Rödgrön regering: En lång, en kort och en skåning

Många undrar hur valet ska gå, Dagens Arena har svaret. Sverige kommer att få en ny rödgrön regering bestående av S och MP. Vilka som blir ministrar? Vi har hela listan.

Listan nedan bygger på följande antaganden. Vi har till största del utgått från den nuvarande departementsstrukturen med några få undantag. Det är väldigt svårt att förutse hur en ny statsminister kommer att organisera och skära olika departement och ministerportföljer.

Följande bör dock noteras. Sverige får en kvinnorättsminister efter fransk förebild. Annelie Nordström ska säkerställa att allt lagstiftningsarbete granskas ur ett jämställdhetsperspektiv, vilket är en roll som Najat Vallaud–Belkacem hittills har haft i Frankrike (läs mer här).

Posten som integrationsminister avskaffas (läs motiveringen här) och Sverige får i stället en antirasistminister i form av Maria Ferm (som även hanterar migrationsfrågor). Syftet är även här att regeringens hela verksamhet ska mainstreamas. Dessa båda ministerposter kommer att återfinnas under Ylva Johansson på arbetsmarknadsdepartementet eftersom det är just arbetslivet som är nyckeln till att bryta könsmaktsordningen och rasdiskrimineringen.

MP kommer sannolikt att vilja ha någon av de tre tyngsta posterna som symboliserar bilden av Sverige i omvärlden: Statsministern, finansministern, utrikesministern. Det är tre poster som S aldrig kommer att vilja släppa ifrån sig. En kompromiss innebär att Åsa Romson blir vice statsminister. Att statsministern blir en man kompenseras av att de tre övriga nyckelpositionerna innehas av kvinnor (Romson, Magdalena Andersson och Margot Wallström).

För att kompensera bristen på regeringserfarenhet blir Jan Larsson samordningsminister med bas i Statsrådsberedningen. Larsson har gedigen erfarenhet av regeringskansliet, sliter nu hund som valgeneral för S och får i uppdrag att släcka bränder. Regeringsställning innebär att S motvilligt måste ge sig i kast med Europafrågorna igen, vilket gör att EU-rutinerade Åsa Westlund blir Europaminister med formell placering i Rosenbad.

Sammantaget består Dagens Arenas regering av 12 män och 13 kvinnor. MP får en tredjedel av ministerposterna, inklusive ett par tunga departementschefer inom för partiet centrala områden (utbildning, miljö, jordbruk). En minister är en opolitisk överraskning (kulturminister Eva Hamilton – notera att detta är en ren spekulation). Tre ministrar har så kallad utländsk bakgrund.

Vad gäller den interna maktbalansen inom S, som Löfven måste ta hänsyn till, så kommer Morgan Johansson från det stora och mer vänsterinriktade partidistriktet i Skåne. Annelie Nordström kommer från ett LO-förbund. Kommunpartiet Socialdemokraterna får utdelning i form av Lena Micko (Linköping) och Anders Johansson (Sigtuna).

Ibrahim Baylan, men även Wallström (född i Skellefteå) och Nordström (kommunalråd i Vilhelmina), har trådar till norra Sverige. Nordström (född i Halmstad) och Johansson (från Dalsland) kommer ursprungligen från väst, Thomas Eneroth är från Småland.

Jan O Karlsson, medarbetare till Tage Erlander och Olof Palme samt statsråd under Göran Persson, ska ha uttryckt uppfattningen att regeringspusslets svårighetsgrad inte ska överskattas. ”Du tar en lång, en kort och en skåning”, ska Karlsson ha sagt. Det svåra är i stället att hitta kompetenta statssekreterare och andra högre tjänstemän som kan genomföra regeringskansliets grovjobb, menade Karlsson.

Arbetet med att hitta statssekreterare får Löfven förbereda på egen hand, vi nöjer oss ett bidrag till en möjlig rödgrön regering bestående av S och MP. Med glimten i ögat och om dagens opinionsmätningar även blir valresultat, vill säga.

Statsrådsberedningen

Statsminister: Stefan Löfven (S).

