Det kontantlösa Sverige Trots att sju av tio svenskar vill kunna betala med kontanter och Riksbanken vill dra i handbromsen kan Sverige komma att bli det första kontantfria landet i världen. Hur blev det så? Och var har politiken hållit hus?
Sedan millennieskiftet har de svenska bankkontoren minskat med runt 25 procent – från 2 027 till 1 514 år 2017. Antalet bankkontor som hanterar kontanter har minskat ännu mer och har mer än halverats sedan 2011.
Samtidigt uppger två tredjedelar av Sveriges handlare att de troligtvis slutar acceptera kontanter senast 2030. Forskare från KTH och Köpenhamns handelshögskola menar att redan 24 mars 2023 kan kontanter i praktiken inte längre att kunna användas i Sverige.
På tio år har värdet av kontanterna i Sverige mer än halverats och vi har i antal näst minst bankomater i Europa, per invånare.
Så hur kommer det sig att varken stat eller banker har upprätthållit servicen?
För att svara på det måste vi gå tillbaka i historien. Det finns ett par årtal som är viktiga sett till statens roll i den här utvecklingen.
Svensk kassaservice AB var ett av Postens dotterbolag som utförde kassa-, bank- och plusgirotjänster på uppdrag av svenska banker i ett rikstäckande kontorsnät. Lagen om grundläggande kassaservice kom till efter att de gamla postkontoren lagts ner och trädde i kraft 1 januari 2002.
Under 2008 avvecklades Svensk Kassaservice. De 500 kontor som då fanns kvar och de omkring 170 ombuden lades ner, eftersom att behovet inte ansågs vara tillräckligt stort och för att bolaget hade gått med förlust sedan starten 2001.
I samband med nedläggningen upphävdes även lagen 2009. Och att Svensk kassaservice lades ner kanske inte var så konstigt med tanke på hur mycket det kostade. Förlusterna var stora. 2003 tvingas regeringen rycka in med 400 miljoner kronor för att rädda den rikstäckande kassaservicen.
Nordea var den bank som kom att ta över 76 av de mest besökta serviceställena och kommunikationsmyndigheten Post- och telestyrelsen, PTS, fick i uppdrag att upphandla grundläggande betaltjänster på de orter där bankalternativ saknades.
Länsstyrelserna har ansvaret att utvärdera att den grundläggande tillgången på betaltjänster tillgodoses. De skriver i sin senaste rapport från 2017:
»För de individer som inte har tillgång till den teknik som krävs, ekonomisk möjlighet eller av andra skäl inte kan använda tekniken bedöms tillgången till grundläggande betaltjänster i många fall inte vara tillfredsställande. Dessa personer befinner sig i ett digitalt utanförskap som innebär svårigheter att kunna utföra grundläggande betaltjänster. Situationen blir allt mer problematisk i takt med att kontanthanteringen minskar. För asylsökande har länsstyrelserna sett problem när det gäller att betala räkningar.«
»Situationen är starkt pådriven av bankernas rena vinstintresse, men på grund av vettlösa årtionden av nyliberalt tänkande privatiserades penninghanteringen.«
I dag beräknas en miljon människor stå utanför det digitala betalningssamhället, av olika skäl. De kan vara äldre eller funktionshindrade som har svårt med tekniken, personer med hemlig identitet, personer som är straffade eller nyss kommit till Sverige.
Samtidigt skriver Post- och telestyrelsen i sin senaste rapport på ämnet att kontanter inte är lönsamt eftersom de inte används.
Länsstyrelsen gör samma analys som PTS. En problemformulering som Björn Eriksson, ordförande för Kontantuppropet, inte delar.
– Det är trams. Klart att ingen vill använda kontanter givet de omständigheterna. Men människor kommer i kläm, antingen för att de inte får tag i kontanter, eller inte blir av med dem. Sanningen är att kunden vill använda digitala betalmedel för stora betalningar, så som resor exempelvis, men inte för de andra, de mindre dagliga transaktionerna, men man har inget val.
Han lyfter ytterligare ett årtal som påverkat utvecklingen – 2004. Då dagens avreglerade struktur för kontanthantering skapades.
Riksbanken hade tidigare ansvarat för kontanthanteringen. Under 1980- och 90-talet började verksamheten att omstruktureras eftersom Riksbankens eget arbetssätt var allt för dyrt.
Riksbanken hänvisade till att omstruktureringen var möjlig bland annat eftersom synen på centralbanksverksamheten hade förändrats över tiden och att det därmed var mer accepterat att Riksbanken minskade sitt engagemang i kontanthanteringen.
I dag är Riksbankens roll i kontanthanteringen begränsad till att i huvudsak pressa nya sedlar och mynt, ha lager, makulera gamla sedlar och ansvara för transporter från leverantör till lagren.
Övriga kontanthanteringstjänster utförs av privata aktörer på affärsmässiga villkor.
Riksbanken har alltså inte längre det enskilda ansvaret att möjliggöra att hushåll och företag har tillgång till, och möjlighet att, använda kontanter, utan ansvaret är utspritt på fler aktörer så som banker, handel och länsstyrelserna.
