Nyliberalismens uppgång och fall

Recension Femton år efter den globala finanskrisen, och tjugo år efter invasionen av Irak, har den amerikanska historikern Gary Gerstle gjort bokslut över den nyliberala ideologins uppgång och fall i sitt nyligen utkomna verk The Rise and Fall of of the Neoliberal Order. Jonas Lovén har läst. 

Ett bärande  element i Gerstles bok är hans argumentation är att det var kommunismens fall som banade vägen för nyliberalismens hegemoni som befästes under 1990-talet. Men tvärtemot vad de nationalekonomiska teorierna hade utlovat ledde de frisläppta marknadskrafterna endast till måttlig tillväxt, och dessutom också till växande ojämlikhet och finansiell turbulens. Efter den internationella finanskrisen 2008 har också nyliberalismen förlorat sin ställning, och det politiska initiativet tagits över av populistiska antiglobalister – såsom Donald Trump till höger och Bernie Sanders till vänster.

Även republikanska presidenter upprätthöll The New Deal

Gerstle håller sitt fokus på USA, men parallellerna till Europa och Sverige är lätta att dra. Hans tes är att den amerikanska politiken endast har sett två förhärskande politiska ordningar sedan 30-talets depression: The New Deal,det vill säga det amerikanska medelklassamhället som byggdes upp under president Franklin D. Roosevelt, och nyliberalismen, som med början under åttiotalet skulle ersätta det. Roosevelt var förvisso demokrat, och till vänster om den amerikanska politiska mittfåran.

På motsvarande sätt introducerades nyliberalismen av den amerikanska högern, och särskilt president Ronald Reagan. Men att de två politiska ordningarna verkligen var förhärskande illustrerar Gerstle med att även republikanska presidenter upprätthöll The New Deal – till exempel Ike Eisenhower, som under det expansiva femtiotalet fortsatte att föra en progressiv politik som fördelade det växande välståndet någorlunda jämt. Och på motsvarande sätt var den främste genomföraren av den nyliberala omdaningen inte Reagan, utan Bill Clinton.

Under åren med The New Deal kom den amerikanska drömmen även arbetaren till del – efter den andra världskriget mycket tack vare den styrkeposition som den amerikanska industrin länge åtnjöt jämfört med det krigshärjade Europa. De amerikanska företagen hade helt enkelt råd att betala sina arbetare väl. Vidare fanns på den tiden starka fackföreningar.

Gerstle lyfter också fram hotet från kommunismen som den viktigaste faktorn som motiverade det amerikanska näringslivet att acceptera en mer reglerad marknadsekonomi, liksom ett skattesystem som verkligen var omfördelande (även i USA kunde marginalskatten gå upp till 90 procent). Gerstle framhåller den ryska revolutionen som det förra århundradets allra mest omvälvande händelse, och menar att risken för att den kommunistiska revolutionen skulle sprida sig under mellan- och efterkrigstiden upplevdes så pass konkret av den amerikanska industriägande klassen att den var beredd att dela med sig av välståndet.

Under sjuttiotalet dök ekonomiska påfrestningar för den amerikanska ekonomin upp, i form av inflation och finansiell turbulens orsakat av Vietnamkriget, vilket förstärktes av oljekrisen 1973. Vid det laget hade Japan och Tyskland återuppbyggt sina industrier och börjat konkurrera med den amerikanska. Ett decennium av hög inflation och låg tillväxt – det nya fenomenet stagflation – banade vägen för Ronald Reagans seger i presidentvalet 1980. Reagan, som tidigare hade betraktats som en perifer högerextremist, såg inte staten som en kraft för det goda eller den samlade samhällsnyttan, utan något som stod i vägen för individens skaparglädje. Att släppa fria de fjättrade marknadskrafterna var hans recept för att komma ur den ekonomiska stagnationen som präglade USA under hela sjuttiotalet.

Gerstles viktigaste tes är kommunismens betydelse för högerns acceptans av The New Deal

Ett tiotal år senare kom kommunismens kollaps att skapa helt nya förutsättningar för nyliberalismen. Vid Berlinmurens fall 1989 hade USA och Västeuropa återupprättat balansen i sina ekonomier, och marknadsekonomins överlägsenhet över planekonomin framstod som tydligare än någonsin. Sålunda anammade även demokraten Bill Clinton, som tillträdde 1992, den nyliberala grundsynen – och han kom att bli den som genomförde de viktigaste reformerna, såsom avregleringen av finans- och telekommarknaderna.