Självskriven regeringsbildare som har åren med fackets förhandlingskultur som tillgång i den nya rollen – och bristen på politisk erfarenhet som största utmaning.

Vice statsminister: Åsa Romson (MP).

Har sin reella placering ett stenkast från Rosenbad på Miljödepartementet, men den formella rollen som vice statsminister symboliserar att regeringen består av två partier och eftersträvar jämställdhet. I dag är vice statsministern också en man (Jan Björklund).

Samordningsminister: Jan Larsson (S).

Belöningen efter en lång och tuff valrörelse är en återkomst till de välbekanta korridorerna i Rosenbad. Nu i rollen som brandman och allmän koordinator – och troligen med klippan Emma Lennartsson som statssekreterare vid sin sida.

Europaminister: Åsa Westlund (S). 

Tio år som Europaparlamentariker och länge en av socialdemokratins mest lovade politiker. Nu är det upp till bevis i en styvmoderligt behandlad men viktig fråga: Reinfeldt tillhörde EU:s vägrarfront – men vad vill en rödgrön regering med EU?

Arbetsmarknadsdepartementet

Arbetsmarknadsminister: Ylva Johansson (S).

Inte så självklar som man kan tro och kommer från Stockholms partidistrikt där maktspelarna Anders Ygeman och Veronica Palm hoppas på ministerposter. Men regeringserfarenhet, kompetens och förmågan att nå ut media gör Johansson oumbärlig.

Antirasistminister: Maria Ferm (MP).

Den lysande stjärnan i den nya generationen MP-politiker. Är ännu ung (29 år) men har härdats under mandatperioden då Ferm har varit talesperson i rättspolitiska och migrationspolitiska frågor.

Jämställdhetsminister: Annelie Nordström (S).

Ett självklart val när du väl har tänkt tanken. Orädd, spontan och framgångsrik som ordförande för Nordens största fackförbund (Kommunal). Ska mota FI i grind och vrida debatten till arbetsmarknaden där stegen mot reell jämställdhet måste tas.

Finansdepartementet

Finansminister: Magdalena Andersson (S).

Kunnig erfaren, självskriven – men måste komma ihåg att budgetregler är ett medel, inte ett mål i sig. Kombinationen av att vara barsk men ändå ha glimten i ögat lär göra Andersson till en uppskattad finansminister – såväl bland väljarna som hos gröna statsråd som äskar pengar.

Finansmarknadsminister: Per Bolund (MP).

Biolog, tidigare tjänsteman på Näringsdepartementet och ledamot i riksdagens finansutskott. Passar utmärkt på ”finansen” för att säkerställa ett grönt inflytande över det departement som inte bara bildligt är regeringskansliets pengakran.

Försvarsdepartementet

Försvarsminister: Lena Micko (S).

Löfven behöver politisk erfarenhet omkring sig, och inte bara från tidigare statsråd. Micko är kommunalråd i Linköping, ordförande för S i Östergötland, sitter i VU och är förtroendevald för SKL. Kombinationen bred politisk erfarenhet samt kopplingen mellan Linköping och försvarsindustrin gör att Micko blir betrodd med att dels lösa spänningar mellan MP och S i försvarsfrågan, och dels hantera en ministerportfölj där politiskt omdöme är viktigast. Vad gäller det senare: Fråga Tolgfors.

Jordbruksdepartementet

Jordbruksminister: Isabella Lövin (MP).

MP behöver fler stjärnor än språkrören i sin tredjedel av regeringen vilket innebär att Lövin flyttar hem från Bryssel. Lövins portfölj inkluderar även havs- och landsbygdsfrågor och i tandem med Romson ska den gröna omställningen drivas på. Att Lövin drillas i den svenska inrikespolitiken blir också en förberedelse för den dag då nya språkrör behövs.

Justitiedepartementet

Justitieminister: Ardalan Shekarabi (S).

