Arkivbilden Antalet blodgivare i Sverige sjunker dessvärre stadigt. Så därför erbjuder vi historisk inspiration för att vända utvecklingen.
Där ligger han på britsen. En av samhällets okända hjältar som ger sitt blod för en medmänniska. Det är 1948, och sjuksköterskan på Akademiska sjukhuset i Uppsala arbetar enligt dåtidens metoder; blodet åker rakt ner i flaskan. Säkerligen går det att säga en del om hygienen, men i stort sker blodgivande så här än idag.
Dessvärre är allt färre blodgivare numera. Endast tre procent av svenskarna donerar blod årligen. Det minskade intresset för att ge blod innebär många utmaningar för vården, inte minst då blod inte kan framställas syntetiskt.
Enligt GeBlod, ett samarbete mellan Sveriges regioner, så behövs i snitt en påse blod varje minut året om. Det innebär ett behov på över en halv miljon påsar. 2020 donerade svenskarna endast 370 798 påsar blod. Antalet godkända påsar om 4,5 dl blod har dessutom minskat med en fjärdedel sedan 2010, enligt blodverksamheternas statistik. I absoluta tal betyder det 123 000 färre påsar. Trenden går med andra ord åt helt fel håll.
Blodgivningens historia innehåller för övrigt en hel del udda detaljer. Den första framgångsrika transfusionen skedde 1665, mellan två hundar. Detta ledde till mindre lyckade försök då människor fick blod från djur, och efter flera dödsfall övergavs metoden i slutet av 1600-talet.
Först i början på 1800-talet återuppstod intresset för blodtransfusioner, och nu endast mellan människor. Men det var inte förrän Karl Landsteiner upptäckte systemet med blodgrupper som det gick att bygga upp en effektiv blodgivning. Landsteiner tilldelades senare Nobelpriset för sin upptäckt.
Andra viktiga upptäckter kring blodtransfusioner har handlat om att motverka koagulering, samt avvecklingen av de glasflaskor som sköterskan på bilden använder. De ersattes av dagens system med påsar, som utvecklats av svensken Claes Högman.
Men även om det är många framstående forskares gärningar bakom dagens effektiva system så är kanske historien om Charles Richard Drew den mest fascinerande.
Drew var en afroamerikansk forskare, vars insatser inom transfusionsteknik blev mycket betydelsefulla. Tekniken som idag används har till stora delar utvecklats tack vare Drews upptäckter kring transport och konservering av blodet, och den spelade en stor roll för de allierade under andra världskriget. Drew anses vara den moderna blodbankens fader.
Charles Drew blev chef för Röda korsets blodcentral under kriget, men lämnade uppdraget i protest då organisationen på order från försvarsmakterna ville urskilja blod utifrån hudfärg.
Drew avled i sviterna efter en bilolycka 1950, endast 46 år. Enligt myten skulle hans dödsfall berott på att han vägrats blodtransfusion på grund av sin hudfärg. Men allt tyder på att detta är just en myt. I själva verket var Drews skador så allvarliga att hans liv inte gick att rädda.
Låt oss så avslutningsvis återvända till den okände mannen där på britsen i Uppsala 1948, och hylla honom och alla världens blodgivare med några rader ur den lungsjuke författaren Josef Kjellgrens dikt Feberkurva (1938) där han ger ord åt alla dem vars blod håller honom vid liv:
De kommer till mig igen, de kommer åter,
de utgjuter sitt blod i feberns dunkla snår,
Många mäns styrka rinner redan genom mina ådror,
många mäns hjärtan ger mitt eget hjärta kraft,
Tveksamt fortsätter det att slå- tveksamt, fortsätter ändå.
Jag föddes på nytt- ej av kvinna.
Jag är icke en, jag är många, jag är tusenden,
jag är alla de okända som gjutit sitt blod för en
människas skull.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
