fläckar för frågor som rör landsbygd och klass.
Men i frågan som har gett partiets dess namn har MP i grunden en korrekt analys. Hela det svenska politiska systemet skulle behöva diskutera hur mycket och vilken slags tillväxt som planeten tål, vilket också är ett centralt tema i politiska och akademiska diskussioner utanför Sveriges gränser.
Här finns också en intressant koppling till den tänkta koalitionspartnern S, som bortom dagspolitikens duster också kan hänvisa till en internationell förskjutning i debatten om det egna partiets själ: Hur marknaden ska regleras och arbetsmarknaden organiseras.
Om S och MP bildar regering blir det i minoritet och i närmast daglig kamp för parlamentarisk överlevnad. Förhoppningsvis orkar en sådan regering ställa de stora systemfrågorna om planetens framtid och marknadens överhöghet som en den där center-vänsterregering i Australien inledningsvis försökte ställa.
Kevin Rudds första initiativ som premiärminister var att skriva under Kyotoprotokollet samt att ge en officiell och historisk ursäkt till landets urbefolkning, aboriginerna. Men tids nog förgjordes regeringen av interna bråk, dramatiska kupper och parlamentariskt kaos. Och det är en helt annan historia som såväl MP som S gör bäst i att glömma.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
