När kameran slocknat

ARKIV Med anledning av det återuppväckta intresset för de apatiska barnen återpublicerar vi här Jesús Alcalás reportage i ämnet från 2008. 

Vad hände med de apatiska flyktingbar­nen? Fanns de? Finns de? Varför har det blivit alldeles tyst om dem?

Så sent som för drygt ett år sedan var de apatiska flyktingbarnen en stor fråga i medierna. Och helt i enlighet med den gängse mediedramaturgin förenklades frågan. Tragedin så att säga schemalades. Dagordningen krävde sanning eller lögn, ja eller nej och inget mittemellan. Komplexiteten fick som vanligt inte plats.

Nu är det tyst. Under hela det gångna året, 2007, har tystnaden om de apatiska flyktingbarnen varit kompakt. Ändå har förstås nya asylsökande familjer kommit och en del av dem har vädjat: Vår son, vår dotter har slutat äta och vägrar prata och är apatisk och bara ligger och måste sondmatas. Hjälp oss! Ge oss asyl!

Och sonen eller dottern har faktiskt legat apatisk och varit okontaktbar och har fått sondmatas – precis som de barn vars öde för något år sedan oroade så många debattörer, precis som de barn vars utsatthet för något år sedan engagerade så många människor. Men nu är det alltså tyst. Inga upprop. Inga teveprogram. Inga rubriker. Ingen granskning av hur myndigheterna han­terar ärendena.

Den massmediala tystnaden och likgiltigheten har också omfattat de ”gamla” fallen, de apatiska flyktingbarn som vi alla led med när vi såg dem i teverutorna.

Så varför tystnaden nu? Är det för att de “nya” apatiska flyktingbarnen inte är så många? Eller har det att göra med den mediala bäst-före-datum-logiken? Eller kan det vara så att medierna visserligen är tysta men att människo­rättsorganisationerna fortfarande oför­trutet engagerar sig för dessa barn?

Jag vänder mig till de organisationer som oftast trädde fram i medierna när ämnet var brännbart i debatten.

Jag frågar Madelaine Seidlitz, flyk­tingansvarig på svenska Amnesty, vad Amnesty gjort för de apatiska flykting­barnen under 2007. Har Amnesty skrivit några pressmeddelanden eller artiklar? Har Amnesty mött och försökt hjälpa apatiska asylsökande barn? Vet Amnesty hur många apatiska flyktingbarn som nu finns i Sverige? Har Amnesty vänt sig till regeringen eller myndigheterna? Vilka erfarenheter har Amnesty gjort och vilka synpunkter har organisationen på hur utvecklingen varit?

Madelaine Seidlitz svarar: “Amnesty har inte arbetat med de så kallade apatiska barnen särskilt. Jag har alltså inget material eller sammanställningar heller.”

Jag ställer samma frågor till Guhn Godani på Rädda barnen. Jag frågar också efter den uppföljningsstudie av före detta apatiska flyktingbarn som hon och barnläkaren Göran Bodegård arbetat med sedan våren 2006.

Vad gäller eventuella pressmedde­landen hänvisar Godani mig till Rädda barnens pressavdelning, alternativt gå till Rädda barnens hemsida och klicka mig fram till pressmeddelanden, promemorior med mera. Om uppfölj­ningsstudien säger hon att den inte är klar ännu: “Det är fortfarande syrligt debattklimat i Stockholm om samma barn, så saker och ting tar tid[ … ]. Du kommer att höra om vår rapport när den är helt färdig.”

Jag klickar mig alltså fram på Rädda barnens hemsida. Där finns inget pressmeddelande om apatiska flyk­tingbarn, där finns inget uttalande, inte ett enda. Ingen artikel och ingen rapport, ingenting. Det enda som finns är ett PM, kritisk mot Marie Hessles utredning Asylsökande barn med upp­givenhetssymtom. Detta PM presen­terade Guhn Godani för medierna och för regeringen den 13 december 2006, det vill säga ett par veckor innan Marie Hessle lade fram sin slutrap­port. (Ett märkligt sätt att agera, för Guhn Godani var ju faktiskt med i den samverkansgrupp som Marie Hessle hade knutit till sig. Och läser man protokollen över samverkansgruppens sammanträden hittar man ingenstans några invändningar eller någon kritik från Godani!).

