Feministen och teoretikern Sara Ahmed är aktuell med boken ”Vithetens hegemoni”. Dagens Arena fick en intervju med den brittiska professorn för att diskutera vithetens betydelse för tillhörighet, och mångkultur som fantasi och lyckolöfte.
Sara Ahmed är professor i Race and Cultural Studies vid Goldsmiths College, University of London. Ahmeds fokusområden handlar om hur diskriminerande maktordningar samverkar. Forskningen bottnar i queerfeministisk och postkolonial teori.
Genom att dra nytta av sin egen erfarenhet av att bebo en vit värld med sin icke-vita kropp, undersöker Sara Ahmed hur vitheten blir ”världslig.” Vithetens hegemoni, den första av hennes böcker som ges ut på svenska, beskriver hon så här:
– Jag reflekterar över min syn på rasism och hur rasistiska strukturer fungerar och förändras. Jag försöker förstå hur institutioner skapar rum för vissa personer mer än för andra, och förklara hur ojämlikhet fungerar på olika nivåer – individuellt, institutionellt och nationellt.
Vad innebär vithetens hegemoni?
– Den handlar om att definiera skillnader och strukturer, som makt exempelvis. Jag tror att idén om vitheten som en övermakt betecknas som en ren, nästan nobel kategori. Det är väldigt borgerligt med en vithet som endast tillhör medelklassen. Alla vita människor har inte lika stor tillgång till jämlikhet. Det finns en inövad vana att imitera medelklassens manér, och få en inträdesbiljett till samhällets organisationer.
Hur relaterar du detta till klass?
– Vithetens hegemoni i relation till klasstillhörighet är viktig när det handlar om privilegierade människors liv. Det handlar inte enbart om kompetenser som social rörlighet på arbetsmarknaden, utan även om ekonomisk makt. Vithetens dominerande historia är en oregelbunden betecknare för att mäta framgång. När den brittiska arbetarklassen diskuteras, beskrivs en vit klass som är mindre värd – nästan som om den vore smutsig.
Feministiska tänkare, såsom bell hooks och Audre Lorde, inspirerar Sara Ahmed. Med inlevelse berättar Ahmed hur de beskriver tillhörlighetens betydelse utifrån vardagliga händelser, i tunnelbanan eller i ett konferensrum, och om hur sociala strukturer påverkar människor.
– Beslut om vem som hör hemma var kan vara mer eller mindre synliga. Vid en gränskontroll säger polisen ”STOPP” – det är tydligt. Andra gånger är tillhörighet inte lika synligt. Att inkludera några, och samtidigt exkludera andra, är svårare att lägga märke till.
När är vithet osynligt?
– Vithet är troligtvis mer osynlig för vita människor. När du inte är vit tror jag att du ser vitheten mer. Ibland behöver jag som icke-vit skaffa överlevnadsstrategier och lära mig att inte se vitheten, det är tröttsamt att alltid känna sig som icke-vit i ett rum där alla är vita. Vita rum tillhör vissa människor mer än andra.
Kan en konsekvens vara att rasismen också blir osynlig?
– Detta intresserar mig mer. Det offentliga rummet begär att människor, som utsätts för rasism, lägger den bakom sig och går vidare. Det finns direkt och indirekt press på människor att inte prata om det. Ibland är det inte en utomstående press utan en personlig önskan – om att få rasismen ur världen. Rasismen blir osynlig och förminskas i det offentliga rummet, (i stil med, red. anm.) du skapar problemet själv och är orsaken till dess existens.
På senare tid har högerledare runt om i Europa, David Cameron, Angela Merkel och Nicolas Sarkozy, fördömt multikulturalismen och talar om det som misslyckad integration. Det märks att frågan engagerar Sara Ahmed, och hon börjar med att ifrågasätta värdet av en polariserad debatt.
