Bostad Nästan hälften av hushållen i allmännyttan har låga inkomster men var tredje bolag godkänner inte bostadsbidrag som inkomst. En ny rapport pekar ut flera motsägelser i allmännyttan och vår generella bostadspolitik.
Sverige har en så kallad generell bostadspolitik som riktar sig till hela befolkningen, utan några särskilda bostadspolitiska åtgärder riktade mot hushåll med låga inkomster. Det är något som sticker ut internationellt. I de flesta länder i världen är de offentligt ägda hyresbostäderna öronmärkta för dessa hushåll och kallas ofta för ”social housing”, socialbostäder.
I Sverige finns allmännyttan, de kommunalägda bostadsbolagen som har i uppdrag att erbjuda goda bostäder åt alla inkomstgrupper. En ny rapport från Bostad 2030 visar dock på att allt fler resurssvaga hushåll de senaste decennierna faller mellan stolarna och har fått svårare att klara sin bostadsförsörjning. Enligt rapporten har ”striktare ekonomiska krav och en förändrad kultur i allmännyttan” inneburit att den i mindre utsträckning inkluderar dessa hushåll.
– När man studerar allmännyttan i detalj ser man att diskurs är en sak och utfallet en annan, säger rapportens författare Martin Grander, biträdande universitetslektor och bostadsforskare vid Malmö universitet.
Han har identifierat fyra motsägelser och utmaningar för allmännyttan. Den första handlar om att allmännyttan bygger mycket mindre i dag än för 30 år sedan. Av nyproduktionen stod allmännyttan för omkring 23 procent 1991, jämfört med knappt 15 procent 2021. Under samma period har privatägda hyresrätter legat på omkring 30 procent.
”För att bygga en lägenhet måste man sälja två”
Samtidigt som nyproduktionen av allmännyttan minskat har försäljningen av den ökat stort de senaste 20 åren. Från 2 000 sålda 2001 till nära 8 000 2021. Totalt handlar det om nästan 175 000 sålda bostäder, jämfört med drygt 100 000 nybyggda.
– Förutsatt att allmännyttan vill behålla sin marknadsandel byggs det alldeles för lite. Samtidigt har försäljningen varit ganska omfattade de senaste åren, med logiken att för att bygga en lägenhet måste man sälja två. Trots det har man inte byggt tillräckligt, konstaterar Martin Grander.
Han flaggar för att de prisåtkomliga bostäderna, som är viktiga för hushåll med låga inkomster, blir färre samtidigt som dyr nyproduktion ökar.
– Det har sett ut så här sedan 90-talet. Allmännyttan har inte rätt förutsättningar för att bygga mycket. Det finns inga stöd, investeringsstödet har man tagit bort och det finns ingen övrig byggpolitik som har hjälpt. Kraven från kommuner gällande marktilldelning har blivit tuffare och allmännyttan har där inga särskilda fördelar utan ska konkurrera på samma villkor som de privata.
Nästan hälften av hushållen har låg köpkraft
Den andra motsägelsen handlar om allmännyttans ”dubbla selektivitet”. Allmännyttan riktar sig åt alla och har inga behovsprövade bostäder med något slags inkomsttak som ofta är fallet i andra länder. Men Martin Grander pekar på att allmännyttan får en alltmer inkomstsvag hushållssammansättning samtidigt som den ofta har strikta tillträdeskrav.
Trots att 48 procent av hushållen i allmännyttan har låg köpkraft godkänner tre av tio kommunala bostadsbolag inte försörjningsstöd som inkomst. Hela sex av tio bolag godtar inte underhålls- eller barnbidrag. Men särskilt anmärkningsvärt, konstaterar Martin Grander, är att en tredjedel av de kommunala bostadsbolagen inte godkänner bostadsbidrag som inkomst vid uppräkning av inkomstkravet. Själva syftet med bostadsbidraget är just att bidra till hushållens boendekostnader.
– Det är viktiga inkomstkällor för ensamstående småbarnsföräldrar till exempel, säger Martin Grander.
Martin Grander menar att frågan om de strikta tillträdeskraven måste ses som ”central i allmännyttans och därmed hela den svenska bostadsregimens fundament”. Detta eftersom kraven, enligt honom, innebär att en stor del av befolkningen faktiskt exkluderas från möjligheten att erbjudas kommunala hyresrätter.
I rapporten beskriver Martin Grander allmännyttan som en ”tvetydig hybrid”. Han menar då att den har dubbla och ibland motsägelsefulla krav på sig om samhällsnytta och affärsmässighet.
– Det finns dock en positiv utveckling, fler har börjat plocka bort inkomstkravet. Det ligger i linje med forskning som visar att inkomst i sig inte är speciellt avgörande för huruvida man betalar hyran eller inte, säger Martin Grander.
En medelväg framåt
En tredje motsägelse, enligt Martin Grander, är att allmännyttan både driver och motverkar bostadssegregation. Genom att det finns allmännyttiga bostäder i innerstäderna möjliggör det för hushåll med lägre inkomster att bo i attraktiva områden. Samtidigt är allmännyttan ofta koncentrerad i vissa områden som miljonprogrammen, vilket gör att de flesta låginkomsttagare bor där.
Hade det varit större blandning av upplåtelseformer har segregationen sannolikt varit mindre, poängterar Martin Grander i rapporten.
Martin Grander lyfter flera olika förslag i rapporten för hur allmännyttan kan bli mer inkluderande och hjälpa hushållen som har svårt med bostadsförsörjning. Det handlar om kommunala förturer, att återuppfinna investeringsstödet med nya krav, hyresgarantier, reformering av bostadsbidraget och att skärpa det kommunala bostadsförsörjningsansvaret.
Han menar att detta är ett slags medelväg mellan social housing och en generell bostadspolitik som ”uppdateras till dagens bostadspolitiska, demografiska och socioekonomiska verklighet”.
– Jag tycker inte att allmännyttan har spelat ut sin roll, däremot har den inte rätt förutsättningar att göra det den var konstituerad att göra. Det krävs förändringar i bostadspolitiken. Vi behöver förändra allmännyttan för att hjälpa de med låga inkomster och stärka möjligheten att bygga fler bostäder överlag. Det krävs insatser från staten och kommunerna. Det krävs en ansvarsfördelning som måste få kosta, säger Martin Grander.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
