”Hur många ska behöva dö?”

GRANSKNING. En död och ett tiotal skadade. Det är facit efter vindkraftsbyggarna Enercons två senaste år i Sverige. Dagens Arena kan avslöja att säkerheten inte bara har försummats. Den har även aktivt motarbetats. Nu ska företaget bygga Europas största vindkraftspark utanför Piteå.

Det är gråvitt och bistert kallt. De täta granarna är täckta av ett lager iskristaller. I morse lämnade jag ett Stockholm insvept i duggregn och fyra plusgrader. Här i skogarna utanför Piteå är det femton minus och djup snö. Det blåser svagt. Högt över trädtopparna vevar ett tiotal vindkraftverk sakta sina armar.

Joel Karlsson-Forsberg minns att han satt i bilen. Det var sommar i luften den dagen. Han var på väg hem från stan när han fick ett sms. ”En kille ramlade och slog ihjäl sig i natt”.
– Jag blir skitilla till mods när jag tänker på det. Det är så jävla sjukt. Det finns inga ord som ger rättvisa åt hur vidrigt det är, säger han.

Föll handlöst
Klockan var strax före klockan ett på natten den 26 maj i år. I Hällingarna norr om Östersund höll ett arbetslag på att bygga ett vindkraftverk. Med en lyftkran skulle fyra meter höga och flera ton tunga betongringar staplas ovanpå varandra.

Tre ringar hade redan monterats när arbetslaget skulle lyfta i en transformator. Den tredje ringen hade dock hamnat lite snett och de stegar som löpte invändigt hade därför inte monterats ihop ordentligt. När transformatorn skulle sänkas ner i hålet kärvade något. En 31-årig malmöbo bestämde sig för att klättra upp och försöka ge den en knuff.

Han säkrade sig med en så kallad runner som löper i ett spår som går längs stegen. Om man tappar greppet så förhindrar runnern ett fall. Samtidigt måste man trycka sig utåt när man klättrar för att runnern ska kunna löpa fritt i skenan. Det gör också att man använder benen i stället för armarna i den långa klättringen.

Antingen glömde 31-åringen att det fanns ett glapp mellan stegarna. Eller så gjorde han en missbedömning. Ingen vet. Det enda vi vet är att han nådde glappet när han befann sig elva meter upp i luften. Där trillade runnern ur skenan och mannen föll handlöst ner i betonggolvet.

Det var lönlöst för de chockade kollegorna att påbörja ett livräddningsförsök.

En av många olyckor
Den första olyckan med dödlig utgång hade därmed inträffat vid det tyska vindkraftsföretaget Enercons byggen i Sverige. Men Dagens Arena kan avslöja att det har varit nära flera gånger tidigare. De två senaste åren har Enercon rapporterat in minst tio olyckor, utöver dödsolyckan, till Arbetsmiljöverket. Det handlar om flera amputerade fingrar, kraftiga elstötar, brutna ben, svåra hjärnskakningar samt en olycka där en arbetare fick sina revben knäckta efter att ha pressats mellan två massiva betongsegment.

Och då har Enercon endast byggt cirka 50 vindkraftverk utspritt över hela landet. Snart kan det bli mångdubbelt fler. Om alla tillstånd går igenom – vilket framstår som sannolikt – kommer Enercon att bygga Europas största vindkraftspark i ett område kallat Markbygden sju mil väster om Piteå. Bygget inleds 2013 och innefattar sammanlagt 1 101 verk som beräknas ge en effekt motsvarande kärnkraftverket i Ringhals. En investering på mellan 60 och 70 miljarder svenska kronor.

”Hur många fler ska behöva dö?”
Joel Karlsson-Forsberg stirrar ut över det böljande landskapet. Från horisont till horisont kommer det här gamla renbeteslandet att bli täckt av vindkraftverk. Nu står här endast ett fåtal. Ensamma, utkastade mitt i ingenstans. Flera har Joel varit med och byggt.
– För det första ska ingen någonsin behöva sätta livet till på jobbet. Aldrig överhuvudtaget. Sen att det händer i ett företag där man pratar vitt och brett om säkerhet, men där allt bara är läpparnas bekännelse. Och dessutom i ett arbetsmoment som vi skyddsombud flera gånger har påtalat riskerna för, men där det inte har skett någon förbättring, säger han.

