Oscarsvinnare om militarismen kommer lägligt

Film Är “I’m Still Here” det filmiska startskottet för det västerländska etablissemangets motstånd? Det frågar sig Ola Bo Larsson som sett Walter Salles Oscarvinnare, som har premiär i helgen.

I’m Still Here börjar med en lång paradisisk skildring av en rik intellektuell Rio-familj som bor nära havet och älskar varandra. Dessutom är det 1971, och pop, sex och frihet dominerar luftrummet. Tonårsdotterns, den äldsta av fem barn, Super 8-filmer klipps in lite nu och då, vilket får 1971 att framträda i ett nostalgiskt sken. Så här i tider av uppförsbacke. Och gör att kontrasten till det som komma skall blir starkare. 

Filmen I’m Still Here är lite för lång. Särskilt avslutningen är för trogen boken – som är skriven av ett av barnen – och livet, som filmen bygger på. Men Oscarsjuryn gillar som bekant det episka. 

Igenkänning

Jag tror också att I’m Still Here är en film som både det amerikanska filmetablisemanget och vi andra i woke-världen uppskattar för att vi känner igen oss i huvudpersonen Eunice Paivas maktlöshet och kamp mot toxisk militarism och manlighet. 

För huvuddelen av “I’m Still Here” skildrar väl huvudpersonens klaustrofobiska utsatthet när hon hamnar i militärjuntans fängelsecell utan att veta varför hon är där och vad hon ska erkänna. Framför allt vet hon inte vad hennes man gjort, och när hon väl släpps ut ur fängelset berättar filmen om hur Eunice Paiva blir ensam med barnen och påbörjar den långa resan med att staka ut en ny riktning för sig och sin familj.

Bygger på andra filmer

Det finns de som menar att filmen som konstform alltid relaterar till tidigare filmer, att film likt jazz ständigt spelar samma standards men gör dem unika genom att lyfta in dem i samtiden. “I’m Still Here” bygger i så fall på “Buenos Aires 1977”, “Döden och flickan” och andra filmer som handlar om konsekvenserna av latinamerikanska militärdiktaturer. 

Som publik har jag alltså varit där tidigare, sett filmerna om tortyrkamrarna och tänkt att det är en verklighet vi är på väg ifrån och inte till. Men den här gången tränger de tuffa scenerna sig på med större kraft. Det var längesedan jag fick sådan ångest av att dela huvudpersonens mardröm att ditt liv och dina barn ligger i någon annans nyckfulla händer.

Men även om scenografi, regi och Fernanda Torres skådespeleri är utmärkta så går det inte att bortse från omvärldens pågående militarisering. Eller att demokratier förvandlas till autokratier på löpande band. Eller att våldet hänger i luften när världsledare nuförtiden umgås i samma rum.

Omvänd triggervarning

Jag måste utlysa en omvänd triggervarning, då jag kanhända upplevde “I’m Still Here” extra starkt eftersom jag bara veckan innan läst Nobelpristagaren Han Kangs “Levande och döda” som också handlar om militärjuntans grymhet. Romanen om hur militären mejade ner oskyldiga studenter i 80-talets Sydkorea är en gripande och mörk skildring som, i motsats till “I’m Still Here”, explicit skildrar tortyr och mördande. Går Svenska Akademien plötsligt före i kampen mot autokratisk hegemoni (endast 11 procent av världens stater är demokratier enligt förra veckans V-Dem-rapport från Göteborgs universitet)?

Kanske är det så att “I’m Still Here” är det filmiska startskottet för det västerländska etablissemangets motstånd? För det är väl dags nu att skärpa berättelserna om vad som ligger i tangentens riktning när demokratierna blir färre och vi rustar upp försvaret, som naturligtvis också blir en maktfaktor när det växer.

Ola Bo Larsson