Film Daniel Craig är fullkomligt makalös i huvudrollen som den plågade amerikanen William Lee. Det tycker Jon Andersson som sett Luca Guadagninos filmatisering av William S. Burroughs roman, med svensk premiär på fredag.
Daniel Craig har sedan han tog rollen som James Bond 2006 framför allt förknippats med den brittiske agenten. Den bejublade rollen som detektiven Benoit Blanc i ”Knives Out” (2019) visade visserligen att han även under Bondtiden kunde göra andra minnesvärda roller. Samtidigt känns det som att det är först nu, när Bondäventyret är slut, som Craig återigen kan axla de komplicerade karaktärsroller vi vet att han är kapabel till. Sedan han gjorde sin sista Bondfilm 2021 har Craig bara gjort en filmroll då han återigen spelade Blanc i ”Glass Onion” (2022) , uppföljaren till ”Knives Out”.
Makalös Craig
I Luca Guadagninos filmatisering av William S. Burroughs roman ”Queer” tar han steget fullt ut i att fjärma sig från sin tidigare rollkaraktär. Rollen som William Lee, en exil-amerikan som raggar upp unga killar på gatorna i 50-talets Mexico City, är så långt ifrån Bond man kan komma. Craig är fullkomligt makalös i rollen som den plågade Lee som söker tröst i sprit, droger och tillfälliga sexuella kontakter. Konkurrensen var visserligen hård, men det är ändå konstigt att Craig inte ens fick en Oscarsnominering för sin roll.
När filmen börjar befinner vi oss i Mexico City någon gång på 50-talet. Amerikanen William Lee tillbringar kvällarna med att röra sig från bar till bar, där han dricker kopiösa mängder sprit och försöker ragga upp unga män. När han träffar den unge landsmannen Eugene Allerton, spelad av Drew Starkey, blir han som besatt. De båda männen inleder en sexuell relation, men Lee får snart vänja sig vid att gång på gång bli avvisad av den kylige Allerton. När Lee erbjuder Allerton att följa med på en resa till Sydamerika, där Lee står för alla kostnader, tackar han dock ja. Detta leder dem till slut till den ecuadorianska djungeln där de med hjälp av en amerikansk forskare (Lesley Manville) testar den hallucinatoriska drogen ayahuasca, gjord på växten yagé. En drog som Lee hoppas ska kunna ge honom telepatisk förmåga.
En sann konstfilm
Konstfilm har länge varit ett begrepp inom filmteorin. En typ av filmer som ofta är gjorda inom kommersiella ramar men vars form och stil skiljer sig från traditionella filmer, framför allt i sitt mer konstnärliga uttryck. ”Queer” är en film som passar in på den definitionen till fullo. Det är en film där bilderna, musiken och de känslor dessa skapar är minst lika viktiga, om inte viktigare, än själva berättelsen. Miljöerna i 50-talets Mexico City är perfekt utmejslade som små konstverk. När Lee rör sig på gatan i slow motion ackompanjerad av Nirvanas ”Come as you are” får man gåshud.
Filmens originalmusik skapad av Trent Reznor och Atticus Ross bidrar ytterligare till stämningen. För att inte tala om de läckert utformade drömsekvenserna. Något som bryter upp filmen och i högsta grad bidrar till den höga konstnärliga nivån. Det gäller inte minst drömsekvensen i filmens slutscen. En sekvens som för tankarna till mästare som David Lynch.
Filmen är dock lite för lång för sitt eget bästa. Under mittenpartiet tappar den i tempo innan den åter tar fart i slutet. Med det vill jag också utlysa en varning till känsliga tittare. Är ni ute efter en actionfylld film med många snabba vändningar är ”Queer” inget för er. Om ni däremot gillar långsamma poetiska filmer med hög konstnärlig nivå är ”Queer” precis rätt film.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
