När marken färgas blå

Reportage Bärsäsongen är här. Och trots covid-19 även de som ska plocka själva bären. Mats Wingborg rapporterar från blåbärsskogen 2020.

Den kommunala teknikern tar fram en lång skiftnyckel. Han tar i med båda armarna, men det räcker med ett ryck. Vattenstrålen i fontänen stryps långsamt. En bit därifrån står en klunga av bärplockare och gestikulerar upprört med sina blåfärgade händer. Trots pandemin har drygt 100 plockare färdats tvärs över den europeiska kontinenten från Bulgarien till Vidsel i Norrbotten för att plocka bär. De har fått hyra bostäder vid torget, men i flera av lägenheterna var vattnet avstängt och överallt saknades det varmvatten. Lösningen blev att hämta vatten från fontänen på det stenlagda torget. Älvsbyns kommun kräver nu att bärplockarna ska lämna lägenheterna. De uppfyller inte kraven på ett tjänligt boende. Vattnet i fontänen får inte heller användas.

Under årens lopp har hyresfastigheten haft många ägare. Senast såldes den av en konkursförvaltare till en 25-årig kvinna i Katrineholm, men då hade den stått tom och ouppvärmd under vintern och vattenledningarna hade fryst sönder.

I kanten av torget har asfalten färgats blå. Två flickor från Bulgarien leker bland högarna av bärlådor. På eftermiddagarna kommer en bärhandlare dit och köper upp bär av plockarna. Bärhandlaren förnekar att han har organiserat boendet och plockarnas resa. Men han är skriven på samma adress i Katrineholm som kvinnan som äger fastigheterna. Bärhandlaren medger att han har näringsförbud. Istället för att driva eget jobbar han som anställd åt en företagare i Lycksele som för tillfället ligger sjuk i covid 19.

Trots att kommunen beslutat om avhysning bor plockarna kvar, bland dem ett 15-tal barn. Kommunen vill inte bara köra iväg dem. Socialchefen Hans Nyberg säger att handläggare från hans förvaltning kommer att vara med vid en avhysning.

– Vi har ansvar för att se till att inga barn far illa. De vuxna har skyldighet att klara sig själva.

Jämfört med förra året är förhållandena inom bärbranschen som en omvänd hand. Sommaren 2019 var det extremt dålig tillgång på bär och de omkring 9000 utländska plockare som befann sig i Sverige hade svårt att klara sin försörjning. I år dignar det av bär, men till följd av coronasmittan har antalet utländska plockare halverats. I skogarna finns 2900 plockare anställda av thailändska bemanningsbolag. Därutöver har uppskattningsvis 1500 plockare rest från Östeuropa till Sverige för att plocka och sälja bär till bäruppköp. Några av dem är bulgarerna i Vidsel.

Länge såg det ut som om covid 19 skulle sätta stopp för all utländsk arbetskraft i bärskogarna. Visserligen förklarade svenska myndigheter tidigt att Sverige skulle utfärda undantag för säsongsarbetare inom livsmedelsbranschen. Men svårigheten var hur plockarna skulle ta sig till Sverige. De thailändska myndigheterna sade nej och gränserna i Europa var stängda.

Ända fram till slutet av juli pågick förhandlingar mellan svenska bärföretag, thailändska bemanningsföretag och thailändska myndigheter. I elfte timmen slöts en överenskommelse. Den innebar att de svenska bärföretagen tvingas att betala en avgift för den karantän på två veckor som alla plockare ska sitta i när de kommer tillbaka till hemlandet. Det handlar om en extra utgift på omkring 10 000 kronor per plockare.

Inom bärnäringen surrar det av rykten om att de thailändska tjänstemännen blev mutade för att gå med på att skicka iväg plockarna till Sverige. Sådana uppgifter kommer även från Thailand. De bärföretag i Sverige som använder thailändska plockare förnekar att de skulle ha betalat mutor. Samtidigt medger de att mutor kan ha förkommit. Svenska bärföretag betalar till thailändska bemanningsföretag som i sin tur betalar avgifter till de thailändska myndigheterna. De svenska företagen har därför inte full insyn i vad som sker i sista ledet. Thailand är också djupt korrupt och personer på höga befattningar inom myndigheter och militär tar ofta betalt för sina tjänster. En vanlig gåva är en fruktkorg med ett kuvert i botten.

