Svenska skolan Sverige är det enda land i världen som tillåter att skattefinansierade skolor drivs av vinstdrivande riskkapitalbolag. Hur blev det så?
Debatten om friskolor har pågått sedan 1990-talet. 1992, när friskolereformen kom, var visionen valfrihet och mångfald genom föräldrakooperativ och alternativ pedagogik.
– Poängen med den här valfrihetsreformen är att alla ska kunna välja och då ska vi ha skäliga avgifter. Det ska vara en avgift som inte avskräcker eller hindrar någon från att välja skola, sa Beatrice Ask, dåvarande skolminister och mamma till reformen.
Reformen genomfördes av en borgerlig regering och gav friskolor rätt till en åttiofemprocentig finansiering med gemensamma medel. Utöver skattemedel hade skolorna möjlighet att ta ut en mindre avgift.
– Att förslaget kunde ha en segregerande effekt var rätt lätt att se och jag delade den oron. Men fördelarna skulle väga över, annan pedagogik och en idéburen sektor skulle kliva in. Jag reflekterade inte över ett eventuellt vinstuttag, säger Sverker Sörlin, idéhistoriker och professor i miljöhistoria knuten till KTH som 2016 var med och skrev rapporten SNS-rapporten Policyidéer för svensk skola
Fram till reformen 1992 fanns det nästan inga privatskolor i Sverige. Det fanns ett fåtal: Sigtunaskolan humanistiska läroverket och Lundsberg internatskola, som riktade sig till föräldrar med särskilda behov, så som ett yrke som krävde deras närvaro utomlands, och som dessutom kunde betala.
Kort innan regeringen Bildt tillträdde hade skolan kommunaliserats. Ett av arven efter Göran Perssons tid som utbildningsminister under Ingvar Carlsson. Hans Albin Larsson, författare och professor i historia och utbildningsvetenskap vid Jönköping universitet, beskriver händelseförloppet:
»Parallellt med att allt fler beslut om skolan flyttades från staten till kommunerna brottades staten med budget- och underskottsbekymmer. Arbetslösheten steg och många ekonomer kom att ha synpunkter på hur utbildningsverksamhet skulle organiseras för att vara effektiv. Ett antal politiska beslut under 1980-talet upplöste det tidigare regelverket kring skolan, och 1989 kom beslutet om totalkommunalisering av skolan.«
Sverker Sörlin tror inte att kommunaliseringen drevs igenom av en ideologisk övertygelse att skolan skulle bli bättre av förändringen. Kvaliteten på svensk skola var heller inget större problem menar Sörlin.
– Det fanns inte mycket debatt om den svenska skolans kvalité, annat än att den ansågs väldigt bra. Den var dessutom bra med alla objektiva mått mätt.
Han har läst igenom de propositioner som skrev i samband med att friskolereformen debatterades och röstades igenom. Enligt honom är det slående vilket »torftigt kunskapsläge« det var innan reformen röstades igenom, där så gott som inga resonemang fördes kring varken omfattningen av skolor som skulle kunna komma att drivas i privatregi, eller kring den bolagssektor som skulle växa fram.
Problemet är att det skapade ett ökat utrymme för de som verkligen ville tjäna pengar på skolan att kliva in.
– Man bara antog att skolan skulle bli bättre. Man hade inga reflektioner kring vilka som skulle komma att driva skolor, man talade bara om att det här skulle blir föremål för privat initiativkraft, fler idéer skulle släppas fram, mångfalden öka och allt skulle bli bättre. Det förde inga resonemang om den affärsverksamhet som svensk skolsektor har kommit att bli föremål för, med stora koncerner och så. Det finns ingenting som tyder på att man ens hade reflekterat över saken.
Även Gunnar Goude, talesperson för utbildningsfrågor i Miljöpartiet och som senare kom att bli MP:s representant i Friskolekommittén, mindes att vinstsyftet var helt frånvarande i debatten. Till Sveriges Radio sa han 2017, innan sin bortgång:
– Vinstfrågan var inte på tapeten. Det rörde sig om möjligheten för fristående skolor att bedriva undervisning med annan pedagogik som sen skulle komma andra skolor till del.