– Det är svårt att förutspå vad som kommer att hända i retoriken kring multikulturalismen i en brittisk kontext. Det handlar inte om muskulär liberalism, som David Cameron påstår. Hans poäng skiljde sig inte mycket från det Labour sade tidigare. Det finns en uppfattning om att multikulturalism innebär integration genom mångfald. Det är en lösning som är nostalgisk. Den skapar en mångfald som fantasi – där människor hyllas för sina skillnader och för olika kulturella miljöer. Multikulturalismen var aldrig det den ville vara, och det är det jag ifrågasätter. Den handlade mer om festivaler, mat och kläder, den handlade inte om en fundamental upprättelse av kärnfulla nationella värden. Den handlade inte om Storbritanniens dialog med sin egen koloniala historia.
Finns det en ovilja att erkänna kritiken av multikulturalismen?
– Multikulturalismen beviljade Storbritannien att säga ”vi har alltid varit bestraffade med skuld, nu är vi fria och stolta igen.” Men det fanns aldrig en uppfattning om Storbritanniens skuld, medvetandet om skulden har aldrig existerat. Multikulturalismen som levande var en fantasi lika mycket som den som död är en fantasi.
Vad betyder din forskning om vithetens hegemoni i relation till ”multikulturalismens död”?
– Det viktiga för mig är hur orden används. I Storbritannien används integration som en hövlig term i stället för assimilering, som implicerar att migranter måste överge sin kultur och sitt språk för att bli medborgare. David Camerons synsätt är otroligt irriterande. Det är ironiskt att hans extrema retorik inte formulerades lika tydligt förut, till exempel under åren med New Labour.
Du skriver också om misslyckad integration. Vad händer när både vänstern och högern använder samma retorik och fördömer samma saker?
– All politisk dialog presenteras som om det finns ett oppositionellt motstånd. Mycket tas för givet, även iscensättandet av meningsskiljaktigheter. Det finns ett begär att polarisera opinionen och bara visa goda eller onda alternativ.
Hur beskrivs assimilering i Storbritannien? Vad finns det för strategier?
– Det råder konsensus om att ord som assimilering tillhör det förgångna, och en tid som handlade om dålig politik då migranter förväntades ge upp allt och träda in i den nationella staten. Lite som en ny födelse utan historia. Föreställningen ”vi tänker inte så längre” innebär samtidigt en önskan om att lägga rasers överlägsenhet till det förgångna. Jag tror inte att vi är förbi föreställningar om vad migranten måste göra för att anpassa sig. Även mångfald blir en beskrivning av vad en nationell tillhörighet kan vara. Ordet som används är integration och vi har medborgartest, som syftar till att migranter måste bli britter. Det är ett sammanhang som positionerar migranten som problemet och att det är deras uppgift att anpassa sig till den nya kulturens sfär – som är allt annat än neutral.
Hur påverkar detta segregationen mellan människor?
– Migranter blir desperata och vill lära sig de knep som kan ge dem ett meningsfullt liv på den plats dit de har anlänt. Segregationen blir komplicerad eftersom den börjar handla om rasfrågor. Ras skapar kaos. Det finns ett helt politiskt språk som kretsar kring ras som ett minoritetsproblem. När kravallerna i norra England inträffade 2001 beskrev medierna människor som levde parallellt med varandra men som inte möttes någonstans. Vita medelklassområden, som också är segregerade, räknas inte utifrån samma problemaspekter. Ordet segregation har fått en väldigt ojämlik innebörd som presenterar etniska minoriteter som misslyckade i deras mångfald.
Du är väldigt kritisk mot lyckoforskning. Vem förkroppsligar lycka?
– Det är en bra fråga. Regeringar pratar om vad som gör en nation lycklig. Samtidigt som brittiska studenter protesterade på gatorna beskrev David Cameron lycka som en lösning. Jag är intresserad av vem som anses förkroppsliga lycka. Idén om lycka ger närhet till vissa typer av liv. Kärnfamiljen konnoterar lycka, en lycka som är kopplad till reproduktion. Rikedom och vithet likaså. Lycka anses handla om att hitta mening och engagemang i omvärlden.
Hur gör du för att hitta mening?
– Jag gör det genom min ilska mot orättvisor i stället för med lyckolöften.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
