Recension Liberaler är inte längre liberala, trots att behovet av liberal politik är större än någonsin, skriver Lisa Pelling i en recension av Christer Nylanders ”Den besvärliga friheten – liberalism i en ny tid”.
Jag kastar mig över Christer Nylanders nya bok om liberalismen, ”Den besvärliga friheten” som han döpt den till. Inte minst för att Christer Nylander är den han är, en person som varit central för Folkpartiet och Liberalerna under hela 2000-talet. Riksdagsledamot under två decennier, en tid till och med Liberalernas gruppledare i riksdagen. Tidigare ordförande i Kulturutskottet, nu respekterad särskild utredare i folkbildningsutredningen. Och inte minst: ordförande för den liberala tankesmedjan Ohlininstitutet. Christer Nylander om någon borde väl ha svar på varför de svenska Liberalerna gjort som de gjort, varför de hamnat på den sida där de hamnat. Svar på frågan: vad är liberalism idag?
Christer Nylanders bok innehåller många intressanta perspektiv. Texten är resonerande, ödmjuk, självkritisk, den tar spjärn mot de stora liberala tänkarna, som John Stuart Mill, för att reflektera kring allt från slöjförbud (är det en rättighet att bära hijab, eller en symbol för förtryck?) till arbetslinjen (har den gått för långt, borde liberaler kanske kräva större frihet att inte arbeta?).
Han lyfter fram dilemman och väjer inte för att ta upp målkonflikter.
Brottas med statens roll
Framförallt brottas Christer Nylander, som generationer av liberaler före honom, med statens roll. Liberalismens grundidé handlar om att ge varje människa frihet att själv forma sitt liv. I en tid när staten var auktoritär handlade liberalismen om att begränsa och reglera statens inflytande. Senare tiders liberaler har använt staten för att befria människor från begränsningar utanför den enskilda människans kontroll, och försöka ge alla människor samma frihet att förverkliga sig själva. ”Gör inte staten något för att utjämna livschanser får vi helt olika förutsättningar att forma våra liv”, som Christer Nylander konstaterar, ett eko av den store svenske liberalen Bertil Ohlins socialliberala idé om att staten måste begränsa marknadens frihet för att människors frihet ska kunna tryggas.
Själv fascineras jag av karaktären Johan August Gripenstedt, adelsmannen som Christer Nylander beskriver som ”en av de stora liberalerna i svenska 1800-tals historia”. Han tog strid mot adelns privilegier, han hävdad att ”förmågans rätt” skulle ställas ”framför födselns”. Dessutom var han avgörande för att staten skulle gå in och finansiera de första stambanorna för järnvägen. ”Gripenstedts reformer lade grunden för det välstånd som växte fram i Sverige de kommande 100 åren” skriver Nylander.
Tänk om dagens Liberaler kunde återknyta till Gripenstedt, hämta inspiration från hans livsgärning. Gripenstedt stormade mot skattefrälseadeln. Dagens liberaler borde genomföra den liberala frihetsreform som en arvsskatt skulle utgöra: få reformer skulle utjämna människors livschanser lika effektivt som en skatt som omfördelar ärvda rikedomar. Dagens liberaler skulle – i Gripenstedts anda – kunna driva på för de nya stambanor som vår (bokstavligt talat) urspårade järnväg så desperat behöver. Istället för att prioritera att sänka skatten för de superrika genom avskaffa värnskatten. Och istället för att motsätta sig nya stambanor och stoppa höghastighetstågen.
Liberalerna driver igenom SD:s politik
Det fanns en tid när liberalismens kris beskrevs som ett resultat av liberalismens segertåg. Marknadsekonomin, yttrandefriheten, demokratin: vad finns kvar att strida för när alla dessa liberala visioner redan förverkligats?
Nu är de illiberala krafterna på frammarsch. Antalet demokratier i världen minskar, överallt upplever civilsamhället att deras utrymme begränsas, en av de snabbast växande ekonomierna i världen är planekonomiska Kina. Även i Sverige upplever auktoritära idéer en renässans.
Liberaler skulle kunna hävda att behovet att ett liberalt parti är större än på länge. Så varför klarar sig det parti som kallar sig Liberalerna knappt över riksdagsspärren?
