Nyhet Desto mer politiserad frågan om familjelivet är, desto mer negativt inställda är män till socialpolitiken. Män med stark könsidentifikation är dessutom mer negativa till sociala utgifter än andra.
Män är mindre positiva till en omfattande välfärdsstat än vad kvinnor är. I Sverige beror det delvis på att vi har en progressiv och jämställd familjepolitik. Det obetalda hushålls- och omsorgsarbetet är mer jämnt fördelat mellan könen än i andra länder. Vissa män kan därför känna att den traditionella mansrollen som försörjare är hotad.
Mikael Goossen, som nyligen doktorerat i sociologi vid Umeå universitet, har tittat på och jämfört mäns och kvinnors attityder till en omfattande välfärdsstat i Sverige och Europa.
– Jag har kommit fram till att det finns ett samband mellan fördelningen av det obetalda arbetet och attityden till välfärdsstaten. Desto mer jämställt det obetalda arbetet är fördelat mellan kvinnor och män desto större könsskillnader i välfärdsattityder ser vi. Att kvinnor är mer positiva än män, och omvänt att män är mer negativa till en omfattande välfärdsstat, säger han.
Mikael Goossen berättar att det finns en rik forskningstradition som tittar på vilka grupper som är mer positiva till en stark välfärdsstat. Där man har sett att det finns en systematisk könsskillnad. Kvinnor är i högre grad än män positiva till en stark roll för staten inom olika välfärdsområden. Det har, framhåller Mikael Goossen, dock inte studerats i detalj utan mest använts som en kontrollvariabel.
– Man känner till effekten men är intresserad av andra analytiska variabler, klass bland annat.
Sedan finns det en forskningstradition som specifikt tittar på könsskillnader i olika politiska attityder. Då har man, enligt Mikael Goossen, varit mer intresserad av det generella fenomenet, att det skiljer sig åt mellan könen, och inte så intresserad av föremålen för attityderna i sig.
Här visar det sig att män i högre grad föredrar politiska lösningar och politiska partier som lutar mer åt höger. De är mer marknadsorienterade och stöder i högre grad militära interventioner. Medan kvinnor lutar mer åt vänster och på olika sätt vill jämna ut spelplanen för grupper som inte har lika mycket resurser.
I sin avhandling har Mikael Goossen satt litteraturerna från de olika forskningstraditionerna i kontakt med varandra. Detta för att titta väldigt detaljerat just på synen på välfärdsstaten och hur den skiljer sig mellan kvinnor och män i olika länder.
Men också för att undersöka de psykologiska dimensionerna. Framför allt om den känslomässiga och psykologiska betydelsen av könstillhörigheten har någon koppling till mäns negativa attityd till socialpolitiken. Eller om det helt och hållet är kopplat till att män tjänar mindre på den.
Ett tydligt fynd i avhandlingen är att svenska män tenderar att vara mer negativa till en stor och kostsam välfärdsstat desto starkare den känslomässiga kopplingen är till könsidentifikationen.
– Desto viktigare den egna könsidentifikationen blir för en själv, psykologiskt och känslomässigt, desto viktigare det är att bli sedd och betraktad av andra som en man. Desto mer negativ är man också i sin syn på välfärdsstaten. I termer av att motsätta sig ökade utgifter till traditionella välfärdsområden som vård, skola och omsorg. Detta gäller även när vi tar hänsyn till sådana saker som inkomst, utbildning, familjesituation, egen välfärdsanvändning, politiskt intresse och grundläggande värderingar. Det är ett tydligt fynd, säger Mikael Goossen och fortsätter:
– Min tanke där är att de utav män som har väldigt starka känslomässiga kopplingar till sin könsidentitet- eller tillhörighet kan uppleva välfärdsstaten som ett hot mot en traditionell manlig försörjarroll.
Tidigare har forskningen, framhåller Mikael Goossen, främst tittat på hur kvinnornas roll har förändrats i samband med att fler förvärvsarbetar och har en bättre position på arbetsmarknaden. Mikael Goossen tyckte att det skulle vara mer intressant att titta på något som innefattade även en förändring i mansrollen.
– Då har jag tittat på fördelningen av det obetalda arbetet utifrån föreställningen att en mer jämlik fördelning skulle innebära mer jämställda relationer mellan könen och en större förändring av mäns sociala och ekonomiska roller. Helt enkelt att män är mer orienterade mot sina familjer som de är en del av.
Han har också undersökt om välfärdsstatens utformning har någon betydelse för attitydskillnaderna. Förut hade vi en situation i Europa där det har räckt med att en vuxen lönearbetar för att försörja en hel familj. Men det är sedan länge passerat, framhåller Mikael Goossen. Hur länderna förhållit sig till detta skiljer sig ganska mycket åt, menar han.