Sedan den stormiga tiden som SSU-ordförande har Shekarabi prioriterat juridikstudier, forskning vid Uppsala universitet och träget partiarbete, bland annat som ordförande för Kriskommissionen efter S-valförlusten 2010. I ett parti där det inte kryllar av jurister är Shekarabi en talang som är bekväm såväl i föreläsningssalen som bland S-gräsrötter. Det vet Löfven.

Kulturdepartementet

Kulturminister: Eva Hamilton (opolitisk).

Varje regering behöver en överraskning och Löfvens blir dottern till en överstelöjtnant. Hamilton har en välbekant lång erfarenhet av medie- och kulturfrågor och har bekvämt nog redan meddelat att hon avser lämna posten som VD för Sveriges Television. Respekterad och tar med sig år av styrelseerfarenhet till regeringsbordet. Det lär också behövas för de tunga mediefrågor som kommer att ligga på bordet under den kommande mandatperioden.

Miljö- och klimatdepartementet

Miljö- och klimatminister: Åsa Romson (MP).

Juristen med en doktorsexamen är självskriven på den post som ligger närmast Miljöpartiets själ. Härifrån ska hela regeringsarbetet få en grön profil, vilket kan leda till såväl samsyn som konflikt med regeringschefen Löfven.

Näringsdepartementet

Näringsminister: Mikael Damberg (S).

Viktig kugge i laget kring Löfven med politiska allroundkunskaper. Ska drillas inom ett sakområde för att prövas ytterligare på den väg som kan leda till partiledarposten. Blir Löfvens man för att säkerställa idéer om branschprogram och bättre samverkan mellan stat och näringsliv.

Infrastrukturminister: Karin Svensson–Smith (MP).

Motionerade i riksdagen om infrastrukturfrågor redan i slutet av 1990-talet, då som vänsterpartist. Erkänt kunnig i trafikfrågor, dock tillfälligt utanför riksdagen då Maria Ferm kryssade sig förbi 2010. Tack vare sina respektive sakkunskaper får både Svensson-Smith och Ferm plats runt regeringsbordet.

IT- och energiminister: Morgan Johansson (S).

En socialdemokratisk motsvarighet till fotbollens Magnus Erlingmark: Kan spela på de flesta platserna i ett lag, och blev folkhälsominister i Göran Perssons regering. Erfarenheten och lojaliteten behövs när Löfven inser att det blir grön kontroll på de flesta miljö- och klimatområden – men energi (och kärnkraft) får Johansson övervaka.

Socialdepartementet

Socialminister: Carin Jämtin (S).

Populär internt efter hanteringen av turerna kring Håkan Juholt och möjligen sugen på en av posterna på UD. Men Wallström gör comeback och Löfven vill ha en erfaren partiveteran på välfärdssystemens viktigaste ingenjörspost.

Socialförsäkringsminister: Tomas Eneroth (S).

Den skärpte och sympatiske trumpetaren från Växjö är en av få som verkligen begriper det svenska socialförsäkringssystemets olika irrgångar. Han bedöms även kunna hantera pensionsfrågorna. Oumbärlig när revorna efter åtta borgerliga år ska lagas.

Bostadsminister: Anders Johansson (S).

Bostadsfrågan är på uppgång och Löfven vet att den även är tillväxthämmande. För att leverera vallöftet om 250 000 bostäder till 2020 behövs en kommunpolitiker som vet exakt hur vägen från markplätt till inflyttning ser ut. Johansson poserade gärna med en spade när det byggdes i Sigtuna och skulle gärna gräva vidare på nationell nivå.

Barn- och äldreminister: Gunvor G Ericson (MP).

Möjligen en doldis för den breda allmänheten, men gruppledare för MP i riksdagen och dessutom sjuksköterska i botten. Får även ansvar för folkhälsofrågorna som hon redan är talesperson för i dag.

Utbildningsdepartementet

Utbildningsminister: Gustav Fridolin (MP).

Departementet som skolade Palme, Carlsson och Persson får nu en grön departementschef. Fridolins engagemang för och kunskaper om skolan är lika omvittnade som hans referenser till den egna tiden som lärare. Får ansvar för hela grund- och gymnasieskolan.

