Missriktat sexpack

EU går mot djupare ekonomisk integration. Ett nytt ekonomiskt regelverk, ”sexpacket”, ska undvika att kontinenten hamnar i en ny eurokris. Men reglerna riktar in sig på krisens symptom i stället för på orsakerna.

Just nu handlar nästan all Europarapportering om Grekland. Ska de få ett nytt ”räddningspaket” av EU och IMF? Kommer landet att gå i konkurs? Hur ska man tolka det senaste uttalandet från den europeiska centralbankschefen Jean-Claude Trichet? Men i skuggorna av det grekiska dramat pågår en annan utveckling, som länge såg ut att nå sitt slutmål under midsommarhelgen. Trots allt tal om en ”kris för det europeiska samarbetet” går EU mot mer ekonomisk integration.

Utvecklingen mot ett fördjupat ekonomisk samarbete inom unionen kan med lite god vilja sammanfattas i ett enda ord: ”Sexpacket”. Namnet till trots handlar det vare sig om överutvecklade magrutor eller blaskig folköl. Det här sexpacket innehåller sex sammanhängande lagförslag från EU-kommissionen som syftar till en ”bättre ekonomisk styrning” av unionen.

Från början var det tänkt att Europaparlamentet skulle rösta om lagpaketet i början av juni. Men eftersom medlemsländerna och Europaparlamentet inte har lyckats komma överens om utformningen av lagförslagen sköts det hela fram till midsommarveckan. Och när EU:s finansministrar i måndags kväll – den 20 juni – meddelade att man nu har nått en gemensam position om sexpacket verkade det som om lagförslaget trots allt skulle gå att ro i hamn innan veckans slut.
– Medlemsländerna och Europaparlamentet är till 99,9 procent eniga om lagförslagen, meddelade EU-kommissionär Olli Rehn nöjt.

Trots det dröjde det inte mer än ett halvt dygn innan förhandlingarna strandade helt. Europaparlamentets ekonomiutskott röstade dagen efter nej till medlemsländernas förslag. ”Finansministrarna har inte ändrat sina positioner tillräckligt” slog utskottet fast i ett pressmeddelande. Nu skjuts det hela fram igen, till juli månad.

En enda promilles oenighet betydde uppenbarligen en hel del.

Statsskuld – farligt, farligt!
Finanskrisen som brakade loss hösten 2008 påverkade Europa på flera sätt. När företag fick svårt att låna pengar resulterade det i minskad produktion och högre arbetslöshet. Efterfrågan i västvärlden vände nedåt och för många europeiska länder – inte minst Sverige – föll exporten som en sten. I nästan varje land fick staten ingripa genom att pumpa in mer pengar i ekonomin. De statliga utgifterna ökade och statsskulder rakade i höjden.

I finanskrisens kölvatten blev det också uppenbart att flera europeiska banker hade tagit för stora risker. I Spanien och flera andra länder hade lättsinnig bankutlåning bidragit till att blåsa upp stora bostadsbubblor, som nu sprack. Skattebetalarna fick rädda inhemska banker som annars hotade att gå i konkurs. Staternas belåning steg ännu mer.

Inte nog med det. När George Papandreou tog över som Greklands premiärminister hösten 2009 avslöjade han att landets statsskuld och budgetunderskott egentligen var betydligt större än vad den officiella statistiken hade visat. Farhågorna hos finansanalytiker och långivare växte. Kanske skulle landet inte kunna betala tillbaka alla sina skulder? Det blev dyrare för Grekland – liksom för flera andra länder i framför allt Sydeuropa – att låna nya pengar på finansmarknaderna.

Finanskrisen på Wall Street hade blivit en eurokris. Staternas skuldsättning hade blivit ett brännande problem. Samtidigt som ”räddningspaket” – nya lån från EU och IMF – sjösattes för Grekland, Irland och Portugal, arbetade EU-kommissionen febrilt för att komma fram med ett nytt ekonomiskt regelverk för Europa. ”Sexpacket”, som kommissionen lade fram i slutet av september förra året, ska förhindra att EU hamnar i en liknande skuldkris igen. Om nu medlemsländerna och Europaparlamentet kan komma överens om det exakta innehållet.

Gamla regler, nya muskler?
”Sexpacket” består av sex sammanhängande lagförslag. Fyra av lagarna handlar om medlemsländernas statsfinanser – inget land ska få ha en större statsskuld än 60 procent av BNP, budgetunderskotten får inte överstiga tre procent – och vad som händer om ett medlemsland är på väg att bryta mot reglerna.

