Nyhet Det finns inte något annat område inom det offentliga där den enskildes rättsliga ställning har försvagats så tydligt som när det gäller vården. Det menar Ida Asplund som skrivit en avhandling i ämnet.
Sedan coronapandemin bröt ut har Inspektionen för vård och omsorg (IVO) riktat kritik mot både regioner och enskilda vårdgivare för brister i äldreomsorgen. Det handlar om att patienter inte fått någon individuell bedömning innan palliativ vård satts in, att en stor mängd ärenden bedömts på distans och om brister i journalföringen. Bland annat.
Den fördjupade granskningen av äldreomsorgen som IVO presenterade resultatet av 24 november förra året, ledde bland annat till beslut riktade till var och en av de 21 regionerna. Där anges att man inte kommer att vidta beslut på individnivå, det vill säga mot enskild hälso- och sjukvårdspersonal, utan besluten stannar på huvudmannanivå.
IVO har också mottagit anmälningar från patienter riktade mot vårdpersonal. Aftonbladet rapporterade exempelvis nyligen om en 82-åring som bedömdes vara för gammal för intensivvård av läkare, men som överlevde tack vare att anhöriga lyckade förmå läkaren att ompröva beslutet. 82-åringen anmälde två läkare till IVO, som valde att avsluta ärendet.
Ida Asplund är juris doktor och universitetsadjunkt som nyligen disputerat med en avhandling om den enskilde anmälarens rättssäkerhet i statlig tillsyn av bland annat hälso- och sjukvården. Hon tycker att det är problematiskt om IVO inte kommer att agera för att enskilda läkare eller annan vårdpersonal ska ställas till svars.
– Jag tycker att det är allvarligt: om IVO kan konstatera att hälso- och sjukvårdspersonal i ett enskilt fall har åsidosatt lagstiftningen och det har lett till dödsfall borde även ett enskilt ansvar utkrävas på det sätt som lagstiftningen möjliggör. Som hälso- och sjukvårdspersonal har man alltid ett personligt ansvar. Det här är fall som IVO borde hänskjuta till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd och där det kan finnas skäl att göra åtalsanmälan, säger Ida Asplund.
Hälso- och sjukvårdsnämnden (Hsan) kan besluta om skyddsåtgärder, som att exempelvis dra in en läkarlegitimation eller begränsa en läkare förskrivningsrätt. En åtalsanmälan till åklagare i nämnda fall skulle kunna gälla exempelvis brott mot liv.
Bara under de senaste tio åren har patientens rättigheter beskurits rejält, när det gäller att utkräva ansvar för vård som man anser har skadat en, säger Ida Asplund, och hon menar att det just därför är så viktigt att IVO driver patienters och egeninitierade fall vidare.
Före 2011, när patientsäkerhetslagen trädde i kraft, omfattades hälso- och sjukvårdspersonalen av disciplinansvar. Patienten själv eller närstående kunde anmäla hälso- och sjukvårdpersonal till Hsan för att nämnden skulle vidta disciplinära åtgärder, som en varning eller erinran, och patienten eller närstående blev då part i sådana ärenden. Det fanns också möjlighet för Hsan att vidta skyddsåtgärder mot personalen.
Men med patientsäkerhetslagen har disciplinansvaret avskaffats. Patientsäkerhetslagen innebar en övergång från fokus på personligt ansvarsutkrävande till ansvarsutkrävande på systemnivå.
– Syftet med att avskaffa disciplinansvaret var att sluta jaga syndabockar bland vårdpersonal och att anställda då i högre utsträckning skulle träda fram och självmant erkänna fel. Detta ansågs kunna bidra till ökad patientsäkerhet, men några bevis på att så verkligen är fallet är svåra att se.
Numera är det främst IVO som kan anmäla hälso- och sjukvårdspersonal till Hsan för att skyddsåtgärder ska kunna vidtas. Enligt Ida Asplund sitter IVO i praktiken som »en gatekeeper« mellan patienten och möjligheten till ansvarsutkrävande av hälso- och sjukvårdspersonal.
– Sedan 2011 kan patienten eller närstående inte längre anmäla en läkare till Hsan som man anser har åsidosatt sina skyldigheter eller åsamkat skador i vården, säger Ida Asplund. Patienten och närstående kan fortsättningsvis klaga på vårdpersonal till IVO, men få patientklagomål utreds av IVO jämfört med tidigare.
