Tidsstudier I tider av matleverans-appar, äldre som svälter på boenden och en allt mer polariserad arbetsmarknad försvaras kassa villkor med tekniskt fluff. Det leder inte bara till stora samhällsproblem utan är också ett sätt att hålla arbetarna i schack.
De marxistiska filosoferna Antonio Negri och Michael Hardt skriver i nittiotalsverket Imperiet om hur samhällsutvecklingen styrs av kampen mellan kapitalets vilja att underordna arbetare och arbetares motstånd mot kontrollen. Om att kampen mellan kapital och arbete utvecklas och förändras i och med att kapitalismen gör det. Deras analys bygger på att det är kampen i sig som har drivit fram olika produktionsmetoder och nya sätt att organisera arbetet, snarare än tvärtom.
Imperiet är ett kontroversiellt mastodontverk i två band och Negri och Hardts slutsatser har kritiserats av såväl andra marxister som tänkare som inte delar denna analysmetod. Men utgångspunkten är intressant, inte minst idag när produktions- och organisationsmetoder i arbetslivet känns som en »naturlig« teknologisk utveckling.
Makten över arbetarens vardag har länge varit arbetsköparens, men nu är den också outsourcad till teknik som kan göra den så effektiv som möjligt
De senaste åren har kontroll- och planeringssystem som Time care och Tes optimal planering inom hemtjänsten uppmärksammats och nu senast har digitala plattformsföretag som Uber eats hamnat i rampljuset. Kända för »slavlöner« och orimliga villkor avsäger de sig ansvar som arbetsköpare och menar att de är en »teknologisk plattform« som erbjuder »flexibla affärsmöjligheter till hundratals restaurangpartners och leveransparners i Stockholm«. Samtidigt är det dessa företag som organiserar och kontrollerar cykelbudens arbetsdag. Och det är planeringsystemen i hemtjänsten som bestämmer att en undersköterska ska hinna till 27 brukare på en kväll. Det uppenbart politiska ersätts med hänvisningar till den »neutrala« tekniska utvecklingen.
Makten över arbetarens vardag har länge varit arbetsköparens, men nu är den också outsourcad till teknik som kan göra den så effektiv som möjligt. Detta får givetvis konsekvenser.
Förra veckan rapporterades det om att runt 40 000 äldre inom äldrevården lider av undernäring. Ytterligare 100 000 personer beräknas ligga i riskzonen. När äldreminister Åsa Regnér (S) och regeringen vill satsa på fler dietister i kommunerna så ser hon och politiken inte hela bilden. Säkert är kunskapsbristen kring mat och näring en viktig faktor, men vad gör ökad expertkunskap om den inte kan omsättas av personalen på ett bra sätt? Om de som besöker de äldre eller som arbetar på boendena inte får en chans att sitta ner, samtala och göra måltiden till en trevlig stund så att maten faktiskt äts? Om de inte får chansen att utföra sitt arbete på ett professionellt och värdigt sätt?
Vi måste lita på att de som utför yrkena också vet bäst hur arbetet utförs och organiseras bäst. Därför bör också makten att styra hur arbetet ska utföras ligga hos dem. Hemtjänsten i Skönsmon i Sundsvall är ett uppmärksammat och gott exempel på hur en maktförflyttning från ledning (och teknologi) till arbetare har genererat hög kvalitet i välfärden för både personal och brukare. Genom att frångå det digitala planeringssystem som beräknade hur många minuter exempelvis en måltid skulle ta och istället utgå från brukarnas behov och önskemål (hög personalkontinuitet framför allt) kunde personalgruppen tillsammans lägga upp och planera sitt arbete. Varje brukare fick mer tid med samma person och personalen slapp rusa mellan 27 olika brukare på en kväll.
Tyvärr är Skönsmon undantaget som bekräftar regeln. Att arbeta inom äldrevården är idag generellt tungt och stressigt.
Det skildras till exempel i Kristina Mattssons bok Välfärdsfabriken – om arbetets mening och gränslös kontroll. Här beskrivs hur både vårdtagare och arbetare lider av detaljkontroll, effektivisering och ett urholkande av professionerna inom välfärden som en del av det stora systemskiftet i New public management-anda i spåren av nittiotalskrisen.
Kristider, som den i början av nittiotalet, tenderar också att vara systemskiftes-tider. Allt som kopplas samman med det tidigare, i det här fallet ekonomiska systemet, brukar missfärgas av krisens konsekvenser. Den offentliga sektorn och dess stora tunga byråkrati som också hade växt under en stor och tungrodd stat på 70- och 80-talen blev syndabocken. Till och med jag som är född 1990 får rysningar av ordet byråkrat. Ändå har jag ingen som helst erfarenhet av tiden innan krisen.
