Film Det var länge sedan en film gjorts så trogen drömmens estetik. Det tycker Cecilia Hector som sett svensk/amerikanska Mother,Couch som går på svenska biografer just nu.
Lägg märke till titeln på denna nya svensk/amerikanska film av den debuterande långfilmsregissören Niclas Larsson. Den är förstås på engelska och kommer att kunna gå långt internationellt. Titeln sammanfattar koncist huvudingredienserna i historien. Modern är central, när är hon inte det? The Couch är samlingsbegreppet för alla de som står psykoanalysen nära. Divanen där analysanden får sträcka ut sig och bli lyssnad på utan andra restriktioner än att säga allt som faller en in.
Filmen har redan fått lovord vid sin premiär på Torontos filmfestival och Göteborgs filmfestivals högsta utmärkelse, The Dragon film award för ”Bästa nordiska film” i år.
Bygger på roman
Dessa båda begrepp – modern och divanen är utgångspunkten för en film som sedan följer drömmens logik, den ena episoden följer på den andra som fria associationer i en psykoanalys. Det var länge sedan en så meningsfylld film gjorts så trogen drömmens estetik. Egentligen är det märkligt. Filmen är ju den konstart som till sin natur mest liknar drömmen. Filmen är som drömmen bilder, episoder, händelser, löst sammanfogade av fria associationer.
Berättelsen bygger på Jerker Virdborgs roman ”Mamma i soffan” från 2020. Den utkom mitt i pandemin, märk väl. Vi var hänvisade till oss själva på ett ovanligt konkret vis under just det året. Likt filmens vuxna syskonskara som samlats kring modern som av någon outtalad anledning slagit sig ner i en soffa på ett öde möbelvaruhus endast bemannat av Marcus och Marko och den enes dotter Bella.
De tre syskonen som försöker få modern att följa med hem därifrån får överhuvudtaget inget gehör för det, hon har bestämt sig för att stanna och lyckas stå på sig så som man kan ana att hon tidigare i livet inte gjort tillräckligt mycket. Modern i soffan utstrålar en kylig beslutsamhet, nu är det hon som bestämmer spelreglerna helt öppet utan att besvära sig med att förklara några motiv eller ställa andra krav än att helt enkelt få stanna på denna opersonliga plats utanför alla familjens ramar.
Ödesdigert ögonblick
Under sina försök att få modern att ta reson, får de två bröderna och systern liksom av rena tillfälligheter reda på ett och annat från moderns sfär som de inte anat tidigare. Eller kanske endast anat, men inte förstått: Mamma säger till den yngste som genom berättelsen framstår som huvudpersonen, spelad av en strålande uttrycksfull Ewan McGregor, att hon aldrig velat ha honom – eller några barn alls. Han, David, skulle inte ens ha blivit född, eftersom hon försökt göra abort. De tre syskonen har alltid vetat att de har olika fäder. Yngste brodern är den som lämnats kvar för att inte modern skulle vara helt övergiven. Alla visste att mellanbrodern, den ironiskt iakttagande Gruffud, spelad med avståndstagande ironi av Rhys Ifans var hennes favorit och systern Linda spelad av Lara Flynn-Boyle, har intagit positionen likgiltig slarva.
Davids belägenhet, som den som förut haft störst ansvar för modern, har också en familj som pockar på hans närvaro med hänvisning till att han lovat och inte hållit sina löften.
Han lyckas ta sig till badstranden som han planerat med sin yngsta dotter men förlorar där ett ögonblick kontakten med henne eftersom mobilen ringer från möbelvaruhuset. Under det ödesdigra ögonblicket får David uppleva fasan över att av ouppmärksamhet ha förlorat sin dotter. Publiken sitter under tiden lika panikslagen som fadern.
Stor igenkänningsfaktor
Filmen är mycket suggestivt berättad och igenkänningsfaktorn tror jag är stor för väldigt många i biografen. Eftersom vi alla drömmer, påminner själva berättandet oss dessutom om våra egna nattliga drömmar, vare sig vi minns dem eller ej – har de en liknande struktur som denna film. Vi märker det. Det är mycket skickligt gjort.
Så där fortsätter filmberättelsen med högt känslomässigt tryck kring frågor om att vara älskad eller inte av sin förälder och rivalitet syskon emellan. Föräldraskapets omvårdnadskontrakt ifrågasätts och sviks. Den ovillkorliga kärleken, finns den? Vilken möda innebär det inte att ge omvårdnad när man själv saknat det. Vad är den mest skyddade attityden till kärlekslöshet om inte ironi?
Kvinnans självständighet och brist på valmöjligheter när hon väl fött ett barn står också i fokus här. Modern framstår i denna gestalt som en kvinna ur burgen medelklass där hennes roll och livsrum begränsats till moderskap och representerande männens skryt om framgångar. Här i filmens soffa tar hon revansch genom att vägra ta reson. Det är mycket verksamt gentemot barnen som varit hennes mest konkreta hinder för självförverkligande genom hela deras liv och hela hennes inkapslade kvinnoliv.
Tänk er en mardröm med dessa ingredienser. Det är Mother, Couch.
Cecilia Hector, Psykolog och filmskribent
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
