PRESSFRIHET 20 journalister har mördats de senaste två åren i ett av världens farligaste länder, Afghanistan. »Jag vet aldrig om jag kommer levande tillbaka« säger afghanska journalisten Najwa Alimi, årets Per Anger-pristagare.
Hade hon haft möjlighet att åka på jobbet när kollegorna ringde om explosionen i sporthallen, hade hon varit död nu. De som ringde var där när den andra bomben briserade.
– Det är en taktik de har, att utföra ett självmordsdåd och sedan spränga ytterligare en bomb när journalister har samlats. Vi brukar sprida ut oss så att vi inte står på samma plats när vi bevakar den här typen av händelser, säger Najwa Alimi via sin tolk.
Hon har själv varit på plats och rapporterat från bombdåd där de skadade och dödade varit kollegor. Vänner. Det var tungt, men jobbet måste göras. Och det är på något sätt ändå det bästa sättet att hedra dem, att berätta, menar hon.
– Det här är något alla journalister i Afghanistan har upplevt, att förlora kollegor eller andra som står en nära. Det är något vi helt enkelt måste hantera.
Att leva med risken att dö blir, även det, en vardag. Och det sker framsteg i det land som 2018 rankades som näst farligast i världen för kvinnor och flickor. När tonåriga Najwa Alimi, i dag 25 år, insåg att hon ville bli journalist fanns det inga andra kvinnliga journalister i Afghanistan. I dag finns det omkring 1 700.
– Zan TV där jag jobbar anställer bara kvinnliga journalister och redaktörer och vi bevakar bara frågor som rör flickor och kvinnor. Det är också vad jag tycker är viktigt, jag blev journalist för att föra fram rösterna hos dem som inte hörs. Jag ville, och vill, vara med och bygga upp Afghanistan och förändra situationen för kvinnor. Att kvinnorna runt mig ska få samma rättigheter som män.
Har det hänt att du undvikit att rapportera om vissa ämnen eller nyheter av säkerhetsskäl?
– Ja, det har hänt. Det händer ibland att vi får tips om misstänkt korruption och har valt att inte rapportera eftersom det skulle vara för farligt. Det har även hänt att mitt namn inte stått med när jag rapporterat om känsliga ämnen, eller att jag fått fram en nyhet som jag inte fått publicera.
Det har inte heller varit helt enkelt att som uppväxt i en familj med traditionella värderingar få arbeta på det sätt som Najwa Alimi gör. Hon har undvikit vissa ämnen även av familjeskäl, att det inte är ”lämpligt” att hennes röst hörs i samband med vissa frågor. Vilka det handlar om förtydligar hon inte.
Något personskydd har vare sig Najwa Alimi eller hennes kollegor. Större redaktioner kan ha visst skydd till sina reportrar, men inte Zan TV.
– Jag brukar förbereda mig mentalt innan jag gör jobb i områden där jag vet att det finns många extremister eller där jag kommer att vara enda kvinnan bland män. Det har hänt att människor försökt hindra mig.
Hur har du klarat dig ur sådana situationer?
– Det enda jag har som försvar är min boxning, den kunskapen har jag fått använda några gånger. Min penna och min kamera är mina vapen, säger Najwa Alimi.
Mellan krigshandlingarna finns det en vanlig vardag även i Afghanistan, där man går till jobb och skola, umgås med vänner, idrottar. Och där pojkar och flickor kan gå till bokcafét som Najwa Alimi driver tillsammans med sina vänner för att låna böcker och diskutera fritt. Själv kom hon till Kabul för att studera kemi och journalistik vid universitetet. I dagsläget har hon jobbat som journalist i sex år och hoppas kunna fortsätta utvecklas i yrket.
– Jag har aldrig varit rädd för att dö, men jag är rädd att förlora möjligheten att arbeta som journalist, säger hon.
På frågan om hur vi i Sverige bäst kan stödja fri journalistik i Afghanistan och då framförallt kvinnliga journalister, som hör till de mest utsatta, kommer svaret omedelbart: ”utbildning”.
– Hjälp till att utveckla yrkesutbildning på plats i Afghanistan och ge möjlighet för afghanska journalister att delta i utbildning i andra länder. Framförallt kvinnliga journalister, vi behöver bli fler.
När vi ses i Forum för levande historias kontor i centrala Stockholm har Najwa Alimi varit fullbokad hela sin Sverigevistelse. Hon tycker om Sverige, säger hon.
Det sker en hel del utvisningar med tvång av afghanska flyktingar som fått avslag på sina asylansökningar i Sverige men inte vill återvända, är det något som diskuteras av journalister i Afghanistan?
– Kanske inte specifikt kopplat till Sverige, men det finns en diskussion om utvisningar av afghaner i alla länder där det sker.
Vad tycker du om det, och om återvändaravtalet som Sverige har med Afghanistan?
– Det här är min personliga åsikt. Det stämmer att det är svårt att leva och bo i Afghanistan, att det säkerhetsmässigt inte är bra. Och det är väldigt många unga dödsoffer. Men min tro är att vi ska vara kvar i Afghanistan för att bidra till de förändringar som behövs för att samhället ska bli bättre, säger hon, och fortsätter:
– Situationen vi har kommer att leda till att människor dör, men det känns väldigt tråkigt att de unga, starka flyr. De som skulle orka kämpa för en förändring. Steg för steg förlorar Afghanistan sin ryggrad.
Samtidigt finns det en diskussion om hur de afghaner som flytt behandlas i länderna dit de sökt sig.
– Där vill jag säga att det är viktigt att de afghaner som flytt behandlas med respekt och i enlighet med mänskliga rättigheter.
Själv kommer hon efter att ha mottagit Per Anger-priset på torsdagen att återvända till Afghanistan. Där har resultatet från presidentvalet i slutet av september ännu inte blivit offentligt. Bara en av fem av landets 9,7 miljoner röstberättigade valde att rösta, uppger nyhetsbyrån Reuters.
Valet stördes av att talibaner attackerade flera vallokaler och i dagsläget har både sittande presidenten Ashraf Ghani och hans rival Abdullah Abdulla utropat sig som segrare. Det finns risk för en andra valomgång. Men oavsett vilket, kommer Najwa Alimi att fortsätta sitt arbete.
– Säkerhetssituationen har sina problem, men arbetssituationen har blivit bättre, konstaterar hon.
– När jag lämnar hemmet på morgonen så vet jag inte om jag kommer levande tillbaka. Men det är som det är. Det är för viktigt för att låta bli.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
