ANALYS. EU är i färd med att införa ett direktiv som ska stärka papperslösas rättigheter. Men i praktiken kommer den ”irreguljära arbetskraften” fortfarande att vara rättslös.
Redan 2009 la EU fram ett direktiv för att stärka papperslösa arbetares rättigheter inom unionen. ”Sanktionsdirektivet”, som det kom att kallas, går ut på att vissa miniminivåer ska införas i alla medlemsländer.
Arbetsgivare som använder sig av ”irreguljär arbetskraft” – människor som befinner sig i EU utan tillstånd – ska kunna dömas för detta i domstol. Vidare ska arbetsgivare kunna tvingas att betala ut utebliven lön eller bekosta hemresan för migranterna.
Än så länge är det dock bara ett fåtal länder som har genomfört direktivet i sin nationella lagstiftning. Sverige, som skulle ha infört reglerna i somras, drar också fötterna efter sig.
Migrationspolitiken är traditionellt en av de frågor där EU har som svårast att enas. Ändå tycker Andreas Inghammar, jurist vid Lunds universitet, att ”sanktionsdirektivet” inte borde vara så politiskt kontroversiellt att implementera för EU:s medlemsländer.
– Det finns en problematik med papperslösa. De flesta politiska grupperingar vill inte befrämja den irreguljära invandringen till EU, säger han.
– Men det här direktivet handlar inte om det. Det säger inte att irreguljära migranter ska ha rätt att stanna i EU. Men har man varit anställd ska man ha rätt att kräva av arbetsgivaren som har utnyttjat en – inte av staten – att exempelvis få en lön som ligger i nivå med kollektivavtal, fortsätter han.
Frågan är dock om direktivet – även om det skulle införas – skulle förändra något för de papperslösa i praktiken. Dagens Arena ställde frågan till Andreas Inghammar.
Även om vi hade det här direktivet på plats, vem skulle driva rättsprocessen? Om en papperslös själv träder fram och berättar att hon eller han inte fått ut någon lön, då kommer ju den personen att bli utvisad?
– Där har du kärnan i problemet. Får man en sådan person att gå till ett fackförbund? Långt ifrån säkert. Fackförbunden ses av många som myndigheter, och dessutom finns en historik där facket faktiskt har ringt migrationspolisen när man blivit kontaktad av människor utan papper. Jag är inte säker att jag, om jag var papperslös arbetare på ett bygge, skulle gå till skyddsombundet och be om hjälp.
– Sedan finns förstås också en facklig solidaritetsidé, men den kolliderar lätt med egenintresset. Så jag är inte säker på att facket är lösningen.
Kan någon annan företräda de papperslösa?
– Jag har funderat lite på om man skulle ha en ”Pappo”, en ombudsman för papperslösa. Men det skulle ju också vara en myndighet. Skulle papperslösa vända sig till en myndighet? Det kanske de inte skulle.
”Sanktionsdirektivet” stärker de papperslösas rättsliga ställning i formell mening. Men samtidigt är det oklart hur det ska gå till när en papperslös ska anmäla en arbetsgivare. Är du orolig över att det inte blir så stora förändringar även om det här direktivet införs?
– Ja, det är jag absolut. Andra som arbetar med de här frågorna har sagt till mig att man inte ska ha så stor tilltro till det här direktivet, att det inte kommer att innebära så stora skillnader.
– Samtidigt finns det ingen anledning att tro att det kan skada att införa det. Kan det bli bättre för några? Ja, det kanske det kan. Är vi skyldiga enligt EU-rätten att implementera det? Ja, det är vi. Därför har vi inget som talar emot att införa det, och mycket som talar för.
Fotnot. Andreas Inghammar är jurist vid Lunds universitet. Han medverkar i Europaperspektivs årsbok för 2012 ”Arbetslöshet, migrationspolitik och nationalism”, som presenterades i onsdags i Stockholm.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
