Reinfeldt höll tal för de egna leden

På onsdagkvällen höll statsminister Fredrik Reinfeldt (M) tal i Almedalen. Talet handlade till största delen om jobben och om att smutskasta oppositionen. Det var ett tal för de redan frälsta.

Statsminister Fredrik Reinfeldt ägnade sitt tal i Almedalen åt tre saker – att prata jobb, att beskriva hur saker ligger till och åt att framställa oppositionen som ett icke trovärdigt regeringsalternativ.

Den första halvan, jobbhalvan, började med att den bekymrade statsmannen Reinfeldt utmålade Sverige som en skyddad ö i ett stormande hav: Arbetslösheten beror inte på en felaktig politik utan på att det stormar i omvärlden och att det inte går att värja sig mot detta.

Ett långt stycke ägnades åt arbetslösheten och Reinfeldt passade på att än en gång beskriva ”innanförskapets” fördelar mot ”utanförskapets” nackdelar: ”Arbete är bra, det är därför vi lever. Då kan vi ha semester. För alltid och evigt, Amen”.

Budskapet känns igen sedan tidigare. Det var inte arbetslinjen 2.0, utan samma budskap som i valrörelsen 2006 och 2010. Skillnaden nu är att mer tid ägnades åt ungdomsarbetslösheten och vad man ska göra för att bekämpa den. Svaret: Ytterligare sänkta arbetsgivarvagifter genom de så kallade YA-jobben.

Precis som tidigare nämnt lovade Reinfeldt att ta bort den differentierade a-kassan. Det var också enda gången under talet som Reinfeldt kan beskrivas vara inlyssnande: Han hade tagit till sig av kritiken.

Sedan var det dags för siffror. Siffror, siffror, siffror. Magister Reinfeldt gjorde entre på scen: ”Är du bra på matte? Inte det. Men då ska jag förklara för dig hur det ligger till.” Och så en lång beskrivning av hur man ska tolka arbetslöshetssiffrorna. Noteras bör är att Reinfeldt fokuserade på antalet personer i arbete, inte andelen.

Andra halvan av talet var ett tal för de egna leden. Det var moderatledaren Reinfeldt som talade, inte statsministern.

Och det var en arrogant moderatledare som talade. Om Gustav Fridolin under gårdagen bäst kunde liknas vid en glad hundvalp som viftade med svansen och inväntade beröm, så var Reinfeldt en Grand danois som kollade på publiken snett uppifrån, tog i med brösttonerna och skällde vänsterut. Resultatet blev en odyssé av dålig stand up, där gliringarna haglade.

Främst handlade det om att oppositionen inte kan enas kring ett tydligt alternativ. Reinfeldts råd var att göra som man gör i alliansfamiljen: Man samlas, har sina frågor som slåss man för och den som slåss bäst kniper frågan.

Och frågeuppdelningen allianspartierna emellan syntes i Reinfeldts tal. Han berörde knappt skolfrågan, pratade över huvud taget inte om småföretagare. Entreprenörskap flimrade förbi i periferin. De små partierna i alliansen fick behålla sina frågor, åtminstone under Almedalsveckan. Borta var Moderaternas skolutspel på Folkpartiets domäner.

Att svenska partier på så sätt reduceras till enfrågepartier nämndes inte. Och att både KD och C ligger farligt nära gränsen i opinionsmätning på opinionsmätning var något Reinfeldt viftade bort genom att säga att partier tillkommer snarare än faller ur riksdagen i svensk politik.

I stället pratade han om att det är farligt att inte komma med färdiga alternativ. Reinfeldt anklagade Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven för att indirekt stödja Sverigedemokraterna så länge som oppositionen inte erbjuder ett färdigförpackat regeringsalternativ. Det var obehagligt. Och så länge han själv har en minister som pratar om ”blonda och blåögda” kanske det är bättre att vara tyst.