Intervju Konflikten mellan stad och land blir allt hetare inom svensk politik. Därför tog vi ett snack med etnologen och författaren Kjell Hansen, som ägnat flera årtionden åt läget på landet.
»Mitt intresse har hela tiden varit samspelet mellan vad som händer på landsbygden, och vilken roll staten har. Så jag har lite svårt att prata om relationen mellan stad och land. Det handlar om resultatet av en ekonomisk politik och en statlig centralisering. Om statens vilja att urbanisera. Så det är inte stadens fel att landsbygden har problem. Det är en politik som pågått under väldigt lång tid som ligger bakom.
Den här politiken har drivits i bästa välmening, men har fått oförutsedda konsekvenser för landsbygden. Istället för att folk bor kvar och utvecklar landsbygden så har det blivit enklare på alla sätt att flytta till staden. Och så har man pratat om det som att staden lockar och drar människor, när det lika mycket har handlat om att man knuffats ut.
Jag är intresserad av vad som händer med avfolkningsorter, och brukar alltid börja med att fråga varför folk överhuvudtaget vill bo där. Vad är lockelsen? Och svaret är att det är bra livsmiljöer. Det jag möter är en sorts underlig kombination, med å ena sidan en uppgivenhet och på andra sidan en jävlaranamma-inställning.
Effekten blev att folk här inte vill ställa upp nästa gång staten ber om hjälp.
Jag har nyligen tittat på effekten av flyktingmottagandet i tre kommuner i Dalarna: Leksand, Hedemora och Falun. Och utifrån de gängse beskrivningarna om att det skulle ha varit någon systemkollaps i Sverige så såg vi väl inte så tydliga tecken på det. Kommunerna beskrev visserligen att de gått på knäna inledningsvis, men konstaterade också med glädje att de hade klarat det. Att de hade gått in i beredskapsläge, där alla arbetade med att lösa problemen. Kommunledningarna beskrev det som att de fått världens chans, där deras sjunkande befolkningsmängd skulle kunna stoppas. Det fanns en stark förhoppning från hela civilsamhället om att de som placerades i flyktingförläggningarna skulle stanna kvar. Och så plötsligt en dag var de borta, för då hade Migrationsverket fått tomma lokaler någon annanstans.
Alltså: först kommer staten in, vill väldigt gärna ha stöd av organisationslivet. Då är förutsättningen att man ska fortsätta att lita på varandra. Och så bryter staten det, utan någon som helst kontakt. Lärare som jobbat häcken av sig för att ta hand om nyanlända barn; barn som sedan plötsligt inte kom till skolan. En buss från Migrationsverket hade skjutsat dem någon annanstans i landet. Effekten blev att folk här inte vill ställa upp nästa gång staten ber om hjälp. Ett tragiskt uttryck för det svek som många på landsbygden känner att staten har utfört.
I Sverige har jämlikhet oftast tolkas som likhet, att alla ska behandlas likadant. Och det blir ett problem för landsbygden.
Konflikten mellan landsdelarna blir tydligast när det handlar om skatter, och utjämningen mellan kommunerna. Där de rika storstadskommunerna inte vill dela med sig. Och jag tänker att det skulle se annorlunda ut om det var samma system som i Norge, där tillgång på råvaror och energi tydligare syns i kommunernas skatteintäkter. Detta är ytterligare ett exempel på hur rikspolitiken i Sverige har skapat ett motsatsförhållande mellan stadsbor och de på landsbygden.
Jag tror inte att det räcker med att staten öppnar servicekontor ute på kommunerna, det krävs mer aktiva insatser. Och då är skattesystemet det mest effektiva vapnet. Det kan handla om arbetsgivaravgifter eller momssatser. Eller högre skatteavdrag i glesbygd. Men i Sverige har jämlikhet oftast tolkas som likhet, att alla ska behandlas likadant. Och det blir ett problem för landsbygden. Speciellt om det är den urbana normen som styr vad som är likhet. Jämlikhet i det här fallet skulle innebära att stad och land behandlades olika.
Det går att säga att den urbana politiken finns för att gynna flertalet, men fram till mitten av 50-talet bodde majoriteten av befolkningen på landet. Det handlar istället om att det funnits en idé om att framtiden finns i städerna, och en tradition av urbanisering sedan flera hundra år.
