I ett Frankrike skakat av ekonomisk och politiska skandaler är Francois Hollande på väg att förlora förutsättningarna för att förverkliga sin vision.
Jag stöter på en fransman i vimlet i Paris. ”Politikerna skapar krisen för att göra oss vanliga människor illa”, säger han. Politik är att vilja, tänker han och många andra fransmän. Politiken borde kunna styra över marknaden. Denna tro på politikens möjligheter är positiv men skapar å andra sidan ett politiskt och ett moraliskt problem. Frankrike lever inte isolerat från omvärlden och än en gång visar det sig att franska politiker kan vara både giriga, makthungriga och allmänt förtappade.
Frankrike har sedan Francois Hollandes makttillträde för ett knappt år sedan handlat om ekonomisk kris, om bristande politiskt ledarskap och om bristande moral hos politiker. Det skadade förtroendet mellan folket och politikerna har i högsta grad också en politisk och moralisk dimension. Det är temat för denna artikel. Hela krisen mellan folket och dess ledare kan sammanfattas i de ord som jag ofta hör när jag denna vinter pratat med fransmän i Paris: ”Alla politiker är lika ruttna”.
Francois Hollande ville som president skapa ett nytt ledarskap. Han har ofta talat om sin vision av den exemplariska republiken. Han har lyft fram klassiska moraliska dygder och förklarat krig mot finansvärlden. Redan för flera år sedan förklarade han i en tv-intervju att han ogillade de rika i samhället.
Hollande spelade i valrörelsen kortsiktigt på rätt tangenter. Väljarna var trötta på Nicolas Sarkozy och ville ha lugn och ro. Inga fler uppseendeväckande affärer. Hollande valde också en tidigare tysklärare till premiärminister, Jean-Marc Ayrault. Frankrike skulle kunna bli ett ekonomiskt och moraliskt mönsterland likt fransmännens allmänna bild av grannen norr om floden Rhen.
Politiken blev omedelbart tråkigare med den nya majoriteten vid rodret, tyckte många. Efter sommaren 2012 växte kritiken ytterligare och riktade in sig på större frågor. Fransmännen förväntar sig inte dialog och reformer med verkan först på lång sikt. Politiken måste lösa dagens uppenbara problem och det ska ske snabbt. Krisen i landet har i stället fördjupats månad för månad. Arbetslösheten når i vår den högsta siffran som upplevts i Frankrikes moderna historia. Statsskulden stiger för varje kvartal och ligger för närvarande på 90 procent av BNP.
Regeringen har valt att bekämpa krisen genom att höja skatter och skära i vissa bidrag. Den har också dragit in tjänster inom den offentliga sektorn. Samtidigt har den gett miljarder i stöd åt företagen. Trots insatserna är läget mörkare nu än för ett år sedan. De franska väljarna reagerar snabbt och villkorslöst genom att ge Hollande och hans regering de lägsta sifforna som opinionsinstituten någonsin uppmätt så kort tid efter ett maktskifte. Bara drygt var fjärde väljare ger i dag presidenten godkänt.
Under vintern kommer också det moraliska bakslaget. Regeringens budgetminister Jérôme Cahuzac, ansvarig för landets krispaket, avgår efter misstankar om skatteflykt.
En nättidning, Mediapart, har grävt ordentligt och funnit att han fört ut oskattade pengar till ett belopp av närmare en miljon euro till Schweiz och senare till Singapore. Cahuzac förnekar länge alla anklagelser. När en åklagare startar en rättslig prövning erkänner han. Reaktionen i opinionen blir ögonblicklig och våldsam.
Francois Hollande och regeringen fläckas betänkligt av denna skandal. Hollande och hans finansminister Pierre Moscovici hade säkert vissa misstankar mot Cahuzac och borde rimligen ha kontrollerat Mediaparts uppgifter grundligare.
Kort efter skandalen med Cahuzac visar det sig att Francois Hollandes kassör under valrörelsen är aktieägare i två så kallade offshorebolag i skatteparadiset Caymanöarna. Denna moraliskt tvivelaktiga skatteplanering har inget direkt att göra med Hollandes valrörelsekassa – men de nya uppgifterna stör ytterligare bilden av ledaren för en exemplarisk republik.
Den politiska krisen växte när regeringsmajoriteten inte snabbt och effektivt löste den ekonomiska. Nu skakas den också av affärer av moralisk karaktär. Från exemplarisk till skamfilad. Fallet är stort. Ruttet, säger fransmännen.
Hollandes och regeringens moraliska kris är också socialistpartiets moraliska kris. Hollandes krispaket utmanar traditionell socialistisk politik med efterfrågestimulans i ekonomin för att få vanligt folk i arbete och öka konsumtion och välstånd. Det svåra i Cahuzacaffären är att budgetministern inte bara fifflade för egen del. Han drev igenom en åtstramningspolitik som ingen tidigare socialistisk politiker ens drömt om. Ingen högerregering heller för den delen.
Det finns ingen nåd i fransmännens kritik av den nuvarande regeringen. Kritiken riktar sig mot dess politiska oförmåga att lösa landets kris. Den riktar sig mot avståndet mellan löften om moralisk upphöjdhet och den smutsgrå verkligheten i regeringskretsarna.
Francois Hollande har valt att inte avskeda sin regering eller ens göra några förändringar i dess sammansättning. Han vidhåller att den moraliska krisen är en strikt individuell kris som bara rör Jérôme Cahuzacs person. Problemet är att hans politiska och moraliska trovärdighet som landets ledare ställs på prov. Risken är överhängande att han varken i sitt eget land eller inom EU har tillräcklig auktoritet kvar för att driva igenom den egna politiken. Därmed skulle han tappa de förutsättningar som hans krisprogram ger honom; att vända dagens recession mot en morgondag av minskad arbetslöshet och ökad tillväxt.
Tomas Lindbom, frilansskribent och driver bloggen lindbompafranska.se.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