Jag vänder mig till Svenska kyrkan. Nej, inga uttalanden om apatiska flyktingbarn. Inga rapporter eller pressmeddelanden. Ingenting. Kyrkans tidning då? Tidningen hade, när det begav sig, skrivit mycket om de apa­tiska flyktingbarnen och oftast på ett utmärkt sätt. Jag går igenom 2007 års utgivning men hittar ingenting. För säkerhets skull frågar jag tidningens chefredaktör Dag Tuvelius. Han svarar: “Jag har kollat med vårt arkiv och med­arbetarna. Det bekräftar den bild jag har, att vi inte skrivit om de apatiska flyktingbarnen under 2007.”

Röda korset, Advokatsamfundet, Internationella juristkommissionen, Helsingforskommitten — nej, inte heller de, inte en endaste av dem gjorde något uttalande eller skrev något pressmedde­lande under 2007.

Det märkliga och olustiga är att det faktiskt går att exakt bestämma den tid­punkt då allt engagemang och all oro for de apatiska flyktingbarnen plötsligt i ett slag upphörde: Den 30 december 2006, det vill säga dagen efter det att Marie Hessle lade fram sin slutrapport Asylsö­kande barn med uppgivenhetssymtom.

Det var inte så att medierna och människorättsorganisationerna var nöjda och belåtna med slutsatserna och analysen i Hessles rapport. Kritiken mot Marie Hessle var bitvis frän. Det var heller inte så att alla apatiska barn hade hunnit bli friska. Vid den tid då rapporten lades fram fanns ännu 21 flyktingbarn registrerade som apatiska.

Så varför tog intresset slut?

Argumentet jag hör är alltid ungefär detsamma: De apatiska flyktingbarnen har blivit färre. Bara några enstaka fall har registrerats under det gångna året. Därför har hjälp- och människorätts­organisationer inte funnit det nödvän­digt att uttala sig eller att agera.

Rädda barnen, Amnesty, Röda kor­set, kyrkan – från alla håll ges hän­visningar till statistiken som befogad grund for tystnaden.

Men Guhn Godani på Rädda barnen menar att det är missvisande att säga att Rädda barnen inte skulle ha engagerat sig for de apatiska barnen. Främst har dock engagemanget uttryckts genom klinisk behandling av barn som tidigare varit sjuka. Hon förtydligar: “Om jag talar utifrån min del så har jag följt de barn som jag redan tagit i behandling när de var svårt sjuka och följt dem till det att en tät behandlingskontakt kunde brytas … Då jag är något av motorn for frågan om apatiska barn har Rädda barnen inte hörts i debatten.”

Dessutom låter hon förstå att tyst­naden hör ihop med omsvängningen i flyktingströmmarna. Flyktingar från länder som dominerade “apatistatisti­ken” kommer inte längre i särskilt stor utsträckning till Sverige. Hon uppma­nar mig att ta fram siffror: “Jag vill att du samtidigt kollar med Migrationsver­ket om flyktingströmmarna från Cen­tralasien har upphört, eller om de riktas till andra länder i Europa, eller utanför.”

Jag gör så och Migrationsverket ger mig statistik, se nedan.

En minskning från Centralasien, visst. Men faktiskt en liten sådan, i varje fall i jämförelse med åren 2005 och 2006. Och samtidigt en mycket stor ökning av det totala antalet asylsökanden – nästan 12 ooo fler 2007 mot 2006. Jämför man 2007 med 2005 ökar asylansökningarna med mer än hundra procent. Ändå är det sant att de barn som blir apatiska inte längre är så många. Fast det vore fel att tala om “enstaka fall”.