Vi är inte längre helt och fullt i en produktionsekonomi, utan på väg mot en tjänsteekonomi. Och tjänsteproduktion är mycket svårare på landsbygden. Många sätter nu sitt hopp till turismen, vilket gör landsbygden till ett rekreationslandskap för stadsbor. Och gör dagens politik närmast kolonial. Men en ökad turism skulle också kunna innebära ökade kontakter mellan befolkningen som kan inge hopp.
Sedan finns det ju kulturella skillnader. En urban norm, där livet i staden räknas som det normala, och livet på landet som en sorts avvikelse. Och det är klart att ställer du en stad med lyxkrogar mot en ort som bara har en pizzeria så framstår den som torftig, men frågan är ju vad har de istället? Det måste finnas en annan norm, den urbana normen är en föreställning som används för att formulera ett gott liv. Men det goda livet kan också vara älgjakt eller utflykt med skotern. Då blir det en strid mellan rural och urban norm, vilket är en mer verklig konflikt än den land mot stad-diskussion som nu förs.
Om staten upplevs som en alltför hård och kall byråkrati så känns naturligtvis politikernas ord om att hela landet ska leva inte helt sanna.
Den riktiga landsbygden, med jord- och skogsbruk, den kommer inte tunnas ut mer. För vi behöver matproduktionen. Men de små tätorterna, de behövs inte längre i ekonomin. Men de behövs ändå för att folk vill bo där. Det var ju detta man ville rädda genom invandringen. När dessa orter växte fram så gjorde de det genom väldigt starka statliga insatser. Men nu så överlåts dessa orter åt sig själva. De ser inte sällan helt döda ut, förutom väldigt korta perioder på dagen. Men när man vistas där så inser man att det pågår aktiviteter som inte syns. Det är oftast starka föreningsfästen. Mycket idrott, men det kan egentligen vara vad som helst.
Jag har utvärderat landsbygdsprogrammet, och kan konstatera att det finns två typer av statliga tjänstemän. En som ser brister i en ansökan och försöker hitta lösningar, och så den som bara pekar på felen och lämnar landsbygden i sticket. Om staten upplevs som en alltför hård och kall byråkrati så känns naturligtvis politikernas ord om att hela landet ska leva inte helt sanna. Att deras enda intresse är att granska räkenskaperna. Det finns en historia om ett projekt där de hade köpt en bulle mer än vad det fanns deltagare på mötet, och blev återbetalningsskyldiga för den extra bullen. Det är en anekdot som jag inte vet om den är sann, men den används för att peka på avståndet mellan folket och staten. Att de där uppe inte litar på oss, de misstror oss.
Det borde finnas ett utrymme för en radikalisering på dessa orter, men istället ser vi en vurm för den forna välfärdsstaten. SD har en väldig hög andel väljare på gamla industriorter, men jag ser inte att folk är mer främlingsfientliga där än någon annanstans. Men det de tar fasta på är drömmen om att återupprätta en välfärdsstat som också räknar in landsbygden. Det blir att man tittar i backspegeln snarare än framåt. Och det går ju inte. Samtidigt finns det också en ny grön våg med unga människor som flyttar ut för att öka graden av självhushållning, speciellt till glesbygd med närhet till större städer. Och detta pågår lite under radarn, utan något större stöd. De vill leva grönt, och hankar sig fram på halvtider i städerna.
Hade detta skett på 50-talet hade staten sett till att alla fick bredband, för det hade varit en del av välfärdsstatens uppgift.
Bredbandet skulle betyda mycket för att knyta ihop i landet. Att placera statlig verksamhet i residensstäder hjälper egentligen inte heller, det ökar bara den regionala urbaniseringen. Där skulle bredbandet kunna öppna nya möjligheter. Men bredbandsutbyggnaden är ett kapitel för sig. Är det inte marknadsmässigt lönsamt blir det inte av. Det finns visserligen bidrag, men det kräver stora arbetsinsatser för att det ska bli av. Det är en av de största orättvisorna just nu. Hade detta skett på 50-talet hade staten sett till att alla fick bredband, för det hade varit en del av välfärdsstatens uppgift. Nu har vi en mer nyliberal stat, som ger vissa resurser men inte tar ansvar för att det blir genomfört. En del av detta handlar om privatiseringen, men till exempel friskolor kan istället rädda vissa orter som står inför nedläggningar.