Ett svar som ligger nära till hands är att Liberalerna inte längre är liberala. Det går strängt taget inte att känna igen Liberalerna.
Förändringen är så absurd att det ena exemplet blir mer hårresande än de andra.
När Romina Pourmokhtari var ordförande för Liberala Ungdomsförbundet hade hon en T-shirt där det stod “Göm en flykting. Blir det olagligt, göm två”. ”Papperslösa barn har samma rätt som alla andra barn att få gå i skolan. Skolan ska vara en frizon” krävde Lotta Edholm när hon var skolborgarråd i Stockholm. Nu är det Liberalerna som driver igenom SD:s deportationspolitik, inklusive anmälningsplikt för lärare.
Partiet som älskar att posera framför regnbågsflaggor slätar över när SD:s Björn Söder hetsar mot Pride och hbtqi-personer. ”Det är inte hans partis åsikt”.
Och religionsfrihetens banerförare tycker inte att Richard Jomshofs islamofobiska attacker gör honom olämplig som ordföranden i Justitieutskottet.
– Jag tror att gränsen går om de skulle börja uttala sig på samma sätt om judar, och det är inte omöjligt, som Liberalernas riksdagsledamot Carl B Hamilton torrt konstaterade. Innan han lämnade sin riksdagsplats.
Frågan är när Liberaler som Anna Starbrink och Joar Forssell, som liksom Carl B Hamilton också krävt att Jomshof ska avsättas som utskottsordförande, lämnar.
För en sak är säker. I dag går det inte att vara liberal och Liberal samtidigt.
Liberalerna – ett kapat parti
Det är obegripligt hur ”Liberalerna” kan tro på att det är möjligt att agera ”liberalt mittenankare”, som Johan Pehrson gillar att säga, när man är ett parti som inte ens tillsammans med sina två borgerliga kollegor M och KD har lika många mandat som det uttalat anti-liberala parti de valt att samarbeta med. Som det illiberala parti de valt att lyfta fram till makten.
Christer Nylander ger inga svar.
Själv har jag börjat tänka mer och mer på Liberalerna som ett kapat parti. Ett parti som kapats av det tärande näringslivet, alltså den del av det svenska näringslivet som är helt beroende av skattefinansiering. Vårdbolagen, friskolekoncernerna, bolagen som tävlar om kunder i Arbetsförmedlingens ”Rusta och matcha”. Företag – inte sällan ledda av tidigare politiker – som inte ens skulle finnas om det inte var för de senaste årens marknadsexperiment i välfärden. Men nu sitter dessa profithungriga välfärdsparasiter med sina sugrör djupt nere i kommunernas och regionernas budgetar, och de vill inte flytta på sig. De är livrädda för att vinster i välfärden ska förbjudas, och de är beredda att betala dyra lobbyister för att motarbeta varje förslag som kan minska deras vinstmarginaler. Och ”liberaler” som Svend Dahl är beredda att slussa välfärdsföretagens övervinster direkt till Liberalernas partikassa, som TV4:as Kalla Fakta avslöjade i höstas. Det var detta tärande näringsliv som var avgörande för att åstadkomma omsvängningen i Liberalernas inställning till SD.
Det är knappast en slump att det var friskoleföretagaren Peje Emilssons PR-byrå Kreab som banade vägen för Tidöregeringen genom att bjuda strategiskt utvalda Sverigedemokrater på lyxiga luncher. Det var när SD släppte sitt krav på att stoppa vinster i välfärden som de blev intressanta – och därmed plötsligt möjliga – att samarbeta med. Allt annat är irrelevant.
Sverigedemokraternas påstådda”nolltolerans mot rasism”, SD:s vitbok: vi är alla nog medvetna om att det bara varit ett spel för gallerierna. Risken är att Johan Pehrsons Liberalerna får de stolta liberala värderingarna som Christer Nylander så övertygande skriver om att framstå på samma sätt: som ett försvinnande litet fikonlöv framför partiets egentliga ärende: att försvara privata företags rätt att sko sig på skattepengar.
Den ”liberalism i en ny tid” som Christer Nylander letar efter måste han söka i ett annat parti.
Lisa Pelling är chef för tankesmedjan Arena idé och ledarskribent på Dagens Arena
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
