Naket porträtt av sorg och saknad

När ljuset bryts

Betyg: 4/5

Film Den isländske regissören Rúnar Rúnarsson har gjort en fantastisk film om att förlora en närstående. Jon Andersson har sett ”När ljuset bryts”, som har premiär i helgen.

Diddi och en Una sitter på en klippa i soluppgången och pratar. De är kära. Dagen efter ska Diddi åka till sin flickvän i hemorten och berättar för henne att han träffat Una. Äntligen kan de vara fria och slippa smussla med sin kärlek. Men Diddi hinner aldrig dit. Han dör i en olycka i en vägtunnel följande morgon. I stället för att leva lycklig med Didi måste Una nu hantera sin sorg över att ha förlorat någon alltför tidigt i livet. Något som ytterligare kompliceras då Diddis flickvän Klara kommer på besök. 

Fantastisk film

Den isländske regissören Rúnar Rúnarsson har gjort en fantastisk film om sorg och saknad. Alla som förlorat någon kan känna igen sig i Unas gränslösa sorg. En sorg som uppfyller i stort sett varenda bildruta, då kameran följer Una tight på nära håll under nästan hela filmen. Elín Hall gör ett naket och mycket trovärdigt porträtt av den unga sörjande Una. Det är som att vi nästan kan ta på den brutala smärta och saknad hon känner. 

Unas känslor kompliceras såklart av att Diddis flickvän kommer på besök för att sörja med Una och Diddis andra kompisar. För Klara är Una bara en kompis och medlem i Didis band. Åtminstone till en början. Men efter ett tag börjar hon misstänka att de haft en djupare relation än så. Eller gör hon det?

Får inte alla svar

Styrkan med “När ljuset bryts” är att vi inte får alla svar. Klara, Una och resten av Didis kompisar dricker öl på Didis favoritbar, går på minnesgudstjänst i kyrkan och festar i en av vännernas hus. Hela tiden råder en spänning mellan Klara och Una. Något som kanske allra tydligast manifesteras i en briljant bild, då Klara och Unas ansikten speglas i ett fönster och nästan smälter samman till ett. En bildkomposition som för tankarna till Bergmans “Persona”. 

Det enda tråkiga med  ”När ljuset bryts” är att den är för kort. Redan efter 1 timme och 22 minuter är filmen slut. Jag hade velat veta mer om vad som händer med Una och Klara, och hur de ska hantera sorgen över Didi och relationen till varandra. I stället väljer regissör Rúnarsson att få oss att längta efter mer, vilket är ett genidrag i sig.