Den svenska branschen för plockning av vilda bär är beroende av plockare från omvärlden och i synnerhet från Thailand. Branschen påverkas av både det svenska och det thailändska regelverk. Bärföretagen uppvaktar därför inte bara svenska samhällsorgan utan också myndigheten för arbetsmarknaden, DOE, i Thailand. Så sent som i december 2019 besökte en delegation från det största svenska bärföretaget Olle Svenssons AB Thailand. Enligt Martin Engström från företaget var syftet att presentera hur Olle Svenssons arbetar, men också att få DOE att kontrollera att de thailändska bemanningsföretagen betalar rätt löner till plockarna. Som vanligt ansågs det nödvändigt att överlämna gåvor, en dalahäst i glas till exempel.

Till bärhandlaren Dan Eliasson i Rossön anländer en skåpbil från Ukraina. Markov hoppar ut. Han sätter på sig skärmmössan och ler brett. En fyradagars bilresa är slut. Tillsammans med sin hustru och ett annat par har han tagit sig hit från Lviv i Ukraina. Barnen har fått stanna kvar hemma och bor hos släktingar. Nu ska de bo på campingplatsen och tjäna pengar på att plocka bär. Markov planerar också att fiska på kvällarna. I omkringliggande Lillskirsjön och Hotingsälven finns både abborre, gädda och öring.

– Om vi får bra med napp kan vi dra ner på matkostnaderna.

På grund av coronasmittan kunde de inte resa den närmsta vägen till Sverige, det vill säga över Polen. Istället lyckades de korsa gränsen till Slovakien och sedan ta sig vidare igenom Tjeckien. Markov berättar att de har flera vänner i Ukraina som åkt till Sverige för att plocka bär. De har använt olika rutter. Några har börjat med att resa söderut till Rumänien för att sedan resa vidare. Andra har kommit till Sverige via Vitryssland, Baltikum och Finland.

– Vi hoppas kunna bygga upp en ekonomisk buffert till vintern. Det ser lovande ut med mycket bär. Men vi får se hur det går, säger Markov.

Alla plockare som kommit till Sverige från Östeuropa har emellertid inte varit nöjda. I mitten av sommaren kom 56 plockare från Rumänien till Strömsunds kommun. Men de kom för tidigt. Bären var inte mogna. Plockarna blev arga och tre av plockarna anklagades för stjäla i den lokala ICA-butiken. Det slutade med att de åkte buss tillbaka till Rumänien. Men bara hälften av plockarna reste hela vägen tillbaka. Några hoppade av bussen i närheten av Stockholm, andra tog sig till Smålandskusten för att jobba svart och röja skog och ytterligare några lämnade bussen i Skåne för att plocka jordgubbar. Ulf Eliasson, bärhandlare och kusin till Dan Eliasson, fick stå för notan.

– Resan till Sverige och tillbaka kostade mig 180 000 kronor. Tanken var också att det skulle gå en till buss till från Rumänien för att få plockare till Nordmaling. Men det fick vi avbryta.

Även de thailändska bärplockarnas vittnesmål är motsägelsefulla. Den mörka bilden handlar om en lång räcka av skandaler där plockare blivit lurade på pengar. År 2013 drevs plockaren Buala Laophrom till självmord. Han hängde sig på en toalett i centrala Umeå. Arbetsgivaren hade struntat att betala lönerna och Buala stod inte ut med tanken på att åka tillbaka till Thailand med stora skulder efter två månaders arbete. Efter den tragedin har en hel del blivit bättre. Migrationsverket har ställt hårdare krav och Kommunal har verkat för att plockarna ska få lön enligt avtal.

För de thailändska plockarna är lönenivån i kollektivavtalet på 22 049 kronor ett slags grundförsäkring. Plockarna är garanterade lönen i avtalet, men om de plockar bär till ett värde som överstiger lönenivån kan de tjäna extra pengar. Det är vad alla plockare drömmer om.

Kilopriset på blåbär för de thailändska plockarna är för närvarande 15 kronor kilot. Det betyder att de kan tjäna pengar utöver kollektivavtalet om de plockar mer än 1470 kilo i månaden. I själva verket är uträkningen mer komplicerad eftersom de också plockar hjortron och lingon och eftersom kilopriset justeras under säsongen, men överslaget ger ändå en grov bild av hur mycket de måste plocka för att tjäna extra.

