Nyhet Den höga arbetsbelastningen tvingar polisen att lägga anmälningar på hög på ett ställe de beskriver som en ”kompost”. Eftersom ärenden kan ”ruttna” eller ”dö” där. Det visar ny forskning från Göteborgs universitet.
Överbelastning i organisationer som socialtjänsten och polisen är inte ovanlig. Eftersom de inte kan tacka nej till fler ärenden på grund av resursbrist. Andreas Liljegren, organisationsforskare och docent i socialt arbete vid Göteborgs universitet, har i en fallstudie undersökt vilka mekanismer och strategier som finns för att reglera arbetsbördan inom polisen.
Genom att göra individuella intervjuer, gruppintervjuer, titta på olika dokument och sitta med i möten har Andreas Liljegren försökt ta reda på hur polisen handskas med dilemmat. Fallstudien är gjord på en utredningsenhet i ”en av Sverige storstäder”.
Redan tidigt i forskningen såg han att polisen är väl medvetna om att de har för mycket att göra. De behöver prioritera och prioritera hårt för att upprätthålla sin verksamhet.
– De har en hel del strategier som är totalt acceptabla, men också strategier som kan uppfattas som att de är i en gråzon, säger Andreas Liljegren.
Han förklarar att det finns tre ”boxar” på en avdelning som gör utredningar. Ett ärende kan omedelbart hamna i avskrivningsboxen, kanske på grund av att anmälan inte rör ett brott i juridisk mening. Eller för att det hamnat på fel enhet. Brottsrubriceringen stämmer kanske inte överens med innehållet i brottet. Då skickas det till en annan avdelning.
Andra ärenden kan uppfattas som inte tillräckligt allvarliga och att det inte finns tillräckligt med bevisning för att jobba med dem. Enligt Andreas Liljegren skrivs en massa ärenden av snabbt.
Andra brott som kommer in ser polisen omedelbart är allvarliga och att de måste ta tag i dem direkt.
– Man kan se att det finns saker att göra, spår att följa upp, teknisk bevisning att samla in, vittnen att höra. Det bedömer man som viktigt.
Det finns en prioriteringskedja. Om exempelvis en person är frihetsberövad, då måste polisen ta tag i ärendet omedelbart eftersom de efter ett tag måste släppa personen om det inte kommer tillräckligt med bevis. De vill varken att oskyldiga ska sitta frihetsberövade eller att skyldiga ska bli frisläppta i brist på bevis. Detta är en formell prioritering, förklarar Andreas Liljegren.
– Det kan också finnas mer informella saker, som att man tycker att det är ett brott mot en gammal farbror och därför angeläget att tag i.
Mellan dessa boxar, den där ärenden skrivs av direkt och den där ärendet omedelbart tas tag i, finns en mellanbox. Denna kallas för ”balansen” och är central för hur man styr verksamheten och hanterar överbelastningen. Polisen själva beskriver balansen som en kompost, där ärenden kan hamna och ”ruttna” eller ”dö”. Alla gör inte det, framhåller Andreas Liljegren, men vissa.
När polisen får in ett ärende de uppfattar som viktigt och vill inte skriva av det omedelbart, men samtidigt inte har tid att ta tag i på en gång, då läggs det i den här balansen. I förhoppning om att de ska få tid att utreda det senare. Men många gånger har de inte tid.
De tvingas att fatta tuffare beslut än vad de skulle önska i någon sorts ideal värld.
Det kan plötsligt ske ett nytt gängmord eller annat stort brott. Och varje mord tar stora resurser att utreda, konstaterar Andreas Liljegren. Det är alltid ett minimum på tio utredare och uppåt beroende på hur stort och komplext brottet är. Utredarna får då släppa ärendena de höll på med.
Även om avsikten inte är att lägga ett ärende på hög för att det ska ”ruttna” eller ”dö”, blir det den praktiska realiteten när ärendet efter två–tre månader inte är lika utredningsbart längre. Sannolikheten att ett vittne ska kunna identifiera en gärningsperson blir betydligt mindre. Det blir också svårare att samla in teknisk bevisning. Spåren blir kalla och ärendet ”ruttnar” och ”dör”.
Att hantera hög arbetsbelastning är en särskild utmaning för polisen, konstaterar Andreas Liljegren. Till skillnad från en privat firma kan polisen inte tacka nej till att ta emot ett ärende.
– Om vilken privat firma som helst får en ärendetopp kan de antingen hyra in mer personal för att ta hand om ett nytt ärende, eller helt enkelt säga ’sorry, vi har så mycket att göra så vi kan inte ta det här just nu’. Polisen kan inte tacka nej och i allmänhet kan de inte anställa en stor grupp personer på samma sätt.
Det är detta som är polisens stora dilemma. Alla beslut om att lägga ned ett ärende måste göras på juridisk grund. De kan inte lösa problemet på traditionellt sätt som enskilda företag gör. Men att lägga ärenden i balansen är en strategi att hantera dilemmat.
”Formellt sett kan vi inte lägga ned ett ärende på grund av brist på resurser. Men när ett ärende blir tillräckligt gammalt, då kan vi göra det eftersom det inte längre är möjligt att driva en förundersökning. Det vi lägger i balansen blir enklare att lägga ned senare eftersom bevisen blir svagare”, säger en förundersökningsledare i studien.
