Rapport från krigets Ukraina: “Det är för mina barn jag är här”

Bachmut Alexey Grygorenko tystnar när han rattar förbi den sista sönderbombade och övergivna vägspärren. Han gasar på så mycket bilen tillåter och kör slalom mellan bilvraken. Vi är på väg in i det som få utomstående får tillgång till i dag: verkligheten om slaget runt Bachmut i Ukraina. Här, där livet hänger på en tråd, blir skönmålningar och propagandabilder överflödiga. 

Morgonhimlen är grådaskig, men ljus då solen går upp redan vid femsnåret på morgonen. Vi möter några leriga, mörkgröna bepansrade fordon som gasar på i motsatt riktning, bort från mullret. Sedan en tvär vändning rakt in buskagen och stopp. Det fyrhjulsdrivna fordonets motor brummar likt ett djur som laddar för attack.

– Det här är den känsligaste sträckan, säger Yeven Kozhirnov som sitter bredvid föraren. 

Yeven drar ned handsken så att han tydligt ser det kraftiga armbandsurets tavla. Här är en klocka som ett roulettehjul där sekundvisaren sveper över röda och svarta nummer.

– Vi har ungefär trettio sekunder på oss, säger Yeven sammanbitet. Tiden det kan ta att upptäcka, ladda, sikta och avfyra. 

Han vet, för det här är vägen till soldatens arbetsplats. Två av hans kollegor ligger på sjukhus sedan två dagar, beskjutna på vägen från jobbet.

Sen kastar han sig in i jeepen i leran och den kör ut på fältet. Åt ett håll ser man ett fält med svarta, förkolnade solrosor och åt det andra fuktigt, ljusgrönt gräs i knähöjd. I den ena riktningen finns den ryska arméns prickskyttar, granatkastare och artilleri.

Vill inte att barnen ska växa upp i rysk civilisation

Efter att ha sladdat runt i den djupa mörka, leran parkerar Alexey bilen under några träd på den andra sidan. 

– Ok, nu skyndar vi på, säger Yeven Kozhirnov och börjar lasta ur lådor med drönare, antenn och fjärrkontroll.

Likt de flesta soldater vi möter känns termen soldat förminskande och bristfällig på 41-åringen med sin hängande mustasch. Yeven är mer än en soldat. Han är också pappa till två pojkar på elva och sju år och make till en kvinna som för några år sedan gav honom en glidarfallskärm i present, och därmed ett nytt yrke och passion som instruktör. Hans krigarnamn är Sallam, en vink till arabiskans ord för fred och samtidigt ett minne från tiden som oljearbetare i Afrika.

– Det är för mina barn som jag är här, förklarar han efter att vi gått genom skogen på snirkliga stigar, med fem meter mellan oss. 

Buskagen utanför stigen är fulla av minor.

– Jag vill inte att mina barn växer upp i en rysk civilisation. Jag vill att de får ett liv i ett modernt samhälle med västerländska värderingar: en plats där människor har ett värde, säger han.

Finns fortfarande civila kvar i Bachmut

I skogen går vi förbi ytterligare ett drönarkommando i en lerig skyttegrav. I skogskanten dyker slätten upp. Rullar av taggtråd blänker mot det gröna. Längst bort ser vi vad som är kvar av staden Bachmut. Artillerimullret är lika jämt som de grå rökpelarna är höga. Nu skjuter båda de stridande parterna med tungt artilleri rakt in i staden.

– Våra killar skjuter rätt så tungt på Bachmut nu, men det gör också ryssarna å sin sida, säger Yeven. 

I ett tidigare reportage i Dagens Arena beskrev vi hur livet var för de civila som då inte ville lämna staden. Den elvaåriga flickan Sofia och hennes mamma Katerina valde till slut att lämna precis innan deras hus grusades, fick vi senare veta. Men än idag finns det fortfarande civila, ukrainska medborgare kvar i stadens källare under rökpelarna. Under tiden har striderna tagit sig ut på de kringliggande slätterna i stadens utkanter. I det kriget har Yeven och Alexey en avgörande roll. De ingår i vad som officiellt heter tactical joint group Adam, en av de frivilliga formationer som startades 2014 av befälhavaren Yevhen Mezheviin. 41-åringen med krigsnamnet Adam är av Ukrainas mytomspunna befälhavare och officiellt korad till högsta graden av Nationens hjälte.

– Adam tillhör den nya generationen av befälhavare som fattar att det är vi på slagfältet som måste kunna fatta egna beslut. Men det finns fortfarande kvar alldeles för många befäl av den gamla Sovjetskolan som ger order utan att veta vad de pratar om, säger Yeven Kozhirnov, när han just bestämt sig för att låta drönaren lyfta.

Drönarkommandot håller till i en skyttegrav i axelhöjd. Donbass svarta jord utgör det översta lagret följt av en brunröd jord och på marken ren gyttja. Några presenningar täcker ett hål i marken på ett djup av en meter eller två: det som är ställningens skyddsrum, med en skraltig bänk av plankor och förvar av ett par konservburkar med tonfisk. Lite drygt trehundra meter bort på den andra sidan fältet med taggtråd håller sig ryssarna förskansade. Trots närheten är inte detta den första linjen, snarare den tredje.

– Längst fram är det kanske sextio meter mellan våra soldater och ryssarna. De kan i princip ropa till varandra, säger Yeven Kozhirno när han börjar sätta ihop sin utrustning. På axeln har han ett märke som förklarar uppdraget: ”Mina ögon är din död”, står det.

