Antalet orosanmälningar rörande barn och unga ökar i Sveriges fyra största kommuner, visar Dagens Arenas rundringning. Men om det betyder att fler barn är utsatta är det ingen som vet.
Antalet orosanmälningar ökar i Sveriges fyra största kommuner, Stockholm, Göteborg, Malmö och Uppsala. I snitt har antalet anmälningar ökat med 26 procent sedan 2014. Men vad ökningen av antalet orosanmälningar beror på är det ingen som riktigt vet.
Den som befarar att barn eller tonåringar utsätts för våld, negligering och liknande kan göra en så kallad orosanmälning till socialtjänsten. Orosanmälningar kan bygga på två grundkoncept: dels på barnets egna beteende, och den miljö barnet befinner sig i. Det första grundkonceptet kan exempelvis röra sig om ett barn som inte fungerar i skolan, som misstänks missbruka, eller som skär sig i armarna. Om en orosanmälan görs med grund i barnets miljö handlar det ofta om fysiskt våld i hemmet, men kan även röra bristande omvårdnad eller missbrukande föräldrar.
2010 gjorde Socialstyrelsen en nationell sammanställning av antalet orosanmälningar, sedan dess har ingen ny gjorts. Rapporten kom 2012.
I rapporten är datan vid flera tillfällen begränsad eftersom kommunernas socialtjänster uppgav att de hade »svårigheter att få fram uppgifterna.« Många kommuner hade svårt att få ut informationen ur sina datasystem.
»I dag är det krångligt och tar för lång tid att orosanmäla och är det inte enkelt att skriva en orosanmälan så blir det inte av.«
De stora skillnaderna mellan systemen kvarstår i dag och var märkbart också när Dagens Arena försökte få fram uppgifterna. Kommunerna har alla olika system för hur och vilka siffror som sammanställs. När Dagens Arena begär ut siffror på antalet orosanmälningar från Sveriges tio största kommuner blir det tydligt att olika socialtjänster registrerar orosanmälningar på olika sätt, ett par av kommunerna använder sig inte ens av begreppet orosanmälan.
Just bristen på struktur och likriktighet kring hur socialtjänsten i olika kommuner jobbar med orosanmälningar var något Axel Moberg reagerade på. Han jobbar som ambulanssjuksköterska och startade 2015 den ideella föreningen Orosanmälan.se. Han ställer sig kritisk till att det inte finns nationell statistik över vem som skriver orosanmälningar, hur många de är och vad de leder till.
– Bristerna kring orosanmälningar är fundamentala på alla nivåer. Vi har socialtjänster som är underdimensionerade för att klara av uppgiften, avsaknad av ansvar och styrning på nationell nivå och en obefintlig kartläggning och uppföljning av socialtjänstens hantering av orosanmälningar. Systemet med orosanmälningar saknar rättssäkerhet som det ser ut i dag, säger Axel Moberg och hänvisar bland annat till IVO:s tillsynsrapport från 2016.
På sajten orosanmälan.se finns en standardiserad orosanmälan och kontaktuppgifter till alla socialtjänster. Axel Moberg menar att kraftigt överbelastade socialtjänstkontor gör det krångligt att skicka in orosanmälningar, för att på så sätt minska arbetsbördan.
– Stora delar av den svenska välfärdsorganisationen är överbelastade. Tiden och resurserna räcker inte till. I dag är det krångligt och tar för lång tid att orosanmäla och är det inte enkelt att skriva en orosanmälan så blir det inte av.
I en nationell kartläggning om våld mot barn som kom 2017 uppgav 44 procent av barnen att de någon gång varit utsatta för någon typ av misshandel av en vuxen inom eller utanför familjen. Det kan handla om fysiskt våld, psykiskt våld, försummelse, upplevt våld mellan vuxna i familjen eller sexuella övergrepp. Det vanligaste är att barnmisshandeln skett inom familjen – 36 procent av barnen har varit utsatta för någon typ av misshandel av föräldrar, styvföräldrar eller familjehemsföräldrar.
Att jämföra med att i snitt omkring 13 procent av barn och unga under 20 år i de tre största kommunerna berörs av en orosanmälan.
Samtidigt vittnar Socialstyrelsens rapport från 2012 om att sannolikheten för att en anmälan ska leda till en insats är låg. De skriver: »Flera svenska utredningar har visat på en trend med ökande antal anmälningar och en minskad benägenhet att inleda en utredning.« Socialstyrelsen skriver sammanfattningsvis att socialkontoret dit en anmälan görs blir avgörande om en utredning inleds eller ej.
