I denna valrörelse står svensk politik inför en helt unik situation. En situation som om möjligt blivit än rörigare av alliansens tvetydiga besked i regeringsfrågan. “Vi behöver inte ha allianser av dagens typ”, menar professorn Olof Ruin.
Radhuset i den finare Stockholmsförorten är ljust med högt i tak. På hallbordet bland konstböckerna ligger Pikettys Capital in the 21st century, ”jag har bara bläddrat igenom den”, och i vardagsrummet Odysseus av James Joyce. Här bor Olof Ruin, professor emeritus i statsvetenskap vid Stockholms universitet. Han kallas ibland för ”statsvetenskapens nestor” och har länge varit en stark röst i diskussionen om blockpolitikens konsekvenser.
I denna valrörelse står svensk politik inför en unik situation. En situation som ställer frågan om blockpolitikens relevans på sin spets.
Vi har åtta partier i riksdagen, ett av dem anses icke-rumsrent och två av dem riskerar att hamna under 4-procentsspärren. Vi har också ett svagt alliansblock som under den senaste mandatperioden haft svårt att få igenom sina förslag och en vänster som inte går fram med ett gemensamt regeringsalternativ.
– Blockpolitikens omöjlighet visar sig ännu tydligare än förr. Under perioden 2006 till 2010 innebar blockpolitiken engelsk parlamentarism – det fanns en majoritet och det fanns en samlad opposition. Säga vad man vill om hur politiken sköttes, men systemet var parlamentariskt korrekt, säger Olof Ruin.
Efter valet 2010 har vi i stället en situation där fyra samlade partier i minoritet inte ens får igenom sina gemensamma förslag. Ruin beskriver det som att regeringen har blivit som en riksdag i sig, vilket har lett till en förlamning i regeringsarbetet. Inför årets val har vi också en ny konstitutionell regel som ska tillämpas för första gången, att riksdagen inom två veckor efter valet ska rösta om sittande statsminister. Om en majoritet i riksdagen inte röstar för Reinfeldt, måste han gå.
– Regeln tillkom på borgerligt initiativ för att man var så irriterad över att socialdemokrater tenderade att sitta kvar trots att de förlorat. Hela den här situationen gör att blockpolitiken i sig har förändrats och gör regeringsfrågan, som visserligen alltid är central, än mer central, säger Olof Ruin.
”En sak man ska vara försiktig med när man intervjuar statsvetare är att be dem ställa prognoser”, är hans första reaktion på resonemanget att regeringsfrågan kan vara ett kort Reinfeldt vill hålla kvar vid för att slippa debattera de brinnande sakfrågorna; skola, arbetslöshet, välfärd och miljö. Olof Ruin är inte säker på att alliansen gynnas av aktualiseringen av regeringsfrågan.
– Det kan också bli en motreaktion, väljarna känner för de brännande frågorna. Regeringsfrågan kan bli alltför intellektuell. Den intresserar mig som statsvetare, men intresserar den medborgarna generellt? frågar sig Ruin.
I ljuset av alliansens röriga besked om huruvida de kommer att släppa fram en rödgrön regering eller ej, framkommer dock hårda fakta: alliansen som minoritetsblock har inte levererat lika mycket som de gjorde i majoritet. Det är uppenbart att samhället fungerar sämre och då använder regeringen Reinfeldt sig av mer allmänna uttalanden om arbetslinjen, ekonomisk stabilitet och ansvar, menar Ruin.
– Att de har svårt att komma fram till konkreta beslut är ett starkt argument för upplösning av blockpolitiken. Nu har vi varken tvåpartisystem eller flerpartisystem, det är ett olyckligt parlamentariskt läge. Sveriges historia har en lång tradition av förmåga till konsensus, pragmatism och samlade lösningar, vi behöver inte ha allianser av dagens typ, säger han.
Blockpolitik minskar också väljarnas rätt till flera olika politiska alternativ. Att gå till val på ett samlat alternativ betyder egentligen inte mer än att ha ett samlat program.
– Frågan är om det är bra när det är så utslätat som det lätt blir med så många partier inblandade som alliansen har. Generellt fungerar systemet bättre med en regering bestående av färre partier men med stor rörelseförmåga över det politiska fältet, säger Ruin.
Då förespråkar han hellre den tvåpartilösning som Socialdemokraterna och Miljöpartiet kan komma att utgöra. De kommer att ha lättare att förhandla eftersom de bara är två och oavsett om Vänsterpartiet sitter i regeringen eller ej, så kommer partiet aldrig bidra till att föra fram alliansen som alternativ regering.
– Jag har tidigare tyckt att S har varit en aning för försiktiga i relation till Vänsterpartiet – att de har tittat för mycket på storstädernas medelklassväljare. Jonas Sjöstedt har tidigare varit befriande, men nu kan han ha gått en aning för långt. Sjöstedt gräver lite sin egen grav när han är så kompromisslös, säger Ruin.
I fråga om förhandling har Socialdemokraterna även ett visst försprång historiskt sett. Borgerligheten har ofta varit splittrad och varit hopplöst oense medan Socialdemokraterna sedan Hjalmar Branting, Per Albin Hansson och Tage Erlander skapat en lång historia av breda överenskommelser som inte är att underskatta, menar Ruin.
– Stefan Löfven är dock ett oprövat kort. Men han har stor erfarenhet av fackliga förhandlingar och Löfven kan vara mycket attraktiv för väljarna eftersom han inte är en broiler. Reinfeldt å andra sidan, har dokumenterat stor skicklighet i att förhandla och hålla ihop alliansen. Han är ju i stort sett temperamentslös och rabblar ett och samma mantra, men det är svårt att säga att han inte är en skicklig politiker, säger Ruin.
Är den röra vi står inför i dag då ett tecken på blockpolitikens möjliga död? Olof Ruin tror att alliansen vid en förlust kommer att lösas upp tämligen snart.
– Moderaterna är väl de som kommer att klara sig bäst. Mest sårbar är nog Centern under Annie Lööf. Avvikelserna från partiets förgångna har under henne blivit för stora. Hon säger sig vara stor beundrare av Margaret Thatcher samtidigt som hon leder ett parti med förankring i landsbygden där man historiskt haft en helt annan syn på staten än Thatcher hade, säger Ruin.
Om vilka som om tre veckor kommer att styra vårt land, må de lärde tvista. Om vi får en rödgrön regering finns det dock några punkter där Socialdemokraterna måste markera tydligare. Att betona miljökatastroferna, visa tydligare internationellt engagemang och trycka på feminismens relevans är tre av dem om man frågar Ruin.
– Socialdemokraterna behöver ta några utrikespolitiska ställningstaganden, som att erkänna en tvåstatslösning i Mellanöstern. De måste markera lojalitet med demokrati och USA, men inte gå för långt i en Rysslandshets som Carl Bildt. I ljuset av branden och översvämningarna behöver de också föra upp frågan om allmän värnplikt på agendan, säger Olof Ruin, en värnpliktsarmé är inte bara av värde ur social integrationssynpunkt utan även resurs att tillgripa vid naturkatastrofer.
När jag ska gå pekar han på en tavla med ett nät av rutor. ”Titta på den fjärde rutan längst upp till höger”, säger han och pekar. En ung kvinna med glasögon sitter på huk och håller i en katt. Tavlan är målad av konstnären Staffan Lindh och den unga kvinnan föreställer hans dotter, en ung Anna Lindh.
– Om vi hade haft henne vid livet hade politiken sett helt annorlunda ut än var den gör i dag, säger han.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
