Nytt forskningsinstitut ska överbrygga religionsklyftor

Nyhet I krocken mellan ett sekulärt land och stora religiösa grupper kan det uppstå mellanmänskliga och administrativa svårigheter. Med ett nytt forskningsinstitut vill Södertörns högskola erbjuda kunskap och stöd om hur det offentliga Sverige kan hantera trosrelaterade klyftor.

På Södertörns högskola har nu ett nytt forskningsinstitut öppnat, Institutet för mångreligiositet och sekularitet, IMS. Syftet är att bidra med mer kunskap om hur olika utmaningar i samhället, som kan uppstå i mötet mellan sekulära instanser och religiösa minoriteter kan hanteras på bästa sätt.

David Thurfjell, professor i religionshistoria på Södertörns högskola och en av initiativtagarna, berättar att han fått mycket förfrågningar om att hålla fortbildningar om hans område, islam och sekularitet. Bland annat av polisväsendet.

– Det finns ett stort kunskapssug efter information och analyser om det. Det har att göra med att Sverige nu är i den speciella situationen att vi både är Europas mest sekulära och mest mångreligiösa land samtidigt. Det är en ny situation som ställer många delar av samhället inför utmaningar, säger han.

Tanken är att institutionen ska utveckla fortbildningspaket för olika myndigheter och deras medarbetare. För att ta fram sådana krävs forskning om det sekulära samhällets institutioner: polisen, vården, skolan och offentlig förvaltning, och om hur deras arbete påverkas av det nya mångreligiösa landskapet.

Han tar upp ett exempel som de har stött på som handlar om praxis kring begravning. Hur olika frågetecken kan uppstå när en grupp i samhället, som har vissa ritualer kopplat till tvagning av kropparna, behöver hjälp med processen.

– Vem har ansvar över att se till att det finns platser där tvagning kan genomföras? Är det vården? Tillhör det vården att religiöst tvätta kroppar, eller är detta begravningsbyråernas uppgift? Finns ingen tidigare praxis kan det bli konflikter, inte minst kring ekonomin, säger David Thurfjell som menar att det här kan handla om att reda ut vad som gäller rent juridiskt.

Det finns, menar David Thurfjell, också andra saker att beakta innan olika beslut kopplat till det religiösa livet, exempelvis tvagning av döda kroppar, fattas.

– En sjukhuschef kanske måste besluta om de ska skjuta till resurser på det här. Då kan det vara bra att veta vad är det man egentligen ställs inför för beslut. Vad är det för vinster? Vad är det för upplevelser? Hur starkt svek upplevs det som om man inte tillhandahåller det här? Kommer folk göra det ändå, fast illegalt? Det måste genomlysas vad det är som gäller, vad som funkar och vilka strategier som faktiskt är tillämpbara, konstaterar David Thurfjell.

Han menar att beslut i sådana här fall bör vara kunskapsgrundade. Det skulle underlätta för sjukhusadministrationen om de förstod vikten av detta slags religiösa och kulturella uttryck, och kan juridiken.

Det nya institutet har släppt två rapporter som ger en lägesbild av det mångreligiösa och sekulära landskapet. I dessa har man identifierat områden inom myndigheterna och offentlig förvaltning som det behöver forskas mer kring. Ett exempel på ett sådant område, kopplat till polisens arbete, är klanstrukturer i samhället.

– Ett problem med mötet mellan det mångreligiösa och det sekulära är att det ibland finns religionsblindhet, att man inte ser den religiösa komponenten. Något som diskuterats inom polisområdet är klaner och klanstrukturer, som är en sorts samhällsorganisatorisk struktur som finns i exempelvis Irak. Där vet alla vilken klan man tillhör, det är lika självklart som att vi har familj, kön och ålder. Svensk kultur har inte klaner.  Då är det klokt att poliser som ska analysera, tolka och förebygga brottslighet vet vad det är för samhälle de analyserar. 

En av rapporterna lyfter områden inom vården som det saknas kunskap om, exempelvis patienternas beteenden. Det finns grupper i samhället som inte vet vad psykologi eller psykoterapi är och i stället söker hjälp för psykosomatiska besvär. Eller människor som inte vet om att man kan få vård över huvud taget och tagit det för givet att de ska leva hela livet med sin sjukdom.

