Recension En okonventionell film både när det gäller bildspråk och berättande. Jon Andersson fascineras av Jafar Panahis nya film No Bears. En film som ställer viktiga frågor om samhället.
Jag slås ofta av hur sällan jag blir överraskad när jag går på bio. Det görs mycket bra film, men både bildspråket och berättande känns ofta ganska konventionellt. Det gäller inte bara de stora Hollywoodfilmerna utan också mer smala filmer från Europa och andra delar av världen. Därför är det befriande att gå och se den iranske regissören Jafar Panahis nya film No Bears, som just nu går på utvalda biografer i Sverige.
Det är inget som är konventionellt med No Bears. Filmen är en lek med fakta och fiktion, där parallella historier vävs samman på ett mycket skickligt sätt. I mitten av historien finns regissören själv. Panahi befinner sig i en iransk by på gränsen till Turkiet samtidigt som han på distans regisserar ett flyktingdrama som spelas in i Turkiet. I byn uppstår det snart kontroverser kring en bild som regissören påstås ha tagit på ett kärlekspar, där kvinnan är bortlovad till en annan man, samtidigt som filminspelning i Turkiet blir allt mer problematisk.
Låter det komplicerat? Det är det också. Men det kanske är därför som Panahis film blir så intressant. Här finns det nämligen inga färdiga svar och frågorna är många. Hur mycket av filminspelningen i Turkiet är “på riktigt” och hur mycket är iscensatt? Vad är det som händer i gränstrakterna till Turkiet där Panahi befinner sig och vad är det för krafter som styr aktiviteterna vid gränsen? Frågorna är många och svaren få.
I filmen finns också ett stort samhällsengagemang och Panahi duckar inte för att ta upp frågor som den utsatta situationen för flyktingar, arrangerade äktenskap, konflikten mellan stad och landsbygd och den iranska statens hårda kontroll av sina medborgare. Inte minst det sistnämnda är förstås ett kontroversiellt ämne att ta upp av en filmskapare från Iran. Och Panahi har råkat illa ut för sin kritik av det iranska samhället. I början av februari släpptes han efter att ha avtjänat ett sju månader långt fängelsestraff för ”propaganda mot systemet”. Panahi har också blivit förbjuden att lämna landet samt att göra filmer. Men det är inte något som hindrat filmskaparen att fortsätta. Det är förstås en seger inte minst i kampen mot den iranska regimen men också för oss biobesökare som får fortsätta att njuta av den iranske mästerregissörens filmer .
No Bears, är inte bara årets mest annorlunda bioupplevelse, det är också den bästa film jag sett 2023. Gå och se den om ni kan. Ni kommer inte bli besvikna.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
