OECD fokuserar på icke-lösningar för arbetslösheten i ny rapport om den svenska arbetsmarknaden. Det skriver Ragnar Bengtsson, utredare Arena Idé.
OECD släppte på måndagen en ny rapport, Employment and Skills Strategies in Sweden om svensk arbetsmarknad. Ett stort fokus ligger på arbetsmarknadspolitiska program och vad de gör för minska arbetslösheten. Men rapportdelen liksom OECD:s retorik bygger på ett feltänk och bristande underlag.
Arbetsmarknadspolitiska program ska inte minska arbetslösheten, men även om vi struntar i arbetslösheten i stort så har OECD ingen aning om huruvida deras policyrekommendationer över huvud taget fungerar för att få människor i arbete.
Två problem finns generellt med diskussionen kring arbetsmarknadspolitik. Den första är att vi talar om projekten som om de kan minska arbetslösheten i stort. Det kan de inte, det är inte heller syftet med dem.
Det andra problemet är att det finns en kronisk brist i bevisföring kring policyrekommendationer, från alla håll. Strängt taget är allt prat kring program, metoder och bra projekt byggt på känsla, inget mer. Att det svenska politiska samtalet har de här bristerna visste alla som arbetat med frågorna. Att OECD led av samma problem var en överraskning för mig.
Nästa problem är värre, för det tyder på att OECD inte har koll på sin egen data. I problembeskrivningen tar rapporten upp ungas arbetslöshet som är hög i Sverige i internationell jämförelse. Men man tar inte hänsyn till att vi har unga som söker sommarjobb. Det handlar om en skillnad på mellan 35 och 4 procent arbetslöshet för unga mellan 15 och 19 år. Inga felräkningstal precis.
OECD tar sedan upp geografiska krisregioner där arbetsmarknaden karakteriseras av ”low skills” i utbud och efterfrågan på arbetskraft. Områdena är stora och problemet verkar därför allvarlig. Men OECD missar att det jämfört med resten av landet i princip inte bor någon där.
Organisationen argumenterar för en flexibel och lokalt organiserad arbetsmarknadspolitik, de lyfter fram positiva exempel på sådana från olika delar av världen. Huruvida deras exempel faktiskt får folk i arbete vet de däremot inte. Det är inte något som de undersökt.
Vi har arbetsmarknadspolitiska projekt för att individerna ska kunna ta ett annat jobb, framför allt när konjunkturen vänder. Det handlar om att se till att människor har en värdefull vardag, att de utvecklas som människor och att de får kunskaper som arbetsmarknaden kan behöva när konjunkturen vänder.
Missförstå mig inte, en utbildad befolkning är viktig för ekonomin. Men på ett annat sätt än för individen. För samhället ger bättre generell utbildning större möjligheter till mer produktiv produktion som ger ett mer välmående samhälle. För individen handlar det om att sätta sig i en bättre position till de som finns runt omkring hen.
Att arbeta på Konsum går alldeles utmärkt utan att ha gått ut gymnasiet. Men om en jobbannons från Konsum leder till 200 ansökningar kommer arbetsgivaren med stor säkerhet sålla bland de sökande på basis av deras utbildning.
Att arbetslösheten minskade under slutet av 1990-talet hade ingenting att göra med de arbetsmarknadspolitiska projekten. Att den minskade efter 2004 hade inte heller det. Arbetsmarknadspolitiska projekt minskar inte arbetslösheten. Inte ens om de är bra. Det som minskar arbetslösheten är tillgång till bättre högre utbildning, en högre investeringstakt i samhället, en högre inflation som eldar på hela ekonomin, en offentlig ekonomi som omvärlden litar på.
Sådana åtgärder lyfter de med gymnasial och högre utbildning ur arbetet från konsum och öppnar platsen för de med sämre fäste på arbetsmarknaden. Men framförallt ökar det benägenheten att konsumera vilket öppnar fler affärer, målerier mm.
OECD har ett bra rykte – gårdagens rapport fläckar dock det något. Arbetsmarknadspolitik måste bli mer evidensbaserad, det är den inte i dag. Policydiskussioner måste göras på basis av bästa möjliga data, inte (som i rapporten) på anekdoter.
Arbetsmarknadspolitiska projekt måste benämnas som det de är till för: Att hålla igång de arbetslösa för deras egen skull. För att minska arbetslösheten måste det till något helt annat.
Men framför allt måste exempel på arbetsmetoder och projekt baseras på att de gör skillnad och inte bara ”känns” bra. Det borde OECD ha koll på.
Ragnar Bengtsson, utredare Arena Idé
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