De nya byråkraterna är genom de digitala verktyg de ordinerar för att räkna på lönsamheten helt enkelt vår tids tidsstudiemän
Men vad jag har erfarenhet av är det som Mattson kallar för »den nya byråkratin« med HR-avdelningar, organisationstekniker, systemförvaltare och diverse olika mellanchefer. »Systemskiftet har återskapat en byråkrati som står starkare än någon som tidigare har existerat. Detta döljs genom att byråkratin inte längre kallas byråkrati, genom att administratörer har bytt titlar och att stora delar av byråkratin har höjts i status.«, skriver hon.
De nya byråkraterna bestämmer hur arbetet ska organiseras, de mäter kostnader och kvantifierar saker som »omvårdnad« och »inlärning« för att kunna uppvisa goda resultat för verksamheten för att få ännu fler “kunder”, få ännu mer skattepengar och göra ännu mer vinster åt ledningen. De som arbetar med »kunderna« (det vill säga patienterna, brukarna och skolbarnen) måste dokumentera och registrera alla delar av sitt arbete i diverse mjukvaruprogram. De måste kvantifiera det väldigt okvantifierbara arbete de utför till enheter som går att mäta och konkurrera med. Och som också hela tiden går att effektivisera.
De nya byråkraterna är genom de digitala verktyg de ordinerar för att räkna på lönsamheten helt enkelt vår tids tidsstudiemän.
Alltså tjänstemännen i början på 1900-talet, som i enlighet med den amerikanske ingenjören Fredrich S Taylors idéer om scientific management, granskade och räknade på hur lång tid varje delmoment i fabrikerna kunde ta. Hur snabbt den snabbaste och starkaste industriarbetaren kunde skyffla kol för att sedan göra hans kapacitet till måttstockar för hur verksamheten skulle bedrivas. Arbetarna fick på så sätt exakta regler och instruktioner hur en liten del av produktionsprocessen skulle gå till, hur lång tid den skulle ta. Förutom att pressa arbetarna till konstant effektivisering skulle också den särskilda profession som arbetet i fabriken innan hade inneburit tas ifrån arbetarkollektivet. När arbetsuppgifterna styckas upp till extremt monotona och enkla arbeten krävs det inte längre någon speciell kunskap eller erfarenhet för att utföra det. Vem som helst kunde ta arbete i fabriken. Utbytbarheten i sig innebar att arbetskraftsköparen inte längre behövde vara rädd att förlora arbetskraft, det fanns hela tiden människor att »ta av«.
Polariseringen mellan dåtidens tjänstemän och arbetare kan också kännas igen i vår samtid
Uppstyckningen och rationaliseringen går i linje med konflikten mellan arbetare och arbetsköpare. Kristina Mattson skriver att Taylor insåg att disciplinregler inte gav arbetsköparen den makt och kontroll den eftersträvade utan att utmaningen var att ta kontrollen över själva arbetsprocessen. Genom att föra över allt tankearbete till centrala planeringsavdelningar så kunde också kontrollen över hur arbetet skulle utföras flyttas till ledningen. Expertisen samlades hos ledningen.
Taylor gav sina tidsstudiemän mycket bra villkor, mycket bra lön och de blev därmed mycket lojala. Tidsstudiemännen identifierade sig med ägaren snarare än med arbetarna som egentligen delade deras position som anställda. Polariseringen mellan dåtidens tjänstemän och arbetare kan också kännas igen i vår samtid. Idag arbetar de mest extrema exemplen i Silicon valley, på företag som utvecklar appar eller program med algoritmer som styr hur arbetarkollektivet i till exempel hemtjänsten ska bete sig.
I Silicon valley blir arbetarna erbjudna hur många semesterdagar som helst, de får bjuda vännerna på frukost, lunch middag och företaget betalar en personlig hundrastare som en tjänst de anställda kan dra nytta av på sin arbetsplats. Här är meningen att arbetstagarna ska leva i symbios med företaget. De ska identifiera sig med ledningen för att på så sätt också utveckla programmen efter samma lojalitet.
Ord som vi använder för att beskriva nya fenomen kan användas för att uppvigla till en konflikt, som i fallet med begreppet »PK-eliten« men de kan också användas för att dölja den, till exempel »teknologisk plattform«.
I september förra året rapporterade Financial times om strejk och protestmanifestation med anledning av Uber eats appuppdatering. Cykelbuden, som alltså inte är formellt anställda av Uber eats, hade sett sina löner kringskurna i takt med att efterfrågan på budtjänsten har ökat och appen uppdaterats. »Vi är människor, inte Ubers verktyg« var ett av slagorden som flera av de strejkande också hade tejpat fast på sina ryggar. Arbetarna kände sig avhumaniserade. Och inte så konstigt kanske, om någon av dem från början faktiskt hade känt sig nöjd, flexibel och fri, i den nya arbetssituation som företaget erbjöd så blev det tydligt att hen inte var så fri trots allt, när lönen plötsligt dumpades i samband med en app-uppdatering.
Politiken, konflikten, döljs med att det var något som skedde i appen. Det var helt enkelt datorns fel.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