Ingen vet for övrigt exakt hur många barn det handlar om. Jag trodde att Socialstyrelsen skulle ha en rikstäck­ande statistik men så är inte fallet. Jag frågar Socialstyrelsens generaldirektör och han svarar: “Efter den uppmärk­sammade debatten om de apatiska barnen har inte Socialstyrelsen aktivt arbetat med frågan. Vi kommer dock att i verksamhetsplaneringen inför år 2008 att ta upp de asylsökandes och papperslösas hälsa.” (Brev 15/n 07)

Inte heller Barnombudsmannen vet. “Vi har ingen statistik för det är ju så att många barn inte finns registrerade i asylprocessen”, säger barnombuds­man Lena Nyberg. “Men” – fortsätter hon – “vår erfarenhet är att problemet kvarstår om än i något mindre skala och for de barn som drabbas av apatiskt tillstånd är situationen mycket svår. Särskilt i de fall familjer lever gömda”. (Brev 18/r2 07).

BO får varje vecka telefonsamtal, mail och brev från eller om asylsökande barn. Alla hänvändelser blir dock inte till “ärenden”. Av de av BO under 2007 registrerade ärendena gällde ett enda apatiskt barn. Barnet hade varit okon­taktbart i cirka sex månader och fick sondmatas. Barnet levde, tillsammans med sina föräldrar och syskon, gömt någonstans i Sverige. (Brev 16/i 08). BO Lena Nyberg och BO:s Charlotte Len­man har för mig – så långt sekretessen tillåtit – redogjort for de övriga “flyk­tingbarnärendena”. Det är en skakande redogörelse som visar hur fel det är att rikta in sig på ett lidande i taget: I dag apatiska barn, i morgon ensamkom­mande asylsökande barn.

I Stockholms läns landsting har det så kallade Mobila Asylteamet (MAst) ansvaret för vården av de apatiska flyktingbarnen. Enhetschefen for MAst, Lotta Wiberg, berättar att Teamet under 2007 haft att göra med 29 flyktingbarn. Nio har vårdats som apatiska eller före detta apatiska. Tre av dem är fortfarande allvarligt sjuka och måste sondmatas. Sju andra barn har vårdats som “riskfall”, det vill säga de har löpt och/eller löper risk att bli apatiska.

Det är ungefär samma antal som hösten 2006. Då vårdade MAst nio barn för uppgivenhetssymtom.

På BUP i Skellefteå har man haft ett enda apatiskt barn under 2007. Det tio­åriga barnet, vars familj fått avslag på sin asylansökan, vårdas fortfarande.

Doris Öhlund, familjeterapeut på BUP i Skellefteå, är emellertid orolig och ta­lar om en riskgrupp: Armeniska barn.

Hon säger:” … vi kan se så många lik­heter med de romska familjer med barn som drabbades av uppgivenhetssymtom. Vi ser likheter i deras berättelser om vad de anger som skäl för asyl (till oss). Trakasserier, hot och misshandel från polis, fattigdom, dåliga förutsättningar för barnen. Armenierna (de vi mött) kommer från ett land dom lever i il­legalt och efter upptäckt så flyr de till Sverige. De kommer sannolikt att få avslag, vilket alla fått som vi mött. I fa­miljebilden finns en sorts normalitet att dra sig tillbaka till hemmet om någon fara hotar och detta sker i Sverige när avslaget kommer. Föräldrarna vill hålla barnet/barnen hemma, de själva läm­nar sr1-undervisningen. Tryggheten att hålla ihop familjen får motsatt effekt för barnen, eftersom isoleringen i hem­met skapar otrygghet, förlorat hopp om framtiden och genererar känslor av rädsla och skräck for omvärlden. Detta såg vi också i de romska familjerna. Mammorna tenderar att överbeskydda barnen. Gränserna mellan barn och vuxna är diffusa, barnen görs delaktiga i asylprocessen genom att samtalen förs när barnen är med. Vi har svårt att få en allians. Dom är angelägna om att ha kontakt med oss men har svårt for eller till och med avvisar insatser som vi av erfarenhet vet är bra för barnen. Till exempel att vara i sammanhang med andra barn.”