– Vissa länder har valt att gå in aktivt och subventionera en mer konservativ familjemodell, med könsspecialisering i betalt och obetalt arbete, särskilt vid familjebildning med små barn.
Det har man gjort genom att erbjuda väldigt lång men obetalt föräldraledighet, samtidigt som det saknas utbyggd barnomsorg. Vilket ofta leder till att kvinnor stannar hemma länge medan barnen är små. Det finns också olika ekonomiska system, berättar Mikael Goossen, där den som yrkesarbetar får olika skattelättnader. Samt att olika former av vårdnadsbidrag betalas till familjer för utförandet av barnomsorg i hemmet.
– I de här länderna är det vanligare att man ser en typ av könsspecialisering i betalt och obetalt arbete. Det finns helt enkelt en större ojämlikhet i utförandet av det obetalda arbetet. Men på grund av politikens utformning kanske det här inte uppfattas som problematiskt. Det blir inte politiserat i samma utsträckning eftersom att staten behandlar denna uppdelning som del av en naturlig könsordning. Därför finns det mindre fog för att vänta sig att fördelningen av det obetalda arbetet skulle hänga ihop med skillnader i män och kvinnors politiska attityder.
Att det finns större attitydskillnader i länder som har en mer jämställd familjepolitik, där staten mer aktivt förespråkar en jämnare fördelning av det obetalda arbetet, kan delvis ses som att kvinnor är de som fått det lättare att kombinera familjeliv och yrkesliv. De märker av de positiva effekterna mer än vad män gör.
– Det som är intressant är att det observerade sambandet mellan en mer jämställd fördelning av det obetalda arbetet och större könsskillnader i välfärdsattityder, det ser man bara i länder som inte har en familjepolitik där staten går in och subventionerar en könsspecialiserad familjemodell. Alltså bara i de länder där man antingen gått aktivt in från statens sida och stöttat en tvåförsörjarnorm, till exempel genom att reservera en del av föräldraförsäkringen för pappor, eller i länder som överlåter problematiken åt marknadslösningar.
Vad kan vi lära av det här?
– Att könsskillnader i välfärdsattityder inte är ett universellt fenomen. Det är inte någonting som är naturligt beständigt utan det är någonting som varierar mellan olika länder. Just den här variationen mellan länder har inte studerats på det här viset förut. För att förstå könsskillnader i välfärdsattityder så måste vi fråga oss vilken typ av välfärdsstat det är frågan om. Hur ser situationen ut om man tittar på möjligheten att kombinera familj och arbete. Och hur ser det ut i jämställdhetsfrågan. Nu kan vi säga att det här är viktiga variabler att ha koll på för att förstå skillnader i välfärdsattityder, säger Mikael Goossen.
Men han poängterar också att det andra vi kan lära är att kvinnors roll som försörjare tycks vara fortsatt mer instabil än mäns. Även i de fall välfärdsstaten har en positiv inverkan på möjligheterna att förena familjeliv och yrkesliv.
– Om man skulle ta tillbaka alla välfärdsreformer och staten inte skulle gå in och stötta någonting längre kanske det finns en viss rädsla för att könsspecialiseringen kommer på nytt. Jag tror, men det är en teoretisk koppling jag gör, att detta är en del av förklaringen till varför kvinnor är mer positiva än män till en omfattande välfärdsstat. Även i länder där man satsat mycket på socialpolitiken som ett verktyg för att öka jämställdheten och möjligheten att kombinera yrkesliv och familjeliv för både kvinnor och män.
Man ser även i länder som kommit en bra bit i jämställdhetsarbetet, som i Sverige, att män och kvinnor ganska enkelt faller tillbaka i de traditionella rollerna när det gäller uttagna vab-dagar och föräldraledighet.
– Absolut, och det finns forskning som tittat på vad som händer med den här fördelningen av det obetalda arbetet när människor skaffar barn. Där ser vi tydligt att även i jämställda länder och även bland par med jämställda värderingar så leder familjebildning med små barn till en högre grad av könsspecialisering. Vem är det som vabbar, vem tar ut mest föräldraledighet, vem går ned i tid, vem jobbar över. Det här beteendemönstret och de här normerna lever kvar även i Sverige. Det tror jag är något som gör att gruppen kvinnor kontra gruppen män, i alla fall i det avseendet, har mer att vinna på välfärdslösningarna.