För att kunna ta sig till Sverige behöver plockarna ta ett lån. Kostnaden för resa, visum och administration ligger i år på omkring 20 000 kronor per plockare, men uppgifterna från de olika thailändska bemanningsföretagen varierar. Därtill kommer avgifter på mat och logi på omkring 250 kronor dygnet. De totala utgifterna för resa och vistelsen i Sverige hamnar på cirka 35 000 kronor.

Uträkning visar varför plockarna är beroende av att tjäna mer än vad som står i kollektivavtalet. Även om semesterersättningen tillfogas blir det i slutändan inte kvar mer än cirka 15 000 kronor per plockare om de inte kan tjäna pengar över avtalet. I år ser det samtidigt lovande ut. Väldigt många plockare kommer att spränga gränsen. På vissa boenden har de thailändska plockarna i snitt plockat nästan 100 kilo blåbär per dag. Det motsvarar en dagsförtjänst på 1500 kronor. Det blir en månadsinkomst långt över nivån i avtalet. Dessutom har den svenska kronan stärkts under coronakrisen, så när lönen växlas över i thailändska baht kommer de att få mer pengar.

Men allt är inte frid och fröjd. Problem uppstår om plockarna är sjuka, ovana vid bärplockning eller om det likt förra säsongen är dåligt med bär i Sverige. Plockarna kan också råka ut för olyckor som gör att de inte längre klarar att plocka bär. I år har en plockare i stationerad i Alfta ramlat och brutit lårbenet. En annan plockare har legat sjuk med oklara symptom. Dessa plockare ska ändå ha rätt till garantinivån, men många blir lurade. Gång på gång har bevis lagts fram för att stora grupper plockare inte får lön enligt avtal utan betalt utifrån hur många kilon per de plockat. Det finns också fler vittnesmål om att bemanningsföretagen saltar avgifterna både för resan till Sverige och för mat och logi.

För tillfället pågår en domstolsprocess i Thailand. En grupp plockare som förra året arbetade för Polarica och Blåtand har stämt det thailändska bemanningsföretaget som leds av Chaiyuth Kitsawat. Han anklagas för att ha hållit inne utbetalningar och att plockarna inte fått ut ”garantilönen”. Polarica eller Blåtand hävdar att de varit ovetande om det som hänt. Ulf Hagner från Blåtand tror att det handlar om ett ”missförstånd”, att plockarna fått felaktig information om hur mycket de skulle tjäna.

Thailändska plockare blir förvisso ofta lurade, men det finns också ljusare bilder. Under årens lopp har många plockare tjänat betydligt mer än den kollektivavtalsenliga lönen. Den som reser i byarna runt staden Kaeng Khro i provinsen Isan i nordöstra Thailand och pratar med bönder som odlar ris och sockerrör vet vad det handlar. De flesta thailändska plockare kommer därifrån och berättelserna är många om plockare som använt pengar från bärplockningen i Sverige till att bygga ut huset eller köpa en motorcykel. Ännu viktigare har inkomsterna från Sverige varit för att betala barnens skolavgifter. En gatstump i området har till och med fått namn efter ett svenskt skogsbär som inte finns i Thailand. För åtta år sedan döptes den till ”Hjortonvägen”.

I det gamla värdshuset Bergsparken i Älvsbyn ångar det från köket. Doften av citronskal och olika chilisorter sprids ut i matsalen. Nonglak lagar mat till thailändska plockare som snart kommer tillbaka från skogen. Hon har varit i Sverige varje sommar sedan 2006. Några säsonger har hon plockat bär, men under senare år har hon bara lagat mat. Kryddorna har hon med sig från Thailand. Hon litar inte på att hitta rätt sorter i Sverige. Hennes man brukar alltid följa med för att plocka bär, men i år kände han sig sliten så hon reste ensam. Nonglak berättar att tidpunkten för bärplockningen i Sverige passar väldigt bra. Det är just då som risplantorna gror. När de kommer tillbaka är det lagom att börja med skörden.

Men det finns också att annat skäl till att Nonglak kommit tillbaka under alla år. Hennes ansikte spricker upp och det glittrar från ögonen.

– Jag har två döttrar 26 och 28 år gamla. Båda är lärare, den yngsta i teckning och den äldsta i samhällskunskap. Om jag och min man inte hade varit i Sverige och plockat bär hade vi aldrig haft råd med skolavgifterna. De har fått en möjlighet att studera som vi aldrig fick.