– De skyller på att de haft sån fruktansvärd växtvärk och det är därför som vissa saker har fallit mellan stolarna. Då måste man ju fråga sig: Om de har haft växtvärk nu, när de har byggt ett femtiotal snurror, vad kommer hända då när de bygger alla dessa? Hur många fler ska behöva dö?

Företaget kände till riskerna
Tack vare information från en källa som vill förbli anonym, kan Dagens Arena avslöja att Enercon två veckor innan dödsolyckan i Hällingarna erhöll en mycket kraftig varning om att arbetstagarna löpte stor risk att råka ut för en olycka. Då skrev nämligen huvudskyddsombud Sandra Olsson en anmälan om arbetsmiljöåtgärd enligt kapitel 6, paragraf 6a, i arbetsmiljölagen. En så kallad 6, 6a-anmälan.

En 6, 6a-anmälan är, förutom ett omedelbart skyddsombudsstopp, den kraftfullaste åtgärd ett skyddsombud kan ta till på en svensk arbetsplats. Det innebär i princip att arbetsgivaren har två veckor på sig att rätta till det som skyddsombudet anser vara en överhängande fara för arbetstagarnas hälsa och säkerhet. Annars skickas anmälan till Arbetsmiljöverket som i sin tur avgör om arbetsplatsen måste stängas ner.

Huvudskyddsombudet på Enercon ansåg att en sådan överhängande fara förelåg vid nattarbetet i Hällingarna. Arbetsgivaren fick två veckor på sig. Fristen gick ut den 25 maj 2011. Men när det datumet infann sig hade ingen åtgärd vidtagits. Några timmar senare, strax innan klockan ett på natten till den 26 maj, omkommer 31-åringen från Malmö.
– Det är oerhört tragiskt. Vi som skyddsorganisation hade försökt förhindra detta så gott vi har kunnat, säger Sandra Olsson.

6, 6a-anmälningen skickades aldrig in till Arbetsmiljöverket. Varför detta inte gjordes vill inte Sandra Olsson svara på utan hänvisar alla ytterligare frågor till vd:n. Dagens Arenas källa hävdar dock att dödsolyckan skapade stor uppståndelse i företaget. I den röran ska anmälan ha blivit liggande.
– Skadan var ju liksom redan skedd, säger källan.

Inga åtgärder vidtogs
Ansvarig chef vid den aktuella tidpunkten heter Pamela Lundin. Dagens Arena har varit i kontakt med Lundin men hon har valt att inte svara på våra frågor. Inga andra chefer vill heller ge några kommentarer. Alla hänvisar i stället till företagets nuvarande vd, Robert Östman, som tillträdde i augusti.

Robert Östman konstaterar att företaget inte vidtog någon åtgärd trots den kraftiga varningen från huvudskyddsombudet. Men han har inget svar på varför.
– Eftersom det var Pamela Lundin som var chef vid det tillfället så kan jag inte riktigt svara på den frågan. Jag kan bara konstatera det. Jag har fått information om den [anmälan]. Och i vanliga fall skulle det ha tillsatts en utredning. Varför det inte gjordes har jag inget svar på. Det är bara att konstatera att det inte har gjorts, säger han.

Rop på hjälp
När Joel Karlsson-Forsberg hörde talas om dödsolyckan blev han chockad, men inte förvånad. Utöver Joel har Dagens Arena har varit i kontakt med ett tiotal anställda och före detta anställda på Enercon. Alla konstaterar samma sak: Det var bara en tidsfråga.
– Ja, nu har det hänt, tänkte jag. Jag tror att alla mer eller mindre gick och väntade på att det skulle hända, säger en källa från södra Sverige.