Från Migrationsverket får jag, gäl­lande år 2007, höra om sju barn med eller på väg att utveckla uppgivenhets­symtom: Sex fall i Flen och ett i Malmö.

Sammanlagt rör det sig således om betydligt förre fall än de 188 som re­gistrerades rekordåret 2005. Men fallen 2007 är nästan lika många som de under hösten 2006, och det var faktiskt hösten 2006 – särskilt efter Uppdrag gransk­nings program “Spelet om de apatiska barnen” – som företrädare för Amnesty, Rädda barnen, FARR, Röda korset och kyrkan starkast och oftast trädde fram i medierna for att uttrycka sin oro för barnen. Så varför tystnaden nu?

Vi har hamnat i ett läge där varenda organisation och myndighet – liten eller stor, lokal eller rikstäckande – håller sig med informationschef och pressekreterare. Amnesty, Rädda barnen, Röda korset, Djurens rätt, kyr­kor, kommuner, företag, polisdistrikt, domstolar, verk och departement, ja själva regeringskansliet – verksamheten formuleras och saluförs av personer som vet hur media ska ras och påverkas. Det gäller att anlägga ett massmedialt perspektiv på engagemanget och på myndighetsutövningen. Det gäller att lansera budskapet och den egna versionen, måla med de rätta färgerna. Och naturligtvis gäller det att hela tiden anpassa sig till vad medierna ef­terfrågar. Det medierna inte efterfrågar kan skötas med vänster hand. Eller inte skötas alls.

Jag tror att det är här, i den här scen­bilden, vi kan hitta förklaringen till den tvära omsvängningen i människo­rättsorganisationernas omsorg om de apatiska flyktingbarnen. Så länge ämnet var medialt brännbart och me­dierna efterfrågade åsikter, upprördhet och fördömanden – och den efterfrågan fanns så länge Hessles utredning pågick – precis så länge uttalade sig företrädare för människorättsorganisationer och precis så länge levde engagemanget for de apatiska barnen.

När utredningen väl var färdig och medierna hade tappat intresset, ja då slutade Rädda barnen och Amnesty och Röda korset och kyrkan och alla andra att bry sig. Det blev tyst. De apatiska barnen – de som fortfarande låg i sina sjuksängar runt om i Sverige – glömdes bort.

Det är sorgligt och otäckt. Men kanske kan något gott också komma ur den vändning saken har tagit. Kanske har vi nu den distans vi inte hade for ett eller ett par år sedan. Kanske är vi i dag mer förutsättningslösa och mindre tvärsäkra än vad vi var när indigna­tionsreportagen vräktes över oss.

Debatten då var så hätsk och så fylld av prestige. Den förstördes av person­liga påhopp och av rent förtal.

Bertil Larsson, biträdande divisions­chef för psykiatrin vid landstinget i Värmland, har berättat hur illa berörd han var över nivån på debatten. Även den organisation som han själv arbetade för, Svensk förening för hälsa och mänskliga rättigheter (HMR), påverkades.

Ja, så illa var det, får jag veta från ett annat håll. Till och med i en sådan ideell organisation som Svensk förening for hälsa och mänskliga rättigheter var stämningen olustig och mobblik. Det gick så långt att styrelsen beslutade att ingen i föreningen skulle ha något att göra med Marie Hessle. Hon skulle frysas ut. Mobbning alltså. Det verkade som om det den gången bara fanns plats för två ytterligheter: Antingen talade alla asylsökande rakt igenom sanning eller så var alla asylsökande beräknande lögnare. Med dem eller mot dem.

