krisberedskap I spåren av översvämningar och skogsbränder har krisberedskap blivit en prioriterad fråga. Men trots ökade satsningar ligger det sällan någon bedömning bakom om vilken effekt åtgärderna faktiskt får, visar en ny avhandling.
Krisberedskapen som samhällsfråga i Sverige är ung och kom upp på agendan först kring 2005. I en aktuell avhandling inom risk och säkerhet från Lunds tekniska högskola har Hanna Lindbom granskat vilken förberedelse kommuner, myndigheter och länsstyrelser har för att hantera framtida kriser.
Ofta använder man så kallade förmågebedömningar, för att skatta vilken förmåga att hantera kriser som finns.
– Men det fokus man har i dag när man pratar om förmåga handlar om att lista vilka resurser man har. Man säger nästan automatiskt att fyra skogsbrandsflygplan är bättre än tre, men man kommer aldrig till ett resonemang om varför fyra plan är bättre än tre, säger Hanna Lindbom
Ett ensidigt fokus på resurser kan få katastrofala följder vid exempelvis en skogsbrand.
– Om en brand inträffar där det är jättelångt till en sjö där flygplanet kan fylla på vatten så kanske ett extra flygplan inte hjälper till att stoppa branden. Att använda skogsbrandsflyg bygger på att det finns en tillräckligt stor sjö tillräckligt nära branden. Men den sortens tänk är inte naturligt inbyggt i dagens vanligaste metorder för förmågebedömningar, man saknar en koppling till effekt, säger Hanna Lindbom.
Sättet att försöka bedöma sin framtida förmåga till respons vid kriser är inget särskilt utmärkande Sverige, utan metoderna är liknande över hela världen. I Sverige, liksom i andra länder, har krisberedskapen ökat i betydelse i takt med fler naturkatastrofer. Risken med det är att man ensidigt fokuserar på just den händelse som nyligen inträffat, trots att sannolikheten är låg att det är samma typ av händelse som inträffar nästa gång.
– Man kan se en tendens till att fokusera på tidigare stora händelser. Efter skogsbränderna i Sverige lägger man stort fokus på att hantera kommande skogsbränder. På samma sätt fokuserade USA mycket på terrorism efter 2001, vilket kanske skedde på bekostnad av att förbereda för naturkatastrofer som till exempel orkanen Katrina.
Stora katastrofer skapar också ett tryck på politiken att visa att man tar krafttag på området, vilket kan leda till symbolpolitik.
– I intervjuer jag har gjort i min forskning har politik framkommit som ett argument till varför åtgärder ur ett strikt riskhanteringsperspektiv inte alltid är så logiska, säger Hanna Lindbom.
Avhandlingen har inte analyserat och bedömt de satsningar som faktiskt har gjorts för att öka förmågan att hantera kriser, utan enbart tittat på vad som har legat till grund för de beslut som har tagits. Även om det må saknas kunskap om effekten av åtgärder, så tror Hanna Lindbom inte att det som görs saknar betydelse eller är kontraproduktivt.
– Jag skulle nog inte säga att man kastar pengarna i sjön, men man har svårt att göra prioriteringar mellan olika åtgärdsförslag. Man kanske hade fått bättre utfall med andra åtgärder.
Det finns också teorier om att åtgärder utan verklig effekt kan invagga i en falsk trygghet, men det är inget Hanna Lindbom själv har kunnat se i sin avhandling.
– I dag använder man sig ofta av checklistor för att se vad man har för resurser, till exempel en responsplan, en ledningscentral och att vi har övat. På en brandstation kan man rada upp: vi har en stegbil, en tankbil och vi har 100 personer anställda. Det är en del i förmågan att hantera kriser, men det är inte tillräckligt, säger Hanna Lindbom
Att räkna resurser kan vara till hjälp vid en lättare händelse, men är otillräckligt vid svårare skeenden. I avhandlingen presenterar Hanna Lindbom en ny metod som skulle fungera mycket bättre för att bedöma vilken förmåga man har inom exempelvis en kommun, och hur långt vissa resurser räcker till vid en en viss händelse – större eller mindre.
– När man ska se till vilka åtgärder och resurser som behövs ska man utgå från en specifik händelse, till exempel en översvämning.
Steg två blir att svara på frågan: hur tror vi att vi kommer att agera om den här händelsen inträffar?
– Till exempel: vi kommer att bygga barriärer med sandsäckar, vi kommer att pumpa vatten och vi tror att vi kommer att lyckas skydda ett område av en viss storlek inom den här tiden. Då kan man lättare bedöma hur stora skador en viss storlek av översvämning får. Utifrån det kan man resonera vidare: om vi köper in fler sandsäckar: kommer det göra att vi hinner bygga fler barriärer som skyddar snabbare? Det ger ett bättre underlag för beslut.
På samma sätt kan man i förberedelsen försöka beräkna om 50 extra brandmän skulle få effekten att arbetet utförs snabbare. Eller om 2000 sandsäckar är bättre än 1 000. Om inte kan ökade resurser sakna betydelse.
– Man kan inte per automatik säga att fler av någonting ger bättre resultat.
Att göra ordentliga bedömningar av hanteringsförmåga vid kriser kommer troligen att kräva mer resurser och tid än vad som läggs på krisberedskap i dag. Samtidigt uppger många av intervjupersonerna i studien att de inte har tillräckligt med tid att ägna åt det här området.
– Det är klart att det är svårare att sätta sig och tänka på vad som kan hända i framtiden än att bara gå ned i förrådet och räkna hur många resurser man har. Men jag tror man kan göra det här genom att börja i en liten skala. I experimentella studier jag har gjort har jag låtit beslutsfattare titta på förmågebedömningar utifrån olika metoder och de tycker att bedömningar med effekttänk är mycket bättre beslutsunderlag.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