Andreas Liljegren menar att polisen i vissa fall helt enkelt behöver vara kreativa och hitta juridiska motiveringar till vad som i praktiken är ett arbetsbelastningsprobelm.
– De kan inte skriva i beslutet att ’vi har så sjukt mycket att göra att det här har inte vi utrymme för just nu’.
Hur uppfattar de poliser du pratat med denna strategi?
– De poliser jag har pratat med tycker inte att det här är idealt. De tvingas att fatta tuffare beslut än vad de skulle önska i någon sorts ideal värld.
Avsikterna med att lägga ett ärende i balansen kan vara flera. I studien har Andreas Liljegren beskrivit ett antal olika kategorier av balanser för att förklara komplexiteten bakom polisens strategier. Bland annat progressiv balans och symbolisk balans. I den progressiva balansen läggs ärenden för att se hur de utvecklas.
Ett exempel på ärende som med fördel kan vila ett tag är våld i ett kompisgäng. Om ett par kompisar bråkar på fyllan och den ena slår till den andra då görs kanske en polisanmälan. Men polisens erfarenhet, framhåller Andreas Liljegren, är att efter två–tre dagar har kompisarna blivit sams och saken är utagerad.
”Du vill inte ringa upp dem medan känslorna svallar; det är bättre att vänta och ringa upp efter en vecka eller två”, säger en förundersökningsledare i studien.
Ofta vill målsäganden då inte driva ärendet vidare.
– När du mött det beteendet flera gånger, då lägger du inte ner resurser på det ärendet innan du är säker på att målsägande vill driva det, säger Andreas Liljegren.
En annan kategori är den symboliska balansen. Då ligger polisen på ett ärende under en viss period trots att de vet att det kommer att skrivas av. Ett exempel som lyfts fram i studien är villainbrott.
”Villainbrott låter jag vila i ungefär månad utav respekt till offret, men i de flesta fall ser jag direkt att vi inte kommer att fälla någon. Om vi inte fångar dessa kriminella på bar gärning är det väldigt, väldigt svårt att fälla någon. Och i de få fall vi fångar dem har de redan begått så många brott att ännu ett inbrott inte kommer att betyda något ändå”, förklarar en förundersökningsledare.
Andreas Liljegren förklarar att rättsprincipen i svenska domstolar är att straffvärdet minskar. Medan första brottet har ett högt straffvärde är det kanske inget alls mellan tio och elva. Polisen kan skriva av ärenden om de inte tror att brottet kommer att leda till något ytterligare straff. Detta kallas för förundersökningsbegränsning.
Man försöker ge sken av att det händer mer än vad det kanske ofta gör i de här fallen.
Att polisen ändå sitter på ärendet under en viss period tolkar Andreas Liljegren som ett sätt att spara dem jobbiga telefonsamtal, överklagande och kritiska frågor kring fallet. Det ger också intrycket att det har hänt mer i fallet än vad det kanske gjort i praktiken.
– I det fallet handlar det om en sorts symbolisk arbetsbörda. Här försöker man ge sken av att det händer mer än vad det kanske ofta gör i de här fallen.
Huruvida det finns en avskrivningskultur inom polisen kan inte Andreas Liljegren svara på. Det är ingenting som han har undersökt i den här studien. Men han poängterar att utifrån tidigare forskning pekar mycket på att det mycket väl kan vara så. Eftersom sådana här organisationer har en stark tendens att bli överbelastade och måste hantera detta.
Tomas Stjernfeldt, Polisförbundets förste vice ordförande, framhäver att polisen alltid har prioriterat bland anmälningar och att det finns ett regelverk för hur det ska hanteras. Men polisbristen i dag gör att de måste prioritera väldigt hårt när man väljer vilka fall man ska gå vidare med.
”Det här är inte något som poliser vill göra. Det finns en stor frustration bland många att man inte räcker till för att klara upp brott och hindra att förövare går fria eller kunna ge brottsoffer upprättelse”, skriver han i ett mail till Dagens Arena.
Vad anser ni behövs för att polisen ska kunna hantera inkommande ärenden på ett optimalt sätt?
”Den enskilt viktigaste åtgärden är att vi blir fler poliser, att politiker och myndigheten jobbar hårdare för att se till att göra yrket mer attraktivt. Det är också viktigt att se till att man alltid har brottet och brottsoffret i centrum när man går igenom ärenden så här. Målsättningen ska alltid vara att alla ärenden ska utredas, inte att polisen ska bedriva administrativ verksamhet för att hålla utredningshögarna nere”, skriver Tomas Stjernfeldt.
Han understryker också att den administrativa arbetsbördan för poliser måste minska. Så att deras kompetens kan användas där den verkligen behövs.
Med sin studie vill Andreas Liljegren visa att dilemmat som polisen handskas med är ett principiellt problem.
– Även om polisen får sina 10 000 nya anställda kommer det här problemet antagligen att kvarstå. De kan inte skriva av saker och hänvisa till att de har för mycket att göra. Det kommer alltid finnas ett glapp mellan statens och medborgarnas förväntningar på dessa verksamheter och de resurser de får.
Det är enligt honom viktigt att förstå mekanismerna och hur deras strategi går till i praktiken. Man ska inte tro att polisen kan utreda allt.
– Inte ens i de svårare fallen, de som ändå är hyfsat prioriterade, kan polisen göra så mycket som de skulle vilja, säger Andreas Liljegren.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