Själv tror jag att vi svek många barn den gången – både för att vi misstrodde barnen när vi i stället borde ha trott på dem och för att vi trodde föräldrarna när vi i stället borde ha misstrott dem. Låt mig här endast hålla mig till de helt bortglömda.

Vem minns inte uppståndelsen kring Migrationsverkets polisanmälan mot några föräldrar till apatiska barn? Så gott som alla medier – jag undantar SvD och alla människorättsorganisationer – valde att helt döma ut anmälan, att ta ställning för föräldrarna och att ägna sig åt ren häxjakt på den anmälande tjänsteman­nen. Efter anmälan, som gällde ett tiotal fall, inledde Internationella åklagarkam­maren i Stockholm en förundersökning eller snarare flera förundersökningar.

Alla förundersökningar lades ner med motiveringen “att brott inte kunde styr­kas”. Jag har läst förundersökningsproto­kollen. Det är en fasansfull läsning.

Vårdpersonal slår larm om att mannen i en afghansk familj misshandlar hustrun och den 14-åriga dottern. Dottern pla­ceras i skyddat boende. Larm också om sexuella övergrepp mot två andra döttrar.

Värdpersonal möter dottern i en aze­risk familj (från Azerbajdzjan) helt med­vetslös. Modern erkänner för personalen att hon givit dottern en stark och stor dos av psykofarmaka så att flickan skulle “bli apatisk”. Flickan är mycket nära döden.

Personal som tar hand om en apatisk och rullstolsburen flicka ser när flickans far häller ut sondmaten. Pappan hotar att döda personalen. En tid senare fal­ler flickan plötsligt i koma. Det finns misstankar om att flickan drogas. Pap­pan erkänner att han givit dottern “ryskt penicillin”.

Skolpersonal i Rinkeby ombeds av en azerisk flicka att skydda henne. Hon är rädd för pappan. Sexuella övergrepp misstänks. Flickan blir omhändertagen med stöd av Lvu.

Sociala myndigheter i Kista tar hand om en illa medfaren flicka. Trafficking misstänks. Många frågetecken kring den påstådda pappans identitet.

Vårdpersonal på Huddinge sjukhus kommer fram till att pappan i en asylsökande familj sett till att få dottern “apatisk”. Personalen konfronterar ho­nom med misstankarna. Han hotar då personalen.

Var det fel av Migrationsverket att anmäla dessa fall? Skulle vi ha tyckt att det var fel om fallen gällt svenska barn i svenska familjer?

Barnhandläggaren Catarina Kvick­ström och enhetschefen Christer Uddin på Migrationsverket i Flen berättar att de i höstas tog hand om en tioårig apatisk pojke från Kosovo. Han fick sondmatas, var okontaktbar och kunde knappast gå. Men när familjen fick avslag och skulle resa blev pojken plötsligt frisk och kunde äta och prata och gå. Ingen, varken Mig­rationsverkets personal eller BUP:s läkare och psykologer, förstod hur det gick till.

Är detta fall påhittat av BUP:s läkare och av Migrationsverkets personal?

Ewa Zimmerman och Kristina Rom­dhani på Migrationsverket i Malmö berättar om en 15-årig flicka som i okto­ber förra året kom med sin familj (från Azerbajdzjan). Då två handläggare, var för sig, första gången träffade familjen var flickan helt frisk och handläggarna hade inga som helst svårigheter att prata med och få svar från henne. Tre dagar senare blev flickan apatisk, slutade prata och kunde inte gå. Hon fick sondmatas.

Har Migrationsverkets och BUP:s per­sonal hittat på fallet?

En tolk – låt oss kalla henne Olga– slutar sin tjänstgöring därför att hennes samvete förbjuder henne att medverka till lögner som skadar barn.

Hon har tolkat åt föräldrar som, före intervjutillfallet hos Migrationsverket, öppet sagt till henne att de har skaffat “medicin” för att få barnet apatiskt.

