Recension En roman där det fiktiva får agera medel för en skoningslös skildring av den ryska politikens maffiakultur. Manne Wängborg har läst Giuliano da Empolis Trollkarlen i Kreml.
Den nyutgivna och sanslöst oförfärade dokumentärromanen Trollkarlen i Kreml är den mest originella i den strida strömmen av aktuella Ryssland-analyser. Den obarmhärtiga uppgörelsen med ryskt samhällsliv är inte skriven av någon av de gängse svenska eller andra återkommande Ryssland-kännarna, utan av den för svensk publik obekante italiensk-schweiziske statsvetaren och essäisten Giuliano da Empoli.
Den 50-årige Giuliano da Empoli tar ett överrumplande och djärvt grepp på den av maffiakultur förgiftade samtida ryska maktstrukturen. Han blandar friskt dokumentärt och fiktivt. Ett antal faktiska händelser i närtid utgör tidsmarkörer och ger verklighetsinramning för helt spekulativa resonemang om huvudpersonernas innersta tankar, kyliga kalkyler och yttersta motiv.
Giuliano da Empoli skriver på franska, undervisar statskunskap vid ett högskoleinstitut i Paris och är före detta rådgivare åt Italiens premiärminister med mera. I Frankrike uppges Trollkarlen i Kreml ha sålt i en halv miljon exemplar. Den har belönats med bland annat två förnämliga franska litterära utmärkelser – Grand Prix du roman de l’Académie française och Prix littéraire Honoré de Balzac.
En extrem, men inte verklighetsfrämmande bild av dagens Ryssland
Giuliano da Empoli har publicerat flera artiklar, essäer och faktaböcker, men Trollkarlen i Kreml är hans första roman. Ja, roman och roman. Det är en skröna. Boken bubblar av uppsluppen fabuleringsglädje. Giuliano da Empoli njuter uppenbarligen av den halsbrytande litterära frihet hans – åtminstone skenbart – fiktiva grepp skänker. Men under ytan lurar allvarliga problem. Hur bemästrar moder Ryssland den samhälleliga utmaning som den sekelgamla korruptionens tvångströja och de moderna maffiastrukturernas lömska stämplingar utgör?
Tekniken ett aktuellt tema
Ett av tankespåren – som för tankarna till George Orwell – är övervakningssamhället då och nu. Kuriöst nog kontrasterar författaren KGB:s dåtida resultat med Facebooks nutida: ”På 1950-talet designade KGB ett system som skulle registrera varje sovjetmedborgares kontakter […] Men nu har Facebook gått mycket längre än så. Kalifornierna har med råge överträffat de gamla sovjetiska byråkraternas vildaste drömmar. Den övervakning de har fått till stånd känner inga gränser.”
Giuliano da Empoli snuddar även vid den i Sverige och övriga västvärlden aktuella debatten om artificiell intelligens som pekar fram mot teknikfatalism, samhällets kapitulation inför de moderna datorerna. Anta att ”makten inte längre behöver människans samarbete. Att dess säkerhet – och styrka – garanteras av instrument som saknar möjlighet att revoltera. En armé av sensorer, drönare och robotar som kan slå till när som helst utan minsta tvekan […] Problemet med maskiner är inte att de en dag gör uppror mot människan, utan att de följer order till punkt och pricka.”
Putin blir ”Tsaren”
Modell för huvudpersonen Vadim Baranov är Putins före detta rådgivare och tongivande spinndoktor Vladislav Surkov. Putins andra handgångna män i Kreml liksom välkända ryska oligarker som Boris Berezovskij och Michail Chodorkovskij, internationella makthavare som Angela Merkel och Bill Clinton passerar revy. Men den egentliga huvudrollen spelar Vladimir Putin själv, genomgående kallad Tsaren. Innan Vladimir Putin blivit Tsaren var han bara en blygsam och anonym lokal tjänsteman i Petersburg. I romanen beskrivs han då – rätt elakt – som ”en blond, glanslös gestalt med bleksiktiga drag, klädd i beige akrylkostym”. Som Tsaren blir han raka motsatsen. Den enväldige och maktfullkomlige maffiabossen som till fulländning styr de sammansvurna hantlangarna i Kreml och manipulerar det övergripande smutsiga politiska spelet, den gränslösa, otyglade politiska cynismen dragen till sin absoluta slutpunkt. En extrem, men inte verklighetsfrämmande bild av dagens Ryssland.
Giuliano da Empoli är inte ute efter något bokslut för Putin-epoken, fast han låter den färgstarke, men kontroversielle oligarken Berezovskij ge röst åt en utbredd analys, nämligen att den första tiden efter Sovjetunionens upplösning innebar en historisk chans för Ryssland som sedan gått förlorad. I exilen i England ondgör sig Boris Berezovskij, strax före sitt ouppklarade dödsfall, nostalgiskt över den pågående utvecklingen i det Ryssland han saknar och sörjer: ”Trots alla våra brister hade vi för första gången i den ryska historien lyckats skapa ett fritt land där folk kunde säga och göra det de ville. För första gången på elva århundraden. Sen tog det bara några år för er att rasera alltsammans.”
Manne Wängborg, f.d. ambassadör
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
