Obamas utmaning

Vad kan bryta upp status quo? Vad kan bädda för en progressiv förändring? Antagligen det som drivit fram förändring förr: folkrörelser.

De som trodde att det konservativa Amerika var stort nog att besegra Obama hade fel. Eller som Paul Krugman skriver i New York Times: ”Obamakoalitionen 2008 var ingen lyckträff; den var landet vi håller på att bli”, det vill säga mer etniskt mångfasetterat, mer progressivt. Majoriteten tycks fortfarande vilja ha ”change” snarare än en återgång till en republikansk skattesänkar- och avregleringspolitik.

Obama själv var optimistisk när han segertalade i Chicago: ”Jag tror vi kan bygga vidare på de framsteg som gjorts och fortsätta kämpa för nya jobb, nya möjligheter och en ny trygghet för medelklassen.” Men han tycks också ha insett att amerikanerna är mindre godtrogna nu än 2008. Utmaningen är ”enorm” och många hinder kommer dyka upp längs vägen, påpekade han.

Vilket kan vara klokt. För utmaningen är enorm. Ta bara ekonomin:

Den öppna arbetslösheten har visserligen sjunkit något på senare tid, men problemet är större än siffrorna ger sken av. Sysselsättningsgraden har fallit från 63 till 58 procent sedan finanskrisen och ekonomerna räknar med att det krävs tio miljoner nya jobb för att fylla igen hålet som grävdes upp 2008. Dit är det långt kvar. Under tiden fortsätter medelklassen falla genom de sönderklippta skyddsnäten, ner i fattigdom.

Medianinkomsten har rasat med 9 procent sedan 2007. Det beror inte bara på att folk går lönlösa, utan också på att lönerna faller. I desperation har miljoner sparkade industriarbetare och offentliganställda tagit deltidsjobb på fackföreningsbefriade företag som McDonalds och Walmart för att överleva – och gör det knappt ändå.

Alla har inte fått det sämre. Business insider rapporterade nyligen att vinstnivåerna i näringslivet slagit nya rekord, och att inkomsterna för de rikaste bara stiger.

Faktum är att inkomstklyftorna har växt mer under Obamas år i Vita huset än under Bushs sista fyra år. 2010 gick 93 procent av inkomstökningen till den rikaste procenten, som nu kammar hem nästan 20 procent av inkomsterna i landet – efter skatt.

Samtidigt som USA utvecklas mot något som ekonomer på storbanken Citigroup kallat en ”plutonomi” – en ekonomi som kretsar kring de rika – dras dessutom Washington med ett gigantiskt budgetunderskott som får statsskulden att skena.

Men Obamas utmaning är större än så. När han pratar om ”hinder på vägen” är det nog inte i första hand ekonomin han syftar på, utan blockeringen i Washington.

Efter valet är läget på Capitol Hill i princip oförändrat: senaten är demokratisk, representanthuset är i händerna på republikanerna. Inga reformer kommer passera utan kompromisser över partigränserna. Men kompromissviljan är antagligen den sämsta sedan inbördeskriget.

Sedan 2010 har republikanerna gått in för att motarbeta Obama till varje pris. I budgetförhandlingarna har man till och med varit beredda att stänga ner staten i sin iver att följa Grover Norquists doktrin om att aldrig någonsin gå med på en skattehöjning.

Och så lär det av allt att döma fortsätta.

Redan vid årsskiftet kan låsningen leda till att ”det fiskala stupet” kickar in, vilket automatiskt leder till drastiska nedskärningar och en del skattehöjningar.

Washington är dessutom ockuperat av näringslivets lobbyister och påtryckningsgrupper, vilket är den enskilt viktigaste förklaringen till att den förändring som Obama utlovade 2008 blev så urvattnad trots att demokraterna kontrollerade kongressen i två år.

En del har hävdat att Obama blir friare från pengarnas inflytande nu än förut, eftersom han inte behöver tänka på den framtida kampanjkassan. Men så enkelt är det inte. Han lär få resten av det demokratiska partiet över sig om han inte tar hänsyn till sponsorerna, och så länge republikanerna och näringslivseliten lever i symbios spelar det egentligen mindre roll.

Vad kan bryta upp status quo? Vad kan bädda för en progressiv förändring?

Antagligen det som drivit fram förändring förr: folkrörelser.

Teapartyrörelsen bidrog till att stoppa Obamas agenda, medan Occupyrörelsen motade den konservativa vågen och vidgade Obamas retoriska aktionsradie inför årets val.

Efter valsegern 2008 satte sig det progressiva Amerika framför TV:n och väntade på att förändringen skulle rullas ut i direktsändning. Frågan är om koalitionen som lyfte Obama till makten kommer agera annorlunda den här gången?

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––
Kent Werne är nyligen utkommen med boken “Amerikansk höst – reportage från ojämlikhetens land“.

Dagens Arena har publicerat fem reportage från boken. Tidigare har “På globaliseringens bakgård“, “USA-val: När kapitalet lärde sig strejka“, ”Vi hade kunnat förlora allt”, “Walmart – ett högt pris för billiga varor” och “Här är facket portat” publicerats.