Peter Persson, riksdagsledamot för Socialdemokraterna, menar att det är en aningslös avreglering från politikens sida och affärsbankers vinstintresse som har skapat dagens situation. Att staten privatiserade kontantförsörjningen och tillät storbankerna dirigera övergången från kontanter till elektronisk betalning har gett bankerna möjlighet att öka sina vinster via kortavgifter och avgifter på elektroniska betalningstjänster.
– Situationen är starkt pådriven av bankernas rena vinstintresse, men på grund av vettlösa årtionden av nyliberalt tänkande privatiserades penninghanteringen. Bankerna driver på en teknisk utveckling, som i grunden inte är negativ, men med tiden avgiftsbeläggs tjänst efter tjänst. Samtidigt är det jag som kund som gör det mesta av jobbet, som att till exempel betala räkningar. Infrastrukturen och bankväsendet drivs med ett rent vinstmaximeringsintresse.
För samtidigt som Peter Person i grunden tycker att utvecklingen är gynnsam och positiv tycker han att staten inte borde ha släppt allt ansvar och förlitat sig på bankerna, när Svensk Kassaservice lades ner.
»Politikerna börjar förstå att vi inte kan låta privata betalningssystem slå ut legala valutor.«
Hos Konsumenternas bank- och finansbyrå kan privatpersoner få hjälp och vägledning i frågor som rör banker, fondbolag eller andra finansiella institut. De har under åren mottagit många frågor från allmänheten kring just kontanter. Kicki Westerståhl är organisationens chef, hon ställer sig frågan vem som kan hållas ansvarig för dagens situation.
– Det är svårt att säga men jag tror att man från politiskt håll har velat driva digitaliseringen, men att man kanske inte tänkte sig de här konsekvenserna. Att det har saknats en lagstiftning som sagt att det måste finnas tillgänglighet har lett till problemen man står inför nu.
Hon tar handelns möjlighet att genom en enkel skylt avtala bort möjligheten att betala med sedlar och mynt som exempel.
– Och då är det såklart allt fler som gör det, eftersom att det är dyrare att hantera kontanter än att inte göra det. Politiskt kanske man trodde att bankerna skulle gå in och ta över när Svensk Kassaservice lades ner, men de är ju affärsdrivande och såg ju också att kontanthantering är dyr.
Så väl Konsumenternas bank- och finansbyrå, som Peter Person och Björn Eriksson välkomnar Riksbankskommitténs delbetänkande som kom i måndags.
I det föreslår kommittén att de stora bankerna ska ha ett särskilt ansvar för tillgången till kontanter i samhället. Kommittén som består av representanter från alla de åtta riksdagspartierna är enig om att banker som erbjuder betalkonton och har en inlåning från allmänheten på över 70 miljarder kronor ska vara skyldiga att tillhandahålla kontantuttag och dagskassehantering i hela Sverige.
Riksbankskommittén menar att det är bankerna som varit drivande i utvecklingen och att det inte är rimligt att de helt kan frånsäga sig ansvaret för att hantera kontanter.
Björn Eriksson tror att förslaget är ett tecken på att politikerna »börjat vakna«.
– Politikerna börjar förstå att vi inte kan låta privata betalningssystem slå ut legala valutor. Använd styrmedel, inför bankskatt, bankavgifter och annat, använd marknadsekonomin och se till att straffen är så höga att det är olönsamt att inte hantera kontanter. Gör som i resten av Europa och knyt banktillståndet till hanteringen av kontanter. Det går fort att lösa, om staten bestämmer sig för att man vill.
Bankföreningen är dock inte lika positiva till Riksbankskommitténs förslag. De hävdar att Riksbankens agerande har försvårat den privata sektorns kontantanvändning och tycker det är anmärkningsvärt att Riksbankens ansvar för kontanthanteringen inte verkar beröras i delbetänkandet.
De menar att orsaken till utvecklingen är för att konsumenter och företag föredrar digitala betallösningar och att kontantanvändandet minskar.
Bankernas intresseorganisation pekar på att staten släppte ansvaret för en kontanthantering spridd över hela landet – något som bankerna inte tycker att man har ett särskilt uppdrag att sköta i dag.
Björn Eriksson förstår hur bankerna resonerar. Han menar att det är logiskt att bankerna agerar som de gör. Kontanthantering är en dyr service.
– Det är så himla enkelt egentligen. Har du kort kan du ta ut kortavgift och då kan bankerna använda sin monopolkraft och kan sätta bankkortsavgiften tillräckligt högt. Varje företagare försöker göra så och det är inte olagligt eller förbjudet eller så. Jag är gammal bankman själv och jag skulle antagligen vara frestad att göra det samma om jag var kvar inom branschen, för då har jag ju garanterade vinster. Det är logiskt att bankerna gör som de gör, felet är att politikerna har tillåtit det.
Han tror att utvecklingen i världen, med Trump och Brexit, klyftan etablissemang och »vanligt folk« aktualiseras i kontantfrågan. Peter Persson är inne på samma spår.
– Jag tror att det i samhället växer en övergivenhet och ensamhet. Mycket centraliseras, digitaliseras, samtidigt upplever glesbygden igenmurade bankomater, stängda bankkontor, stängda bensinmackar, kollektivtrafiken funkar inte, det finns en rad sådana här saker som jag tror premierar populistiska partier.
Imorgon, torsdag, svarar Per Bolund på Dagens Arenas frågor.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