Biträdande utbildningsminister: Ibrahim Baylan (S).

Att vara tidigare minister och partisekreterare för det gamla, stora partiet räcker inte. MP kräver och får ett gäng departementschefer och Baylan får ta hand om de områden på departementet som språkröret Fridolin prioriterar bort, som högre utbildning och forskning.

Utrikesdepartementet

Utrikesminister: Margot Wallström (S).

Erfarenheten av svensk regering, EU-kommissionen och tunga FN-uppdrag är ovärderlig – och med Wallström får Löfven även lite stjärnglans över sin regering. Dessutom ett smart sätt att ”tvingas” utelämna den internt ofta kritiserade Urban Ahlin. Likt Obama (genom Clinton/Kerry) och Reinfeldt (Bildt) outsourcas utrikesfrågorna till pålitlig veteran.

Biståndsminister: Mehmet Kaplan (MP).

Kaplan har varit riksdagsledamot sedan 2006 och har erfarenhet från såväl EU-nämnden som utrikesutskottet. Han har ett välkänt internationellt engagemang och var med och startade upp den muslimska fredsrörelsen ”Svenska muslimer för fred och rättvisa”. Posten som biståndsminister passar även principen om att MP ska ha ministrar och inflytande i tunga departement som Finansdepartementet och UD.

Handels- och nordisk samarbetsminister: Jens Henriksson (S).

Löfven kommer att bygga sin regering på trygga S-kort som finns i kretsen omkring honom. Men han måste även göra en Göran Persson-chansning och plocka in en S-märkt stjärna som susar runt och gör avtryck utanför rörelsen. Trots hög lön på Folksam och ett friare liv utanför politiken kan inte Henriksson motstå en återkomst till regeringskansliet – nu som minister.

BUBBLARE

Thomas Östros: Vill nog egentligen tillbaka till politiken, men Löfven måste hitta en tillräckligt tung post åt en före detta tung minister. Skulle även passa som samordningsminister om Jan Larsson inte kan eller vill – och om Östros accepterar ett brandsläckaruppdrag.

Peter Eriksson: En av MP:s tyngsta och populäraste politiker, men det vore ett svek mot väljarna att plocka hem båda toppkandidaterna i vårens lyckade EU-val.

Britt Bohlin: Bortglömd S-klippa från Dalsland som bland annat skulle kunna bli försvarsminister.

Jens Orback: Trevlig lagspelare som skulle bidra till god stämning när S bildar koalitionsregering för första gången. Lämplig till en av posterna på UD, till exempel.

Åsa Domeij: MP-veteran som numer är miljöchef på Axfood men som även har arbetat på Sveriges Lantbruksuniversitet. Möjlig jordbruksminister om Lövin placeras på annan post.

Calle Nathanson: I kultursfären ställs frågan om den kontroversielle Benny Fredriksson kan bli kulturminister. Nathansson – VD på Folkets Hus och Parker och ordförande för Tensta Konsthall bland mycket annat – är en mindre känd men oerhört uppskattad kulturpersonlighet. Och det signalerar mer nytänkande än den annars stabila kulturräven Leif Pagrotsky.

Sverker  Sörlin: Idéhistoriker, professor och författare med blytung, intressant och delvis internationell meritlista – som tippas ha socialdemokratiska värderingar. Skulle vara ett minst sagt intressant komplement till Fridolin på utbildningsdepartementet.

Gamla S-partiledare: Det står utom allt tvivel att Ingvar Carlsson, Göran Persson, Mona Sahlin och Håkan Juholt har sina kvaliteter på olika sätt. Men vi väljer att tro att Löfven vill vända blad. Gärna erfarenhet från före detta ministrar – men att ta in gamla partiledare skulle bara signalera att han inte riktigt är redo för uppdraget själv.

Fotnot: Vi har valt att inte föreslå personer som är tätt förknippade med Arenagruppen, av förklarliga skäl. Det får andra göra. Men om Löfven ändå undrar så är till exempel Helle Klein, Irene Wennemo och Nisha Besara fantastiska personer.