I Sveriges tre största kommuner utreds i snitt 51 procent, visar Dagens Arenas jämförelse. Om det beror på att socialtjänsternas resurser inte räcker till för att utreda fler, eller för att en stor mängd anmälningar kommer in rörande samma barn kan ingen Dagens Arena pratat med svara på.
Socialstyrelsen rekommenderade 2012 regeringen att inte införa ett nationellt register över orosanmälningar. I rapporten går att läsa: »Uppgifter som inkommer till socialtjänsten i samband med en anmälan är högst osäkra och självfallet mycket känsliga. De kan innehålla substantiella felaktigheter och bör följaktligen enligt Socialstyrelsens mening inte samlas i ett nationellt register.«
Sex år senare tycker utredare Daniel Svensson fortsatt inte att det är effektivt att föra ett nationellt register över antalet orosanmälningar.
– Jag är av den åsikten att man inte ska ha ett nationellt anmälningsregister. Anmälningar är inget bra mått på problembördan, det kan vara en indikation men nyttan måste vägas mot integritetsintrång och uppgiftslämnarbördan. Alla kommuner hade behövt bygga upp ett system för att kunna rapportera in uppgifterna till oss, det hade blivit en jätteapparat. Frågan är hur mycket jobb och resurser som är rimligt att lägga ner för att bygga upp ett register som inte säger så mycket.
Det finns enligt Socialstyrelsen inget nytt uppdrag från regeringen att samla in nationell statistik över förändringar i antalet orosanmälningar. I myndighetens rapport från 2012 står det också att antalet anmälningar om barn och unga som befaras fara illa inte speglar deras situation och »det finns inget direkt samband mellan den verkliga nivån å ena sidan och antalet anmälningar å den andra«.
Vikarierande Barnombudsman, BO, Anna Karin Hildingsson Boqvist menar att det i dag inte går att dra några slutsatser eftersom det inte finns tillräckligt med information. BO har efterfrågat ett nationellt register och sammanfattande statistik. Anna Karin Hildingsson Boqvist tycker att det är en stor brist att kunskapen inte finns.
– Vi har uppmärksammat regeringen på behovet av nationell statistik att kring antalet orosanmälningar, utredningar, insatser och vad insatserna leder till. För att kunna ge alla barn det grundläggande skydd de har rätt till måste vi ha en god överblick av hela kedjan och utreda om det är våldet eller anmälningarna som ökar. I dag vet vi ju inte tillräckligt för att dra några slutsatser.
Annika Öquist, enhetschef på Socialstyrelsen, säger att myndigheten på eget initiativ kommer att undersöka frågorna närmare.
– Vi har inte fått något specifikt uppdrag av regeringen att föra nationell statistik om antalet orosanmälningar. Det är väldigt reglerat vilka typer av uppgifter vi får samla in. Kommunerna har heller inte alltid statistik att tillgå.
Hon fortsätter:
– Vi gör granskningar, som den för sex år sedan, och vi har andra data från exempelvis slutenvården, men vi kommer också i höst att gräva djupare i frågorna för att få mer kött på benen.
Regeringen har gett Socialstyrelsen ett brett uppdrag där de bitvis själva kan formulera vad de vill granska.
– Det finns jättemånga frågor att ställa, för vi får flera olika signaler – orosanmälningarna ökar, mörkertalet bland små barn är stort, det utreds mycket men få leder till insats. Därför har vi bestämt oss för att göra en egen undersökning för att ringa in problemen mer. Men det blir ingen nationell statistik, vi kommer att börja med en förstudie för att bestämma hur vi ska undersöka frågorna närmare. Det kan exempelvis handla om att göra nedslag i ett par kommuner och prata med socialsekreterare och anmälningsskyldiga.
Socialtjänsten styrs i dag av en socialnämnd i varje enskild kommun.
Axel Moberg, grundare av Orosanmälan.se, efterlyser en centralisering av systemet och att det på nationell nivå utses en ansvarig.
– Systemet fungerar inte som det ser ut nu.
Daniel Svensson på Socialstyrelsen instämmer i att ett enhetligt system för kommunerna hade varit av godo. Men framhåller samtidigt att det är bättre att utveckla den statistik som redan finns.
– Vi har ett nationellt »barn och unga register« som samlar in data över antalet insatser. Det är ett bättre mått än antalet anmälningar. Det systemet går att utveckla. Vi har vid flera tillfällen bett regeringen att ändra regelverket så att registret kan inhämta data från hela den vårdpalett som finns där ute. Vi skulle till exempel vilja kunna samla in data från öppenvården, eftersom det är där mest vård ges. Men trots flera förslag till regeringen så har inget hänt.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