Det går att betrakta systemet med de thailändska plockarna med olika glasögon. Flera till synes motsägelsefulla bilder är sanna. En handlar om exploatering, en annan om att bärplockningen bidrar till minskad fattigdom och en tredje om en global arbetsuppdelning där personer från fattiga länder utför arbetskraftsintensiva jobb i den rika världen. En annan mer specifik slutsats är att den svenska bärbranschen gjort sig beroende av bärplockare från militärdiktaturen Thailand. Det gör branschen instabil. Det har blivit tydligt detta coronaår.

Den hårdaste kritiken av villkoren inom bärbranschen formuleras varken av bärplockare, fackföreningsrörelse eller grävande journalister – den är intern. Den som pratar med företagarna noterar ibland en hätsk ton mot andra företagare inom branschen. Det gäller även i år. Bärföretagare anklagar varandra för att använda ”maffiametoder”, vara ”kriminella” och ”slavdrivare”. Det förekommer till och med anklagelser om direkta sabotage, om bärföretagare skickar ut bulvaner för att förstöra konkurrenters rensmaskiner. Ibland övergår konflikterna i handgemäng. Det handlar, som nu i sommar, om knuffar och sönderrivna skjortor, bland annat på en parkeringsplats i Tönnebro. Det är inte alltid helt enkelt att reda ut vad motsättningarna består i. Det verkar vara en blandning av upprördhet över missförhållanden, försök att sätta krokben för konkurrenter och ogrundad ryktesspridning. Särskilt sticker det i ögonen när en bärhandlare sätter upp ett bäruppköp och erbjuder ett högt kilopris i områden som andra bärhandlare tycker hör till deras revir. Då är det nära till handgemäng.

På en punkt råder dock enighet bland bärföretagarna. De motsätter sig finansminister Magdalena Anderssons förslag om beskattning av bemanningsanställda bärplockare från länder utanför Europa. Idag gäller skattebefrielse. En konstruktion som centerpartisten Maud Olofsson en gång i tiden drev igenom. Med fog går det att hävda att det var hon som skapade systemet med svenska bärföretag som anlitar bemanningspersonal från Thailand.

Under 2019 samlade sig 15 av de svenska bärföretagen i en gemensam front för att hindra skatteförslaget. Företagen anlitade också ett lobbyföretag som utövade påtryckningar och tog fram en rapport som lämnades över till Näringsdepartementet. Det har inte hindrat Magdalena Andersson från att lägga fram en proposition. Mycket talar för att den kommer att bli godkänd av riksdagen.

Det är inte överraskande att företag inte vill betala mer i skatt. Men de har två argument som är värda att ta på allvar. Det ena är att reglerna i Sverige inte borde skilja sig från dem som gäller för konkurrerande företag i Finland. Systemet borde vara likartat i Norden och helst inom hela EU. Det andra är att beskattning av plockare från Thailand skulle kunna leda till en förskjutning där fler bärföretag föredrar att använda turistplockare från Ukraina och Bulgarien istället för anställda säsongsarbetare. Det skulle innebära att en ännu större del av plockningen blev oreglerad. För de thailändska plockarna gäller Migrationsverkets bestämmelser och Kommunals avtal. För turistplockare finns ingen trygghet alls. De är inte anställda. Därför finns inte heller någon arbetsgivare med ansvar för lön, arbetsvillkor och boende.

Samtidigt har bärföretagen bitit sig själva i svansen. Inför Magdalena Andersson har de hävdat att branschen skulle gå under med en skatt. Men redan i år har kostnaderna för att ta hit plockare från Thailand ökat på grund av att företagen är tvungna att betala en extra coronaavgift. Branschens uträkningar visar att de ökade kostnaderna i år motsvarar ungefär fyra kronor per kilo blåbär, medan Magdalena Anderssons skatt skulle motsvara cirka tre kronor kilot. Många företag har överlevt trots att kostnaderna redan nu har blivit ännu högra. Det bevisar att de skulle kunna fortsätta även efter om en skatt infördes.