– Man jobbade med livet som insats, säger en annan person från norra Sverige.

Via en källa har Dagens Arena också fått ta del av mejl som har skickats från arbetslaget i Hällingarna till chefer inom Enercon. Det är rop på hjälp. Arbetslaget som jobbade nattskift skriver att de har haft stora problem med att sova om dagarna. Tydligen har det varit lyhört och stökigt på hotellet där de inkvarterades. Vid tillfället för olyckan hade flera i arbetslaget inte kunnat sova på flera dygn. Trots mejlen och trots huvudskyddsombudets 6, 6a-anmälan vidtog cheferna inte någon åtgärd. Arbetet fortsatte.

Obekväma fick sluta
Alla källor som Dagens Arena har talat med är överens om att kraven från företaget har varit i princip omöjliga att leva upp till. Tempot har skruvats och många har jobbat extremt mycket övertid. Dagens Arena har sett timlistor där arbetare har jobbat fjorton femton timmar i snitt under flera veckor. Dessutom är många kritiska till hur komptiden drogs av under de veckor de var lediga.
– Lönesystemet innebar att man i praktiken fick betala för sin egen ledighet, säger en källa.

Samtidigt är alla överens om att den som påpekade säkerhetsbrister eller ställde kritiska frågor rensades ut ur företaget, snabbt och effektivt. Det var enkelt för cheferna eftersom de flesta av arbetarna antingen var inhyrda via bemanningsföretaget Palm & Partners eller visstidsanställda – eller både och.

Försök att starta fackklubben
Ett drygt år innan dödsolyckan började Pierre Johansson jobba för Enercon. Han hade tagit tjänstledigt från sitt ordinarie jobb på ABB i Piteå, där han har varit ordförande för verkstadsklubben och jobbat som skyddsombud. Han var nyfiken på det nya företaget som kanske skulle skapa tusentals jobb i bygden.

Med Pierres bakgrund kom det fackliga naturligt. Och när han upptäckte att det inte fanns någon fackklubb bestämde han sig för att starta en.
– Det var ju mycket rock’n’roll på arbetsplatsen. De flesta som jobbar är ju mellan 20 och 30 år. De har ingen familj och jobbar för att tjäna pengar. De första sju veckorna jobbade jag varje dag utom söndag. Då började man ju flagga lite för det här med arbetstidslagar, dygnsvilor och veckovilor. Den biten. På de sex månader jag var där lyckades jag skjuta till fem, sex hundra timmar övertid, säger han.

Pierre Johansson berättar att ett sådant tempo gör att många börjar tumma på säkerheten.
– Man tar genvägar, säger han.

Pierre Johansson drog ihop en tillfällig fackstyrelse tillsammans med kollegan André Andersson och en tredje person som vill vara anonym. Sedan bjöd de in till ett ordinarie möte. Men mötet hann aldrig hållas innan Pierre hade fått sluta på Enercon.

Alla tre som bildade den ursprungliga fackklubbsstyrelsen fick sluta inom två månader i september och oktober 2010.
– Kontrakten förlängdes inte. Vi påpekade ju säkerhetsbrister, övertiden och avtal och så. Vi var väl för obekväma, säger André Andersson.

– Det var ju för att vi startade klubben. Det finns ingen annan förklaring. Men de var ju smarta och hade visstidsanställningar, så de behöver inte ange någon orsak, säger Pierre Johansson.

– Jag rotade väl kanske minst i allting. Men jag var också kvar längst av oss tre, säger den tredje styrelsemedlemmen som vill vara anonym.

Tog över stafettpinnen
Samtidigt som Pierre Johansson fick sluta började Joel Karlsson-Forsberg på Enercon. Joel hade också jobbat fackligt inom bemanningsföretaget Adecco och lärt känna Pierre då han under en tid var uthyrd till ABB. När Pierre tvingades sluta tog han upp stafettpinnen och fortsatte arbetet med fackklubben.

