När tre högprofilerade moderater på DN Debatt förra året slog fast att ”svensk migrations- och integrationspolitik har misslyckats” så var det en upprepning av ett budskap som trummats ut i samhällsdebatten under lång tid. Framför allt folkpartistiska och moderata politiker – tillsammans med ett stort antal bloggar och fristående debattörer på högerkanten – har understrukit allvaret i situationen vi befinner oss i: utanförskapet ökar, integrationspolitiken misslyckas, utvecklingen går åt fel håll!
Men verkligheten är betydligt mer komplicerad.
Sysselsättningen ökar
Integration är ett svårfångat begrepp. Det är sällan innebörden preciseras närmare – trots att integration så ofta sägs ha ”misslyckats”. Men de nya Moderaterna har åtminstone sin bild klar. För Reinfeldt och Borg är nyckeln till integration arbete. Därmed är det också regeringens politik. De förslag om en gemensam litterär kanon, språktest och svenskkontrakt som då och då dykt upp har aldrig riktigt fått fäste. ”Arbetslinje”, däremot, är regeringens integrationspolitik i ett ord.
Med det i åtanke är det lite förvånande att många moderater i den offentliga debatten verkar vara uppriktigt oroliga för vad som håller på att hända. Läser man den skrivelse där regeringen själv redovisar sin ”strategi för integration” framträder nämligen en annorlunda bild av läget på jobbfronten. I skrivelsen, som överlämnades till riksdagen i juni i år, kan man läsa:
”I motsats till en vanlig föreställning har utvecklingen på arbetsmarknaden för utomeuropeiskt födda sammantaget varit positiv under de senaste tio åren. Arbetslösheten har sjunkit och sysselsättningen har ökat stadigt under perioden. Fattigdomen definierad som den andel av befolkningen som lever under normen för försörjningsstöd har minskat, särskilt bland utomeuropeiska invandrare…”
Statistik från Statistiska Centralbyrån (SCB) ger regeringen rätt. Mellan 1997 och 2008 halverades arbetslösheten bland utomeuropeiskt födda, vilket är den invandrargrupp där arbetslösheten är som högst. Man kan förstås också tolka statistiken som ett misslyckande – skillnaden i arbetslöshet och förvärvsarbete mellan utomeuropeiska invandrare och befolkningen som helhet kvarstår – men idén att situationen successivt blir allt sämre verkar rätt och slätt vara felaktig. Åtminstone om man som de nya Moderaterna menar att integration handlar om arbete.
Humanitära skäl har styrt invandringen
Samtidigt förnekar knappast någon att Sverige skiljer ut sig i statistiken. Jämfört med många andra länder i västvärlden är arbetslösheten bland invandrade i Sverige hög. Det finns flera strukturella orsaker till det.
– Sverige har haft en större flyktinginvandring än många andra länder, säger Pieter Bevelander, docent på Institutet för migration, mångfald och välfärd vid Malmö högskola. Det kan vara en förklaring till att Sverige är relativt dåligt på arbetsmarknadsintegration.
– Också i ett land som Kanada verkar flyktingar prestera sämre på arbetsmarknaden än andra invandrargrupper, fortsätter han.
Enligt det ekonomiska samarbetsorganet OECD, som årligen publicerar rapporter med statistik och analyser om invandring och integration, är det ett generellt problem. Människor som migrerar på grund av humanitära skäl har helt enkelt svårare att etablera sig på arbetsmarknaden.
Samtidigt får de flesta invandrade, också människor som sökt sig hit av humanitära skäl, efter ett tag jobb i Sverige. Sysselsättningen ökar ju längre tid människor vistats i landet. Men eftersom det hela tiden kommer nya invandrade som under de första åren har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden så syns inte det ständiga flödet som går från arbetslöshet till jobb särskilt tydligt i statistiken.
Olika arbetsmarknader
Men det faktum att Sverige har haft en stor flyktinginvandring kan knappast ensamt förklara varför arbetslösheten bland invandrade här är högre än på många andra håll. Sverige är inte unikt. Tittar man på OECD:s siffror över invandringen i olika europeiska länder så ser man snabbt ett mönster: andelen invandrade som arbetar verkar vara högre i södra Europa än i nordliga länder.
– De är helt enkelt andra typer av arbetsmarknader, säger Pieter Bevelander. Där finns inte samma välfärdsregimer som i Nordeuropa. Om man vill överleva där så måste man jobba.
Peo Hansen, docent i statsvetenskap vid Linköpings universitet och som forskat mycket på EU:s migrations- och asylpolitik, lägger till:
– Sverige har också en mycket mindre andel papperslösa än många länder i Sydeuropa. Vi har inte haft en arbetsmarknad som efterfrågar den typen av arbetskraft, säger han.
I Sverige finns det ganska få jobb som inte kräver någon form av utbildning eller förkunskaper. Efterfrågan på lågproduktiv, billig arbetskraft är lägre här än i länder som Spanien eller Grekland. Pieter Bevelander jämför dagens situation med den som rådde på 50- och 60-talet, då Sverige upplevde en omfattande arbetskraftsinvandring.
– Då hade vi en enorm industriell tillväxt och stor efterfrågan på arbetskraft här. Så är det inte i dag på samma sätt, säger han.
– I Sverige sker tillväxten mer och mer i tjänstesektorn, fortsätter han. Då ökar betydelsen av språk och kunskapskraven höjs. Kontakter blir viktigare för att hitta jobb.
Pieter Bevelander menar att det är viktigt att landets politiker förstår att situationen idag är en helt annan än den som rådde för femtio år sedan.
– Integrationen på arbetsmarknaden tar tid, konstaterar han.
Vilken framtid vill vi ha?
I stort sett alla är nog ense om att det finns utrymme för förbättringar vad gäller invandrades tillträde till arbetsmarknaden. Men kanske finns det också en avvägning att göra: mellan hur viktigt man tycker att det är att invandrade snabbt kommer i arbete jämfört med vilken typ av jobb man vill att Sverige ska satsa på i framtiden. Statsvetaren Peo Hansen tycker att valet är tydligt.
– Det finns ju två sätt att lösa problemen med trösklar på arbetsmarknaden, säger han. Det ena är att man jobbar mot den diskriminering som invandrare råkar ut för i arbetslivet och på bostadsmarknaden, förbättrar arbetet med att översätta utländska utbildningar och så vidare.
– Det andra är att man skapar nya arbetstillfällen där man vet att invandrare lätt kan få jobb, ofta i en lågproduktiv tjänstesektor. Men då skapar man istället en låglönesegregation. Man stratifierar arbetsmarknaden ytterligare.
Beskrivningen är väl hårddragen. Man kan rimligtvis jobba emot diskriminering och samtidigt tycka att det är oproblematiskt med en växande låglönesektor. Men utmaningen är ändå på många sätt densamma som för arbetsmarknaden i stort. Vill vi hellre ha ett låglöneproletariat än hög arbetslöshet? Går det att förena hög sysselsättning, snabb arbetsmarknadsintegration och satsningar på högproduktiva jobb?
Det verkar åtminstone tydligt vilken väg den nuvarande regeringen vill gå. Som Reinfeldt sade när han öppnade riksdagen för några veckor sedan: arbetslinjen ligger fast.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