Den som har följt EU-politiken på närmare håll känner säkert igen siffrorna. Det är nämligen precis samma gränser för statsskuld och budgetunderskott som gällde enligt den gamla ”stabilitets- och tillväxtpakten” som infördes när eurosamarbetet sjösattes. Men när kärnländerna Tyskland och Frankrike i början av 2000-talet ändå hade ”otillåtet” stora budgetunderskott flera år i rad – och inte brydde sig om EU-kommissionens kritik – blev det uppenbart att systemet inte fungerade. Medlemsstaterna, åtminstone mäktiga sådana, behövde uppenbarligen inte följa de gemensamma reglerna.

Här står den stora striden om sexpackets utformning. Enligt förslagen ska EU-kommissionen kunna ge eurozonens medlemsländer böter om de bryter mot reglerna för budgetunderskott och statsskuld. Men vad händer om medlemsländerna likväl försöker undvika sanktioner?
– Vi i parlamentet vill värna unionsmetoden, förklarar Olle Schmidt, svensk europaparlamentariker för Folkpartiet.

– EU-kommissionen är den institution som ser till hela unionens intresse. Den måste ha en stärkt roll, på medlemsländernas bekostnad, fortsätter han.

När sexpacket nu förhandlas pågår kort och gott en dragkamp mellan mellanstatlighet och överstatlighet. Medlemsländerna vill inte släppa ifrån sig makt över sina budgetar, medan EU:s överstatliga institutioner – kommissionen och parlamentet – försöker stärka sitt inflytande.
– Om vi nu ska ha regler för underskott och statsskulder så måste det också gå att sätta sanktioner bakom, säger Olle Ludvigsson (S), som liksom Olle Schmidt sitter i EU-parlamentets ekonomiutskott.

Parlamentet vill att det ska krävas en kvalificerad majoritet i ministerrådet – där EU:s ministrar möts – om medlemsländerna ska kunna undvika böter. Det var också förslaget som EU:s finansministrar vände sig emot i måndags kväll, med resultatet att parlamentet morgonen därefter satte sig på tvären.

Att behandla symptomen
Allt i sexpacket handlar förvisso inte om statsskuld och budgetunderskott. Två av lagförslagen tar i stället upp ”makroekonomiska obalanser”. Tanken är att EU-kommissionen också ska titta på andra saker när de ser över EU-ländernas budgetar. Några förslag är att se på under- och överskott i utrikeshandeln, eller hur konkurrenskraftig ett lands ekonomi är. Trots det ligger tonvikten i sexpacket på ”disciplin” i statsfinanserna – vilket delar av vänstern i Europaparlamentet djupt beklagar.
– Som sexpacket nu är utformat är det helt besatt av att snabbt minska budgetunderskott och skulder, säger Stephen Hughes, vice ordförande i den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet.

– Visst behöver underskotten komma ned, men det måste göras på ett sätt som ändå lämnar rum för offentliga investeringar, fortsätter han.

Utan investeringar blir det svårt att få ekonomin på fötter igen. Det är ett rimligt antagande. Men frågan är om inte sexpacket också lider av en annan felprioritering. EU-kommissionen vill med hot om böter tvinga medlemsländerna att dra ned på statsskuld och budgetunderskott. På så sätt ska de ekonomiska problem som nu präglar Europa undvikas i framtiden. Men de höga skuldnivåer som många länder i dag dras med blev verklighet först under finanskrisen. Irland hade en av EU:s lägsta statsskulder innan krisen, Spanien gick med överskott.

Det var finanskrisen som ledde till ökad arbetslöshet och fallande produktion – och därmed minskade skatteintäkter. Det var banker som hotade att gå i konkurs, som skattebetalarna tvingades att rädda. Och i många fall var det stora privata lån och bostadsbubblor som föregick staternas växande skulder.

Dessa frågeställningar talas det inte mycket om i förhandlingarna om sexpacket. I stället riktar man in sig på krisens symtom, men inte på dess orsaker. Kanske borde EU:s ledare fundera ett varv till kring sexpackets olika betydelser. Om för få situps och för mycket folköl leder till en bilring runt magen, är lösningen knappast ett straff för att vågen bågnar. Nu är det upp till EU:s progressiva att presentera ett träningsprogram som angriper orsakerna till de finansiella kriserna – och få Europa att resa sig upp ur soffan.