Under vårvintern 2011 hamnade Joel i ett skarpt läge. Nere i Uddevalla skulle hans arbetslag utföra ett moment på hög höjd som saknade både instruktioner, säkerhetsrutiner och riskbedömningar. Trots att bristerna påpekades flera gånger hände ingenting.
– För oss, liksom han som omkom, var det arbetet med transformatorn på hög höjd som det handlade om, säger Joel Karlsson-Forsberg.

För en gångs skull satte de hårt mot hårt och krävde tydliga instruktioner för att göra jobbet säkert.
– Då uppfattade företaget det som att vi ville förstöra och inte jobba. Pamela [Lundin] ringde faktiskt runt till folk och sa åt dem att jobba och inte sitta och slöa. Hon sa att det här var att förstöra för Enercon, förstöra för vindkraften i Sverige och så vidare, säger han.

”Inga brister i vår skyddsorganisation”
Det hela slutar med att Joel får en skriftlig varning för arbetsvägran. En vecka senare har den nystartade fackklubben sitt första möte med ledningen för Enercon i Malmö. Men i stället för en första vänskaplig träff, kommer mötet uteslutande att handla om de skriftliga varningarna.
– På mötet sa jag att en slutsats, som man i alla fall borde kunna komma överens om efter bråket i Uddevalla, var att företagets säkerhets- och skyddsorganisation måste utvecklas. Då säger alltså Pamela [Lundin], hon skrattar rakt ut och säger: Vi har inga brister i vår skyddsorganisation! Fem veckor senare dör en kille som utför just ett av de arbetsmoment som vi sitter och diskuterar på det mötet. Det är ju horribelt, säger Joel.

Någon vecka efter mötet får Joel veta att hans visstidsanställning inte kommer att förlängas. IF Metall avdelning i Norrbotten anser att Joel får sluta eftersom han har bedrivit facklig verksamhet. De väljer att driva ärendet vidare som en föreningsrättskränkning. Fallet slutar i en förlikning som slår fast att det inte är på grund av brister i Joels yrkesutövning som han har fått sluta. Däremot har företaget fortfarande rätt att inte förlänga kontraktet på grund av personliga skäl.
– Jag är ändå nöjd över formuleringen. Det var ett sätt att stämma i bäcken. Det finns fortfarande en öppning för att tolka det som en föreningsrättskränkning. Det gör det svårare för företaget nästa gång, säger Joel Karlsson-Forsberg.

Hot om miljonvite
Sedan Joel slutade har andra företrädare tagit över på det fackliga arbetet på företaget. Efter sin utredning av dödsolyckan hotade Arbetsmiljöverket i november med miljonböter om företaget inte skärper sitt säkerhetsarbete. Arbetsmiljöverket konstaterar bland annat att arbetstagarna inte har haft tillräckliga kunskaper, att det saknats arbetsledning, skriftliga instruktioner och att företaget inte har gjort riskbedömningar av långa arbetspass och nattarbete. Arbetsmiljöverket har också lämnat in en åtalsanmälan. Parallellt pågår en förundersökning.

Vd Robert Östman medger att säkerheten har brustit, men han menar att det kommer att förbättras.
– Jag vill inte recensera mina föregångare. Jag kan bara konstatera att organisationen har vuxit oerhört snabbt. Delar av säkerhetsarbetet har inte hängt med. Men det här är vad vi lägger tid på nu. Det engagerar mig som vd, vårt huvudkontor och facket. För oss är det inget alternativ. Vi måste bli duktiga på detta, säger Robert Östman.

Joel Karlsson-Forsberg är i dag tillbaka på Adecco och uthyrd till samma sågverk som innan Enercon. Men för tillfället är han hemma med sin förstfödda. Han säger att det är möjligt att utvecklingen nu börjar gå åt rätt håll på Enercon.
– Vi får väl hoppas. Men det sjuka är ju att det ska behöva dö en kille för att något ska hända, säger han.