I Sverige har vi haft en flera decennier lång debatt och diskussion om att fördela hushålls- och omsorgsansvaret i familjen mer jämställt. I olika perioder har det uppkommit en omfattande kritik av maskulinitet i relation till det jämställda och egalitära välfärdssamhället man vill uppnå. Mikael Goossen framhåller att det bland annat har framförts att mansrollen behöver förändras.
– Framför allt under 60-talet och framåt så hade man könsrollsdebatten där man tyckte att män förlorat förmågan att uppskatta livet utanför arbetsmarknaden. Man såg att män inte var särskilt involverade i sina familjer. Och det var någonting som drabbade män mycket.
Framför allt förde man fram problematiken med frånvarande fäder. Att detta är någonting som lett till att unga pojkar format sin uppfattning om manlighet i opposition mot femininitet. Det hävdades att detta i sin tur föranlett bristande social kompetens.
– Man har även tittat på sådana saker som mäns våldsanvändning och andra typer av riskbeteenden. I stort sett så har man i Sverige inom ramen för välfärdsdebatten problematiserat en överdriven manlighet och sett det som ett hinder för det egalitära välfärdssamhället som man velat uppnå, säger Mikael Goossen och drar slutsatsen att:
– Alla de här sakerna tillsammans, både hur välfärdsstaten bidrar till en jämställd utveckling, hur den har debatterats utifrån det perspektivet och hur man problematiserat och kritiserat åtminstone delar av manligheten i relation till det samhället man vill uppnå med välfärdsstaten. Alla de sakerna tillsammans skapar en fond, där välfärdsstaten kan utgöra ett hot mot den traditionella mansrollen.
Skulle det upplevda hotet kunna ta sig uttryck i en motreaktion där man mobiliserar mot välfärdsstatens familjepolitik?
– Det finns andra som forskat på det där, kanske inte just i relation till välfärdsstaten per se, men man har tittat på vad som ligger bakom högerreaktionära rörelser runt om i världen. Där menar forskare att sådana saker som USAs förra president Trumps valvinst 2016, liksom framgångar för många nationalistiska partier, är en form av motreaktion där vissa grupper, framför allt män och majoritetsbefolkning, reagerar på en samhällsutveckling där man känner att man förlorat en samhällelig status som man kanske haft tidigare. Jag tänker att hur högerreaktionära rörelser förhåller sig till en förändrad mansroll är någonting som man behöver studera mer.
Han tillägger att manlig osäkerhet kan vara en politisk kraft som aktörer, om de är cyniska, kan använda sig av. Det skulle kunna vara möjligt att driva en politisk kampanj som siktar in sig på att skapa en osäkerhet bland manliga väljare och att kapitalisera på detta genom att föra fram politiska lösningar som tilltalar de som upplever en sådan osäkerhet.
I avhandlingen har Mikael Goossen också tittat på könsskillnader i misstänksamhet mot välfärdsfusk i Sverige. Han ville titta på vilken betydelse könsidentifikationens styrka skulle kunna ha för hur misstänksam man är. Men i och med att den diskussionen inte förts utifrån ett jämställdhetsperspektiv blev Mikael Goossen inte förvånad över att han inte hittade något samband med styrkan i könsidentifikation.
– Vi har haft en annan typ av debatt kring det där. Vilket gör att det är tveksamt på vilket sätt ett överutnyttjande av välfärdstjänster skulle innebära ett hot mot en traditionell manlig försörjarnorm. Om den kopplingen inte finns lätt tillgänglig så borde vi heller inte förvänta oss att se skillnaderna i atttyder inom gruppen män beroende på hur stark könsidentifikationen är. Det gör vi inte heller. Det är bara när vi tittar på attityder till hur omfattande välfärdsstaten ska vara som vi ser att den känslomässiga betydelsen av den egna könsidentifikationen spelar någon roll.
Vad hoppas du att din avhandling ska kunna bidra med?
– Man brukar ofta tala om välfärdsstatens legitimitet. Jag hoppas kunna bidra med förståelsen att den här legitimiteten delvis kan vara könad. Jag vill också belysa att det här inte är ett universellt fenomen, utan att det är något som varierar mellan stater. Det vill säga att det finns systematiska skillnader i mäns och kvinnors stöd för välfärdsstaten som delvis beror på hur välfärdsstaten är utformad.
– Och slutligen att könsskillnaderna i attityder inte heller är helt binära. Det är inte så att alla kvinnor tycker si och alla män så, utan det har bland annat att göra med skillnader i mäns känslomässiga koppling till könstillhörigheten. Män som inte upplever könsidentiteten som lika känslomässigt betydelsefull uppvisar attityder som i högre utsträckning liknar de flesta kvinnors syn på välfärd. Men det behövs mer och fortsatt forskning på det här i framtiden.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