Hon har varit med om att tolka då det juridiska ombudet sagt till en asylsö­kande kvinna att ifall hon vill få asyl så måste hon göra så att dottern “blev apa­tisk”. (Modern vägrade följa rådet).

Hon har varit tolk åt en mor som tackat doktorn för att denne – väl vetande om att så inte var fallet – intygat att barnet var apatiskt.

Olga är inte ensam om sådana erfa­renheter. Men hon är den enda tolk jag haft kontakt med som haft mod att stå på barnens sida.

En annan samvetsgrann, engagerad och modig kvinna är Doris Öhlund. En erkänt duktig familjeterapeut och den som skapat den framgångsrika vårdmo­dell för barn med uppgivenhetssymtom som nära nog alla landsting nu följer.

Apropå intyg skriver hon till mig så här:

“Oftast kom föräldrarna med en för­frågan om intyg via sitt juridiska ombud eller när det gällde gömda barn via det nätverk som gömde familjen. Vi hade under en period kraftfulla påtryckningar från ‘gömmare’ om att lägga in barnen på sjukhus trots att det inte förelåg ett sådant somatiskt tillstånd som krävde sjukhusvård. Vid ett flertal tillfällen kom föräldrar tillbaka med intyg vi skrivit och förklarade med förtvivlan och ilska mot oss att deras juridiska ombud sagt att det intyg vi skrivit inte skulle bidra till ett positivt besked. Vad sedan barnet bedöms ha för behov eller egentlig diagnos är inte det viktiga. Vi har haft ett antal familjer som strävat efter att vi ska sätta sond på barnet då dom hävdat att barnet slutat äta men när vi följt barnets vikt ett antal veckor så har det inte gett belägg för det­ta. När det handlar om barnens hälsa har vi följt detta mycket noggrant och alltid med dubbla läkarkompetenser (psykiat­riker och barnläkare) [ … ] Vi har också mött föräldrar som önskat medicinska insatser (sondnäring, sluten vård, rullstol) till sitt barn liknande för “apatiska” barn men där det inte varit adekvat och i sin förtvivlan valt att inte ta emot någon hjälp alls till sitt barn … Det som skedde väldigt ofta var just detta att intygsförfrå­gan mera var en beställning, och eventu­ellt positiva skeenden i barnets tillstånd ville föräldrarna inte skulle stå där … Vi diskuterade ofta dilemmat som behand­lare att om vi lyckades få barnets hälsa att förbättras så ökade risken för en avvis­ning. Vad jag vet har ingen problematise­rat detta inom vården när det handlat om att ha framgång med behandling för våra barn med uppgivenhetssymtom.”

Hur har vi kunnat förenkla allt detta? Kunnat bortse från de etiska aspekterna och från vad som faktiskt skulle varit bäst för dessa utsatta och utlämnade barn?

Jag vet att vissa människor med enga­gemang för flyktingar och asylsökande menar att följderna för människor som utvisas är så förfärliga att vi borde tala tyst om eventuella, tillfälliga, övergrepp mot barnen. Det är en annan kultur, en annan tradition, andra förhållanden mel­lan föräldrar och barn än vad vi är vana vid i Sverige, säger man.

Tystnadsargumentet är gammalt och seglivat och använt i alla möjliga sam­manhang. Kvinnoförtryck, barnaga, dödsstraff, desperat fundamentalistiskt våld -måste vi ändå inte se omstän­digheterna, dämpa kraven, inte vara så svenskt moraliskt renläriga?

Och sen? När vi har tigit eller slätat över – hur ska vi förhålla oss sen?

Helgar ändamålet medlen? Till slut är det alltid den frågan som vi måste våga besvara.

Jesús Alcalás text publicerades i Magasinet Arena nr 2 2008.

I efterspelet av publiceringen följde följande mejlväxling.