Inom nyliberalismen tecknar Gerstle två ideologiska strömningar. Den konservativa högern menade att den fria marknaden kräver självdisciplin från individen, bland annat i form av en stark kärnfamilj samt att lag och ordning måste upprätthållas och migration regleras. Den andra grundsynen kallar han “liberala kosmopoliter”, vilka bejakade globaliseringen fullt ut och såg på migration som ytterligare en frihet med positiva effekter för både individen och samhället.

Både för individer och för länder ansågs deltagande i den internationella marknadsekonomin vara det bästa sättet att ta sig ur fattigdom. Sålunda instruerades både den sammanfallande Sovjetunionen och det invaderade Irak att så snabbt som möjligt låta marknadskrafterna stöpa om sina samhällen – den så kallade chockterapin. Resultatet blev i båda fallen förödande.

I USA uppmuntrade presidenterna Clinton och Bush d.y. till ett snabbt expanderande ägande av den egna bostaden. Men politiken kom att bidra till den finansiella bubbla som byggdes upp på den amerikanska bostadsmarknaden, och som 2008 utlöste den globala finanskrisen. Som alltid när finansiella bubblor spricker var det dem som hade stigit på sist som förlorade mest.

Finanskrisen briserade bara några månader före president Obamas tillträde i januari 2009. Gerstle framhåller att Obama visserligen visade handlingskraft, genom att presentera ett omfattande räddningspaket för kongressen redan ett par veckor in på sitt mandat. Men samtidigt tillhörde hans ekonomiska företrädare den regerande nyliberala skolan, och de viktigaste policybesluten präglades av försiktighet. De ekonomiska stimulanserna drogs tillbaka alltför tidigt och den amerikanska staten avstod från ägande i de banker som den räddade från konkurs (något som svenska staten hade gjort med framgång i vår egen bostads- och finanskris 1992). Gerstle ser förklaringen i att Obama inte var förberedd på den historiska kraschen, och att hans fokus snarare låg på att leva upp till vallöftet att införa en allmän sjukförsäkring.

Den internationella finanskrisen var en nära-döden upplevelse för hela det globaliserade finansiella systemet. Obama-administrationen klarade utmaningen i den meningen att den finansiella stabiliteten återupprättades. Men det ekonomiska utfallet blev dyrt för skattebetalarna samtidigt som den rikaste procenten av befolkningen såg sina inkomster öka ytterligare. Krisen kom därför att markera slutet på den okritiskt positiva synen på de fria marknadskrafterna. Majoriteten av arbetstagarna hade under flera decennier sett sina reallöner ligga still eller rent av sjunka. I finanskrisens spår kom ett växande missnöje från såväl höger – i form av den skattestrejkande så kallade Tea Party-rörelsen inom det republikanska partiet – liksom från den återuppståndna socialism som Bernie Sanders anförde.

Den svenska nyliberalismen verkade länge domineras av den kosmopolitiska strömningen

Vidare uppstod rörelsen Black Lives Matter – i första hand som en reaktion mot främst polisvåld, men också mot bakgrunden att den svarta delen av befolkningen hade blivit den största förloraren när bostadsbubblan sprack.

Gerstles viktigaste tes är kommunismens betydelse för högerns acceptans av The New Deal. En hel del går att känna igen i Sveriges politiska historia under de senaste hundra åren – socialdemokraternas långa obrutna tid vid regeringsmakten 1932 till 1976 sammanföll tidsmässigt väl med den amerikanska The New Deal.

När den borgerliga sidan till slut vann valet 1976 kom den att fortsätta att administrera välfärdsstaten. De ekonomiska avregleringarna inleddes först under slutet av 1980-talet, och då med socialdemokraterna lika delaktiga som de borgerliga.

Liksom det amerikanska demokratiska partiet anpassade sig alltså den svenska socialdemokratin till den marknadsliberala ideologin, den snabbt växande ojämlikheten till trots. Den svenska nyliberalismen verkade länge domineras av den kosmopolitiska strömningen, med dess odelat positiv grundsyn på globaliseringen, frihandel och även invandring.

Och liksom i USA kom rekylen under åren efter finanskrisen, då den populistiska högern kom att etablera sig på allvar. Därpå följde snabbt en u-sväng för den svenska invandringspolitiken, varefter den svenska högern inte längre vill kännas vid sina gamla ledare.