Motståndet mot tillbakadragandet är för svagt och för oorganiserat. Den politiska organiseringen har varit väldigt svag på svensk lands- och glesbygd, till skillnad mot exempelvis den norska motsvarigheten. Där har funnits en bondeorganisation för de stora och en för de små, och så även för fiskarna. I Sverige har det bara funnits en organisation, LRF, som varit styrt av de stora bönderna. Och de har ju gynnats av marknadsanpassningen. I Norge har organisationerna för de små varit en nödvändig motkraft, och de har verkat sedan 30-talet. Därför har de fortfarande en livskraftig landsbygd.
I 60-talets Sverige pågick stora protester mot hur statens politik ledde till utflyttning. Det fanns till exempel en stark kritik mot att AMS, och i förlängningen Socialdemokraterna, tvingade fram flyttströmmarna. Ändå hade socialdemokraterna egen majoritet i valen under denna tid, så det verkar inte funnits någon koppling till ett politiskt uttryck för det motstånd som folk då kände.
Problemet för landsbygden nu är att befolkningen är för liten, för spridd och för gammal för att orka dra igång några större protester.
Att inte politiska proteströrelser uppstod till exempel redan under avfolkningen på 50- och 60-talet är lite märkligt, men jag tror att det svenska samhället har hållits samman genom ett förtroende, där medborgarna har litat på staten. Man protesterade mot AMS, men köpte konceptet som helhet. Den tilliten fanns då även i glesbygd, men nu finns den inte kvar på samma sätt. Går det tillräckligt hårt och fort utför kan du få ett uppror, men det har å andra sidan varit väldigt långt mellan svenska bondeuppror historiskt sett.
Problemet för landsbygden nu är att befolkningen är för liten, för spridd och för gammal för att orka dra igång några större protester. Så även sådant blir stadsfenomen. Istället söker de på landsbygden mer konstruktiva lösningar på själva problemen. Om macken läggs ned, hur gör vi, typ så. Ingen bryr sig, så då får vi fixa det själva. Det kännetecknar vad som händer på svensk landsbygd. Bilden av att det bara är de dumma som bor kvar, den stämmer inte. Anledningen till att de kan bo kvar är tvärtom att de är smarta och påhittiga.
Redan 1918 varnade svenska etnologer om att utvecklingen fortsatte så landsbygden skulle vara tömd inom 20 år. Och det har ju inte hänt. Man sa samma sak på 50-talet, men trenden bryts hela tiden. Det är tvärtom så att den stadsnära landsbygden frodas. Den är väldigt attraktiv. Det är glesbygden som är det stora problemet, speciellt i Norrlands inland med sina avstånd. Jag vill inte säga det, men visst finns det orter som är bortom räddning.
Det är ingen som brytt sig nämnvärt om mina iakttagelser, åtminstone inte på politisk nivå. Det är ungefär samma politik nu som 40 år sedan. Det blir lite som en oljetanker som ska svänga, det tar väldigt lång tid. Jag tror att det främsta skälet till att det nu börjar bli lite oroligt är att Sverigedemokraterna växer. Det är en dålig drivkraft till förändring, men det har i alla fall inneburit att något nu händer. Personligen hade jag hellre sett en radikal, demokratisk rörelse som drivit dessa frågor. Partier som V och MP bryr sig inte om landsbygden, åtminstone inte aktivt. Det var där jag hade förväntat mig olika former av motkrafter, men det sker inte. Delar av C gör det, men det är ett splittrat parti.
Att regeringen nu ger Länsstyrelserna i uppdrag att inventera läget är bra. Det är ett steg på vägen. Sen får vi väl se om det blir nån verkstad av initiativet. En ökad närvaro av räddningstjänst, polis och ambulanssjukvård skulle vara viktig.«
Kjell Hansen är etnolog och författare. Han är verksam som lektor vid Sveriges lantbruksuniversitet.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