Även om allmänheten kan tipsa IVO om missförhållanden är det upp till IVO om myndigheten vill agera.
2018 kom ytterligare en stor förändring. Eftersom patienter 2011 förlorat sin rätt att anmäla vården och vårdpersonal direkt till Hsan, fick istället Ivo (från att myndigheten skapades 2013, dessförinnan Socialstyrelsen) en omfattande utredningsskyldighet av patientklagomål mot hälso- och sjukvården. Utredningsskyldigheten motiverades av rättssäkerhetsskäl, eftersom patientens ställning försvagats.
Nu överöstes istället IVO med individuella anmälningar, vilket ledde till långa väntetider. Det ledde till ett ny politisk omprövning: med patientklagomålsreformen som trädde i kradt 2018 begränsades IVO:s utredningsskyldighet kraftigt.
– Patientklagomålsreformen innebar en helomvändning i synsätt på patientens rättssäkerhet. En oberoende och sakkunnig statlig tillsyn ansågs inte längre vara en förutsättning för patientens rättssäkerhet. Reformen handlar, som jag ser det, om ekonomisk effektivitet. Eftersom patienter sällan kan vända sig till domstol och inte längre har några större möjligheter att få hjälp genom statlig tillsyn är det här ett allvarligt rättssäkerhetsproblem, säger Ida Asplund.
Nu säger lagen att det i första hand är vårdgivaren själv som ska utreda patienters klagomål. En patient förutsätts alltså alltid vända sig till vårdgivaren först. Därefter kan patienten vända sig till IVO med ett klagomål, men IVO är inte skyldiga att utreda annat än i allvarliga fall och exempelvis i fall av tvångsvård.
– Vårdgivaren är skyldig att utreda patientklagomål, men det här innebär inte någon oberoende tillsyn utan ett internt kvalitetssäkringsarbete, säger Ida Asplund.
Hon anser att det nya förfarandet kan vara en effekt av New public management (NPM).
– Patienten har blivit kund och om man är missnöjd får man fylla i en missnöjd patient-blankett. Klagomålsutredningen utgick faktiskt från bland annat företagsekonomiska metoder för att kartlägga kunders beteenden och förväntningar för att utforma förslaget, säger Ida Asplund.
Staten är inte längre engagerad i att oberoende utreda missförhållanden i hälso- och sjukvården som drabbat patienter, menar hon.
– Jag kan inte se något annat offentligrättsligt område där den enskildes rättsliga ställning har försvagats så tydligt som när det gäller patienter i hälso- och sjukvården, säger Ida Asplund.
I samband med patientklagomålsreformen 2018 uttalade socialutskottet att rätten att klaga på hälso- och sjukvården är starkt förknippad med patientens ställning i vården och uppmanade regeringen att snarast överväga vilka åtgärder som skulle kunna stärka patientens ställning i praktiken, men enligt Ida Asplund har inget hänt.
– Under första halvåret 2018 minskade de inkomna patientklagomålen till IVO med 46 procent jämfört med året innan, säger hon.
Att det numera är vårdgivare, till stor del privata, som utreder patienters klagomål har också begränsat transparensen om missförhållanden i hälso- och sjukvården.Privata vårdgivare omfattas nämligen inte av offentlighetsprincipen. Däremot är de skyldiga att inkomma med en årlig patientsäkerhetsberättelse till IVO.
– Patientklagomålsreformen tar inte i beaktande den beroendeställning som patienten och närstående befinner sig i gentemot vårdgivaren. Dessutom saknar patienten oftast medicinsk kompetens för att kritiskt granska vården, men det har IVO. Inte heller JO, dit patienten också kan vända sig, har den kompetensen.
Ida Asplund påpekar att vårdgivarens egenkontroll är något väsensskilt annorlunda än oberoende, statlig tillsyn, och inget som kan ersätta den.
– Patientklagomålsreformen har inneburit att staten delegerat utredningsansvaret främst till vårdgivarna och hänvisat patienterna till dem av effektivitetsskäl. Den statliga tillsynen har alltså blivit sekundär.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
