Barnvräkningar För tio år sedan lanserade alliansregeringen en nollvision: Inga barn skulle längre vräkas från sina hem. Men när regeringens arbetsgrupp ifrågasatte politikernas strategi blev lösningen att kasta forskarnas utredning i papperskorgen. Sedan nollvisionen infördes har över 5000 barn vräkts i Sverige.
Alliansregeringens nollvision mot barnvräkningar satte ljus på ett samhällsproblem som tidigare stått i skuggan. »Det är förfärligt att barn ställs på gatan utan bostad. Det ska inte hända«. Orden kom från dåvarande äldre- och hälsominister Maria Larsson (KD). En undersökning från 2005 uppskattade att 1500-2000 barn årligen vräktes. Nu skulle regeringen ta i med hårdhandskarna, den nationella strategin mot hemlöshet fastslog att »Vräkningar ska minska och inga barn ska behöva vräkas från sina hem«.
Pia Kjellbom, doktor i socialt arbete, välkomnade satsningen, men skulle med tiden bli allt mer skeptisk till huruvida politikerna faktiskt menade allvar.
– Egentligen tycker jag det var ett ganska tufft mål. Det visade på en tydlig politisk vilja och det finns en hel del man kan göra om man menar allvar med att barn inte ska vräkas. Tyvärr var man var helt ointresserade av grundläggande åtgärder för att faktiskt uppnå den här visionen och då blev den ju mer av ett skämt.
Regeringens strategi byggde till stor del på samverkan. Myndigheter och kommuner nätverkade och utbytte erfarenheter. Socialstyrelsen fick uppdraget att samordna de berörda parterna. I uppdraget ingick bland annat att stötta lokala satsningar, utveckla och sprida kunskap och kartlägga den sekundära bostadsmarknaden. Utöver det började Kronofogden föra statistik över antalet vräkningar. Satsningen fick inledningsvis effekt – barnvräkningar minskade under 2009 med 13 procent (från 716 till 618).
Men året därpå vände utvecklingen. Antalet barnvräkningar ökade med sammanlagt sju procent under 2010-2011. Äldre- och hälsominister Maria Larsson tillsatte en arbetsgrupp 2010 för att närmare analysera orsakerna till varför barn fortfarande vräktes. Forskarna i arbetsgruppen fick även i uppdrag att lämna förslag på åtgärder för att motverka vräkningarna. Ett år senare presenterade gruppen sin rapport. Forskarna slog fast att det fanns en okunskap inom socialtjänsten om vilka möjligheter som fanns att förhindra vräkningar. Arbetsgruppen ansåg även att socialtjänstlagen var otydlig – socialtjänsten hade ingen skyldighet att arbeta vräkningsförebyggande och man kunde se att lagen tillämpades på olika sätt i olika kommuner. Pia Kjellbom var en av dem som ingick i regeringens arbetsgrupp.
– Om socialtjänsten ska ha ett vräkningsförebyggande uppdrag måste man ge socialtjänsten rättsliga möjligheter att stoppa vräkningar. Man kan inte bara påstå att en myndighet ska göra en sak och sedan inte ge dem några medel att gör det med.
Sverige är ett av de länder i Europa där det är lättast att vräka barn.
Arbetsgruppen ifrågasatte också relevansen av att enbart tala om vräkningar och menade att även andra typer av »påtvingade avflyttningar« borde vara av intresse för regeringen. Pia Kjellbom poängterar att en förhindrad vräkning inte alltid innebär att de boende kan stanna kvar. När vräkningsansökan inkommer flyttar många familjer innan vräkningen har hunnit verkställas.
– Vräkningsstatistiken innehåller ett stort mörkertal. Förutom de som flyttar när vräkningsansökan inkommer, ryms ännu fler i den tidigare processen. Konsekvenserna blir dock i många fall desamma, familjerna tvingas från sina hem, säger Pia Kjellbom.
För detta skulle arbetsgruppens utredning få kritik. Efter en intern remissrunda sågade socialdepartementets jurist utredningen och menade att en »påtvingad avflyttning« är att »rätta mun efter matsäck«.
– Juristen som kritiserade vår utredning förstår inte området. Hon är strikt jurist. Det här handlar om juridik och socialt arbete på samma gång. Vi var bland annat kritiska mot Högsta domstolens tillämpning av socialtjänstlagen och i juristkretsar ska man inte vara det, säger Pia Kjellbom.
Det är inte bara från forskarhåll lagstiftningen fått kritik.
– Sverige är ett av de länder i Europa där det är lättast att vräka barn. Är du åtta dagar sen med hyran så kan du hamna på gatan, oavsett hur stor skulden är. Det går inte att förbjuda att barnfamiljer vräks, då kan det bli svårt för barnfamiljer att överhuvudtaget få ett kontrakt. Men man kan göra mer för att åtminstone skärpa det regelverk som finns, säger Fredrik Malmberg (BO).