Ett aktuellt exempel är när religiösa minoriteter inte förlitar sig på myndigheter och sjukvården, på grund av negativa erfarenheter från hemlandet. Under coronapandemin har det därför varit behjälpligt när religiösa samfund samarbetat med vården och myndigheterna, för att nå ut med samhällsviktig information till medborgare som annars kanske inte tagit del av den.

Tycker du att sådant här ska ingå i vårdens, polisens och lärarnas grundutbildningar?

– Det är upp till politiker och till varje polis- eller lärarutbildning att besluta om det. Men det verkar klokt att förbereda lärare och vårdpersonal och poliser för det samhället som finns vare sig vi tycker om det eller ej. När det gäller just religion finns det också en risk att till exempel myndighetsutövare känner en oro och beröringsskräck som skapar snarare än löser problem, säger David Thurfjell.

David Thurfjell menar att religioner är en del av mänsklig kultur. Att de är fyllda med samma personliga preferenser, maktstrukturer och sociala spel som finns i idrott, musik eller krig. Det är viktigt att komma ihåg, understryker han, att religiösa människor fungerar som andra människor och att religiösa organisationer fungerar som andra organisationer.

–Sätter man upp religion för mycket på en piedestal kan det vara hämmande för ett vanligt professionellt bemötande.

Ett annat område som David Thurfjell menar att det behöver forskas mer kring, är religiöst färgade konflikter mellan barn, framför allt de som uppstår på raster och fritidshem. Platser som är kopplade till skolan men inte klassrumsverksamheten.

– Det kommer hit barn från Irak och Mellanöstern där det finns konflikt mellan shia- och sunnimuslimer. De konflikterna, känslorna, rädslorna finns också här. De flesta vuxna kan hålla sig på sin kant och klara sig ganska bra. Men barnen måste gå i skolan, och de kan ha föräldrar eller släktingar hemma i Irak som befinner sig i krig mot varandra. Det kan finnas upptrappad retorik mot den andra gruppen. Det är ett samhällsproblem, inte minst för barnen, säger han.

Sverige är ett sekulärt land där frågor om religion kan väcka starka känslor och debatt. David Thurfjell menar att de rent av kan vara politiskt laddade. Att föra in mer religionskunskap i fort- och grundutbildningar kräver, menar han, ett starkt vetenskapligt förhållningssätt till frågorna.

– Vi som forskar i religionshistoria har en sorts ämnestradition om att försöka beskriva känsliga och kontroversiella frågor så neutralt som det går. Det är skillnaden mellan religionshistoria och teologi: att försöka ta fram kunskap som är empiriskt och inte ideologiskt grundad. 

Han trycker också på att även om det finns kritiker så är det viktigt att denna typ av forskning genomförs. Samhället kommer att förändras och det kommer att behövas stöd när nya situationer uppstår med utvecklingen.

– Oavsett vad vi tycker om det här, att det är historiskt misstag eller att det här är framtiden och den väg Sverige måste gå för att hänga med, så är det de facto så att vi är det land i Europa som har flest organiserade religioner. Det kan man säga vad man vill om. 

Avslutningsvis lyfter David Thurfjell att svenska sekulära myndigheter ibland är snabba på att kategorisera människor med en viss bakgrund som mer religiösa än vad vi är. Även om man menar väl och försöker anpassa olika verksamheter efter religionsbakgrunder, kan det bli fel.

– Folk som tillhör religiösa minoriteter i Sverige är i hög utsträckning sekulära. Det blir lätt att man schablonmässigt tänker att alla muslimer är mycket mer religiösa än svenskar. Men det är nödvändigtvis inte så. Om vi tar iranier till exempel, som är en stor grupp i Sverige, de är absolut en av de mest sekulariserade grupperna vi har i landet. Och den mest religionskritiska gruppen. Det finns risk att man gör en björntjänst när man tänker att alla med muslimskt namn vill säkert inte äta fläsk eller skaka hand, säger David Thurfjell.