Vid transitlägret Idomeni i Grekland väntar Rana Ezeddeen och hennes familj på att få ta sig över gränsen till Makedonien.
Mörkret faller över det inofficiella transitlägret Idomeni på gränsen mellan Grekland och Makedonien.
Överfulla bussar från Aten stannar utanför flera gånger i timmen, dygnet runt. En kvinna med megafon kommer springande. På arabiska berättar hon för dem som precis klivit av bussen hur det går till.
Ställ er i matkön, ni får en brödbit och en konservburk pastej, vatten. Kanske en frukt. I de stora, vita tälten kan ni ta igen er. Läkare utan gränser har personal på plats. Det finns rinnande kallt vatten så ni kan tvätta er. Sedan ställer ni er i kön.
Efter en väntetid på runt åtta timmar släpps flyktingarna i grupper om 50 över gränsen till Gevgelija i Makedonien. Här passerar mellan fem och tio tusen personer varje dag.
Utanför ett av tälten sitter Abdullatif, Nawal, Sami och Rana Ezeddeen på en filt. Alla fullt påbylsade med fliströja, mössa, vantar och ordentliga skor. Förutom 13-åriga Rana, hon har en tunn tröja med ett äpple på sig. Runt dem hundratals andra familjer på filtar.
Pappa Abullatif är pratglad, försöker på engelska. Till slut rycker Rana in. Mitt på filten ställer hon sig upp och berättar.
– Vi åkte från Daraya utanför Damaskus för fyra dagar sedan. Vi flög till Beirut och sen tog vi båten till Chios. Det var inte alls läskigt, bara roligt, säger hon.
Förväntansfulla ögon. De ska snart ta sig vidare till Tyskland och få ett nytt hem. Av deras hus i Daraya återstår endast spillror. Abdullatif lägger en jacka över mina axlar. Vill bjuda på cigarett. Jag tackar nej men frågar om han vill ha en snus. Han vill gärna prova. Gnider sig över ryggen när han sträcker sig efter snusdosan.
– Pappa har gjort illa sig. Han kör lastbil och har fått diskbråck, men nu har han fått värktabletter av doktorn, säger Rana.
När de kommer till Tyskland ska han fortsätta köra lastbil. Rana ska studera. Hon pekar upp mot himlen.
– Jag ska bli astronaut. Jag är happy, happy, happy! Men jag saknar mina kompisar, jag har med mig deras nummer, säger hon och letar efter en lapp.
Jag frågar om de kanske också kan komma till Tyskland. Hon skakar på huvudet och tittar ner på den mönstrade filten.
– De har inte tillräckligt mycket pengar.
Abdullatifs kompis Ahmad Mohamad har studerat vårt samtal. Han knackar mig på ryggen och håller fram sin mobiltelefon. ”I love Germany, why don´t they pick me up?”, lyser frågan från översättningsappen.
”Jag vet inte hur jag ska svara på det på ett bra sätt. Men många politiker vill göra det svårt att ta sig till Europa”, skriver jag. Lämnar över telefonen.
Ber att få skriva mer. ”Men det är väldigt många människor som vill att det ska finnas lagliga vägar, att det ska bli lättare för er att komma hit.”
Han skriver att han lämnat sina fingeravtryck i Grekland, att han hört att han kommer behöva göra det flera gånger på väg till Tyskland. ”Är det farligt? Kommer de skicka tillbaka oss?”
Jag svarar att det inte är farligt. Att jag inte vet om de kommer få stanna. ”Det är till Tyskland vi vill”, skriver han.
Det är en öppning i det låga taggtrådsstängslet vid gränsövergången. På makedonska sidan två militärer, ett tält och en jeep. En grupp ska precis släppas över för att kunna fortsätta sin färd genom Makedonien, Serbien, Kroatien, Slovenien och vidare mot slutmålet.
Jag småpratar med polismannen på den grekiska sidan. En volontär kommer gående med en familj. Kvinnan är tyst men för handen fram och tillbaka över magen, stöttad av sin man, två pojkar runt dem. De tror att barnet kommer snart. Blir hämtade av en Röda Korset-jeep.
Polismannen suckar.
– Jag har jobbat vid den här gränsen i 16 år. Varför gör EU såhär mot Grekland? Vi har inga pengar, vi kan inte hjälpa dessa människor. Du ser ju, de lider. Varför sätter man dem inte bara på ett plan?
Vid gränserna mellan Grekland, Makedonien, Bulgarien, Serbien och Kroatien har Dagens Arena träffat några av dem som är på väg till Europa. Och de som på plats ska se till att deras flykt sker under humana omständigheter.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