Trots att såväl forskare som Barnombudsmannen efterlyste lagändringar och tydliga redskap för socialtjänsten, hamnade arbetsgruppens utredning i papperskorgen. I stället tillsattes en hemlöshetssamordnare.
– Maria Larsson var totalt ointresserad av att diskutera frågorna på lagstiftningsnivå för att faktiskt stävja barnvräkningar. Hennes uppfattning var i stället, att om bara kommunerna bli bättre på att arbeta vräkningsförebyggande, så kommer den här nollvisionen att uppnås, säger Pia Kjellbom.
Detta är det ständigt pågående mönstret inom socialtjänsten, nya projekt som drar igång, ett visst område hettas upp för att sedan falla i glömska när det är över.
I ett interpellationssvar från 2012 kommenterade Maria Larsson barnvräkningar i riksdagen:
»Min målsättning att inga barn ska vräkas kvarstår. Redan i dag har cirka hälften av landets kommuner lyckats uppnå detta. Jag följer utvecklingen och hemlöshetssamordnarens arbete och vid behov kommer jag att ta ytterligare initiativ för att barn inte ska vräkas.«
Maria Larsson, i dag kommunalråd i Örebro, vill inte ställa upp på en intervju och meddelar via sin pressekreterare att hon inte kommenterar frågor som berör hennes tid i riksdagen.
Den nationella hemlöshetssamordnare Michael Anefur (KD) började sitt arbete 2012. Han reste runt i landet, gjorde kommunbesök och utbytte erfarenheter. Samordnaren träffade myndigheter, kommunpolitiker och privata aktörer och kom därefter med förslag på förbättringar på vräkningsförebyggande arbete. Från början var tanken att besöka 50 kommuner, men siffran stannade vid 39, då flera kommuner valde att tacka nej till besöket. Michael Anefur fick också i uppdrag att blogga, på så vis kunde kommunerna ta del av samordnarens arbete. Han avslutade sitt arbete 2014. Pia Kjellbom är i dag osäker på vilken betydelse hemlöshetssamordnaren hade för förebyggandet av vräkningar.
– Det är klart att när hemlöshetssamordnaren åker runt i kommunerna och pratar barnvräkningar så har det viss effekt just då, men det har ju ingen långsiktig effekt. Nu har han avslutat sitt arbete och man har från politiskt håll lämnat barnvräkningar därhän. Detta är det ständigt pågående mönstret inom socialtjänsten, nya projekt som drar igång, ett visst område hettas upp för att sedan falla i glömska när det är över. Det blir aldrig en stabil lösning, det blir bara nya nödlösningar.
Sten-Åke Stenberg, professor i sociologi vid Institutet för social forskning, Stockholms universitet, tyckte det var positivt att barnvräkningar lyftes upp på dagordningen. I dag är han skeptisk till hur politikerna jobbade med frågan.
– Nollvisionen kanske inte riktigt gick att genomföra, men väckte kommunernas intresse. Att Kronofogden började föra statistik gjorde att man ville undvika att se ut som en skitkommun. Det fanns en ekonomisk stimulans där kommunerna kunde söka pengar för att komma igång med vräkningsförebyggande arbeten. Det kan man inte säga är dåligt. Samtidigt var Maria Larsson inte beredd att vidta konkreta åtgärder och löpa linan ut. I stället tillsattes den nationella hemlöshetssamordnaren och det blev egentligen ingenting av det. På kort sikt hände det möjligen saker men det var ingen långsiktig politik.
Nollvisionen är inte längre en relevant strategi. Sedan 2012 har dock barnvräkningarna minskat. 2016 vräktes 387 barn, den lägsta siffran sedan Kronofogden började föra statistik.
Sara Roxell, politisk sakkunnig åt barn-, äldre- och jämställdhetsminister Åsa Regnér (S) skriver i ett mejl:
»Det finns inte någon aktuell formellt fastslagen strategi mot hemlöshet. Att vräkningar som berör barn minskar är mycket glädjande och i linje med den politik regeringen för gällande bostäder och social trygghet.«
Läs vidare:
Del 2: Barnvräkningar har de senaste åren minskat markant. Men får verkligen fler barn bo kvar i sina hem?
Del 3: Nollvisioner och nationella samordnare har blivit mycket populära politiska verktyg i Sverige. Drunkningsolyckor, trafikolyckor, självmord och narkotikamissbruk är bara några samhällsproblem som fått sin egen nollvision. Enligt Stig Montin, professor i offentlig förvaltning vid Göteborgs universitet, kan man betrakta nollvisioner som ett grundläggande uttryck för politisk handlingsförlamning.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
