Även finanssektorn ska vara med och betala, anser EU-kommissionen som just nu lobbar för förslaget om finansiell transaktionsskatt. Motståndet är kompakt, men krisen öppnar också för oväntade beslut.
Med en diskret fäst EU-pin på kavajslaget kuskar Manfred Bergmann runt i EU:s medlemsländer. Som EU-kommissionens direktör för skattefrågor har han åkt på den pedagogiska uppgiften att försöka förklara den nyligen förslagna finansiella transaktionsskatten för EU-medborgarna.
Eller EU-medborgare och EU-medborgare, ska vi tala klarspråk handlar det mer om medier, politiker och opinionsbildare. Syftet är att få motsträviga regeringar att svänga i frågan om en EU-gemensam skatt, och då kan det hjälpa om man får opinionsbildarna med sig.
Efter många fördragsändringar är det få frågor kvar där länderna har kvar vetorätten. Men just när det gäller skattefrågor kan ett enda lands nej stjälpa hela förslaget. Och motståndet är verkligen kompakt från länder som Sverige och Storbritannien.
Payback time
EU-kommissionen argumenterar genom att säga att de som har dragit nytta av EU:s politik också borde vara med och betala. Ett argument som Europafacket har stämt in i. Åtminstone om skatten används till nya investeringar.
– Räddningsåtgärderna som EU har genomfört har hittills kostat 15 procent av BNP. Finanssektorn måste vara med att betala det som man har varit med om att ställa till med, säger Manfred Bergmann.
Payback time, med andra ord.
I runda slängar beräknar kommissionen att man varje år ska få in 550 miljarder kronor på skatten. Man säger sig också noggrant ha utformat förslaget så att finansmarknadernas aktörer inte ska fly från EU. Eller som Bergmann säger:
– Det vore inte särskilt förståndigt att flytta verksamheten från EU om det är med företag i unionen som man vill göra affärer.
Om Bergmann och hans kollegor på EU-kommissionen har rätt i sina bedömningar låter Dagens Arena stå osagt i denna text. Förslagets komplexitet gör att en granskning inte låter sig göras i en handvändning. Utsikterna att få igenom ett sådant här förslag tycks trots allt inte särskilt höga.
Kompakt motstånd
Kruxet i sammanhanget är det kompakta motståndet från olika EU-länder. Svenske finansministern Anders Borg avfärdar förslaget med just risken att handeln flyttar bort från Europa, liksom att man hellre vill ha stabilitetsfonder (EU-kommissionen menar att både och behövs). Men en ännu hårdare nöt att knäcka är Storbritannien.
London är centrum för världens finansmarknad, och dessa mäktiga aktörer vill landets styrande behålla innanför landsgränsen. Britterna är för övrigt emot allt som innebär att makt flyttas från nationalstaten till byråkraterna i Bryssel. Att låta EU ta ut en gemensam skatt räknas dit.
Förslaget kan med andra ord tyckas dödsdömt. Men konstigare saker har hänt i EU:s historia. Framför allt under finanskrisen. Som Manfred Bergmann beskriver saken: ”Under finanskrisen har EU:s politiska ledare hoppat över sin egen skugga för att lägga pengar på olika räddningsåtgärder”. Nya fördragsändringar och mer överstatlig styrning av EU-ländernas ekonomier tycktes bara för ett par år sedan som helt orealistiska tankegångar.
Så vem vet, om något år kanske EU har kommit överens om en finansiell transaktionsskatt. Eventuellt, kanske, inshallah.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