Covid-19 har samtidigt stöpt om den svenska bärbranschen. In i det sista var det osäkert om de thailändska plockarna skulle kunna komma till Sverige och endast de bärföretag som i slutändan var villiga att betala den extra coronaavgiften blev kvar på tåget. Den stora vinnaren är Olle Svenssons AB, ett företag som även går under namnet Finnerödja. Blåtand vågade inte hämta några plockare alls från Thailand. Inte heller Bothnia har några plockare från Thailand. Vid företagets anläggning i Åsele står rader av minibussar i väntan på nästa års säsong. Norrskensbär har halverat antalet thailändska plockare. Polarica har dragit ner antalet till en tiondel jämfört med förra året och har i år bara 150 thailändska plockare. Kontor i Lycksele är igenbommat och för första gången på många år har Polarica istället börja köpa bär från bäruppköp, men det är inte enkelt när det saknas ett uppbyggt nätverk. Summa summarum: över 70 procent av de thailändska plockarna jobbar i år åt Olle Svenssons.

Olle Svenssons var redan tidigare dominerande och nu har den dominansen ökat. Förskjutningen har skapat oro i branschen. Särskilt Polarica är skakat, ett företag som bara för några år sedan var jämnstort med Olle Svenssons.

– Det är tufft. För oss gäller det att överleva det här året, säger Matti Sarala från Polarica.

I Sverige har arbetslösheten skjutit i höjden i kölvattnet på grund av pandemin. Många som är bosatta i Sverige har kontaktat företagen och frågat om de vill anställa inhemska plockare. Svaret har varit nej. Bärföretagen tror inte att svenska plockare kan konkurrera med thailändska. Dessutom är det svårt att rekrytera plockare till Norrlands inland. Ändå är det möjligt för svenskar att tjäna en hacka. Vem som helst har rätt att gå ut i skogen, plocka bär och sälja till ett bäruppköp. Det har också blivit vanligare att personer uppväxta i Sverige säljer bär till uppköpen, även om de östeuropeiska plockarna dominerar stort. Vad som knappt förekommer alls är att personer bosatta i södra Sverige reser norrut för att plocka bär till ett bäruppköp. Nästan ingen är villig att göra det.

Ett undantag är en ung man som heter Aref. Han kom till Sverige som ensamkommande flykting från Afghanistan 2015. Idag är han 18 år och går på naturbruksprogrammet i Oskarshamn. Nu har han sommarlov och har tagit tåget till Kramfors och därifrån bussen till Junsele. I 15 dagar ska han plocka blåbär och sälja till ett bäruppköp. Han har en kompis, även han från Afghanistan, som bor i Junsele. Där ska han bo. Aref sitter på huk framför sina bärlådor vid bäruppköpet. Han plockar bort blad och barr och ser elegant ut för att just ha arbetat i skogen. Trots att han har varit ute i skogen hela dagen har hans vitpricka skjorta inte fått en enda blåbärsfläck. Dagens förtjänst blir knappt 600 kronor, men han är inte nöjd och hoppas att snart kunna plocka mer.

– Jag hade för lite mat med mig och blev hungrig och trött.

Vid de thailändska plockarnas invägning lite längre bort doftar det sött av hjortron. Det är ett rekordår och det märks. Stämningen är glad och uppsluppen. Samtidigt är plockarna mer reserverade än tidigare år. De är rädda för covid 19 och håller avstånd. Till skillnad från tidigare år är det ingen som går till de lokala affärerna för att köpa cigaretter. En del bär munskydd till och med när de plockar bär i skogen. Med mobiltelefonerna filmar de sina boenden för att visa att de är coronasäkrade. Filmerna skickas vidare till de thailändska myndigheterna. Överlag har också de svenska bärföretagen ansträngt sig för att göra förläggningarna säkra. I Ånge har den nedlagda Bolbyskolan gjorts om till ett boende. Matsalen är stor och plockarna äter i omgångar i mindre grupper. I varje sovsal bor det högst tre plockare. Vid ingången står det en vakt. Inga obehöriga kommer in. För plockarna vore det en mardröm om de blev smittade. En ännu större mardröm vore att föra smittan tillbaka till Thailand.

Hela branschen håller andan. Om det går att hålla coronaviruset i schack kommer de mer än något annat att avgöra om årets säsong blir en framgång eller inte. Men bärföretagen är också bekymrade över andra saker. Bären kräver lagerutrymmen och det har varit trassel med trasiga frysanläggningar. I ilfart har reservdelar hämtats från Tyskland.

Ett annat orosmoln är att kvaliteten på bären inte är på topp. Tillgången är riklig, men blåbärsskalen är tunna och de innehåller mycket vatten. Runt bärinlämningar och bäruppköp flyter något som ser ut som stora blodpölar. Även från bilarna som fraktar bären genom skogarna rinner det blåbärssaft. Det droppar på asfalt och grus och marken färgas mörk.