Skulle behöva militära drönare

Alexey Grygorenko gör sig redo att smyga ut på fältet och låta drönaren lyfta. Det är en vanlig DJI Mavic 3 som kan köpas i vilken elektronikaffär som helst i övriga Europa. Här är det en bristvara som dessutom måste hackas av Ukrainas dataexperter innan den kan användas som vapen. Annars kan inte drönarna styras manuellt utan satellituppkoppling. Det gör å andra sidan att farkosten blir mindre stabil. 

I en väska ligger fyra centimeter tjocka bomber som vanligen används till lättare kanoner, MK19. I ett garage i regionen sitter aktivister och förbereder bomberna med styrfenor från badmintonbollar. I ett annat garage har Yevens kamrater från glidarsporten tillverkat små selen som håller fast bomberna i drönaren till dess att de släpps på signal och dödar allt inom en radie på upp till fem meter.

– Vad vi skulle behöva är militära drönare. I dag tvingas vi kriga med farkoster som är gjorda för bröllopsfester eller för att göra Instagramfilmer, säger Yeven.

Efter några minuter ser vi genom skärmen vad som finns i skogsdungen på andra sidan fältet: små, mörka hål i marken där något rör sig: levande ryska soldater som gömmer sig. Yeven ser också en mindre automatkanon som riggats upp i en glänta, och därefter en soldat som har hört surret från drönaren och springer iväg för att ta skydd. En bomb från drönaren missar ett av hålen med någon meter. Vind och regn ligger på, vilket gör drönaren mindre stabil utan GPS-uppkoppling.

Långt bakom skyttegravarna handlar mycket av debatten om vapenleveranser, vapenslag och produktion. Här, öga mot öga med fienden, hymlar ingen med vad kriget främst går ut på. Målet är ryssar av kött och blod, inte deras granatkastare.

– Vår främsta prioritet är att döda ryssar, eller åtminstone att skada dem. Vapen och materiel kommer alltid att ersättas, men att ersätta människor är lite svårare för fienden. Den andra prioriteringen i ordningen är att slå ut lager av ammunition, bomber och granater. Den tredje och sista är materielen, säger Yeven.

Han fortsätter. 

– Ryssarna dödas bäst genom att skicka drönare med små bomber, om det är några enstaka soldater. Är de i större grupper om kanske fem eller sex, då är det värt att ge koordinaterna till artilleriet som spränger ihjäl dem med kanoneld, förklarar soldaten.

Döda kroppar lämnas kvar

Samma sak gäller åt andra hållet.

– Ner, ropar Alexey när ett visslande ljud plötsligt skär genom himlen, följt av en kraftig smäll. Kort efter kommer ytterligare ett visslande ljud och en smäll. 

I det mansstora kaninhålet i skyttegraven känner vi hur den fuktiga jordväggen darrar lätt.

– Det där var nära. Troligen från en automatisk granatkastare … men de vet fortfarande inte exakt var vi håller till, i så fall hade de skjutit mycket, mycket mer. Det här är vad vi kallar för störeld. De vill störa oss i arbetet, förklarar soldaten.

Efter attackerna åt det andra hållet, mot ryssarna, förvånas ukrainarna över att de döda kropparna ofta lämnas kvar på plats, alldeles intill de överlevande.

Runt omkring oss blandas små stunder av tystnad eller fågelkvitter med ljudet av visslande ingående eld med dovare ”poff” från utgående granateld. Från och till hörs knattret av automatgevär. Om den ukrainska sidan hade haft tyngre – avsevärt tyngre – vapen så hade historien sett annorlunda ut, tror Yeven Kozhirnov.

– Vi skulle aldrig gett ifrån oss våra atombomber. Hade Ukraina haft kvar sina kärnvapen så hade inget av det här hänt, säger han.

“De kom till vårt land och jag måste döda dem”

I skyttegraven håller Alexey upp några roterblad från en drönare i regnet. Två av dem har skotthål i sig från moteld. Liksom sin kamrat är Alexey Grygorenko lugn och har lätt till ett leende. Men inom honom bubblar det av känslor mot ryssarna.

– Helvete! Jag hatar dem verkligen. Jag tål dem inte. De kom till vårt land och jag måste döda dem. Tänk om någon kom in i ditt hus och dödade din familj, säger han. 

Under själva arbetet med bilen eller drönaren nollställer han sig däremot. 

– Då tänker jag inte på något. Jag måste bara utföra uppgiften och sedan få hem de som är i min bil levande till sina familjer, säger han.

Yeven Kozhirnov som är 41 år ser sig själv som en produkt av det nya Ukraina. Han är uppväxt på Krimhalvön. Hans mamma och pappa är kvar där under den ryska ockupationen. Mamman beskriver han som helt indoktrinerad av den ryska tevepropagandan. Pappan, en pensionerad industriarbetare, tillhör generationen av ryssar och ukrainare som i århundraden har lärt sig att huka ryggen.

– Han är en sådan som säger ”till vad nytta, vi är ändå bara små och enkla människor”. Han kan inte förstå att många små och enkla människor kan bli väldigt starka om de går samman mot de få och mäktiga för att förändra samhället, säger Yeven Kozhirnov.  

Han hoppas på att ett förändrat och mer demokratiskt och modernt Ukraina en dag reser sig ur krigets aska. För honom är det ingen naiv utopi, utan en fråga om liv eller död.

– Vad ska allt det här annars ha tjänat till om det bara är för att komma tillbaka till det gamla, säger han.

Text: Magnus Falkehed
Bilder: Niclas Hammarström