En som inte håller med om den premissen är Kent Werne, frilansjournalist, författare och rapportförfattare till bland annat LO:s rapport Skolindustrin – Hur mångfald blev enfald. Han menar att det fanns två delar till visionen 1992. En tydligt uttalad som handlade om valfrihet och mångfald i skolväsendet och att bryta det statliga skolmonopolet. Det andra motivet var att öppna upp en marknad för vinstdrivande företag.
– Det framställs ofta som att det var en enorm olyckshändelse att man genomförde en reform som inte var ämnad för privatföretagande men det är faktiskt inte sant. Det är en myt. När den borgerliga regeringen genomförde reformen nämner de inte just begreppet vinst eller vinstdriven verksamhet i just i de propositionstexter som ligger till grund för beslutet. Där pratas det snarare om föräldrakooperativ och glesbygdsskolor, men det fanns aldrig på deras agenda att begränsa eller stoppa vinstdrivande företag från att delta på friskolemarknaden.
Parallellt med friskolereformen avskaffades också Lex Pysslingen, som förbjöd skattefinansiering av privat barnomsorg. Svenska Arbetsgivarföreningen, som Svenskt Näringsliv då hette, drev samtidigt öppet frågan om att privata affärsintressens borde få tillträde till skattefinansierade välfärdsverksamheter, inklusive skolan. Kent Werne menar att det fanns i politikernas huvuden att just vinstdrivande företag skulle få vara med på den den nya marknaden – välfärden.
»Friskolorna har kommit för att stanna.«
När Socialdemokraterna i valet 1994 åter tog makten var det de som utökade anslagen till friskolorna, från 85 till 100 procent.
Då var Ylva Johansson skolminister under Göran Persson. Hon gav först minskade anslag till friskolorna och tillsatte friskolekommittén som skulle utreda nivåerna. Den initiala överenskommelsen med Centerpartiet om en sänkning av bidragen skrotades och i stället gjorde Socialdemokraterna upp med bland andra Miljöpartiet om en höjning av anslagen till 100 procent. Uppgörelsen och beslutet innebar också att det skulle bli svårare att starta friskolor och kontrollen blev aningen större. Framförallt skulle friskolorna inte längre ha rätt att ta ut en avgift.
Enligt Kent Werne tog socialdemokraterna beslutet i ett bakvänt försök att skapa jämlikhet.
– Först tänkte man ›vi sänker ersättningen, så att friskolorna inte får för mycket pengar‹, och sedan genomförde man istället en höjning av anslagen samtidigt som man förbjöd friskolor att ta ut en extra avgift. Tanken var att nu har alla fått det lika, nu har vi fått ett jämställt system. Problemet är att det skapade ett ökat utrymme för de som verkligen ville tjäna pengar på skolan att kliva in. Det kan man säga att Socialdemokraterna bäddade för.
Efter att Chile 2016 avskaffade möjligheten för vinstsyftande skolor att få offentliga medel samtidigt som huvudmännen delar ut vinst till ägarna är Sverige ensam i världen om att tillåta ett sådant system.
I exempelvis Danmark, Norge, Holland och England, länder som alla har friskolor, är vinster förbjudna eller hårt reglerade.
Samtidigt är idén om valfrihet djupt förankrad inom det svenska skolväsendet och hos det svenska folket.
»Friskolorna har kommit för att stanna. Kommittén anser att möjligheten att välja skola är av stort värde, både för den enskilde eleven och för att stimulera utvecklingen inom skolväsendet. Därför vill kommittén slå vakt om det fria skolvalet«, skrev en senare tillsatt friskolekommitté år 2015.
I dag går en femtedel av Sveriges skolbarn i friskolor. Allt fler av de barnen går hos samma aktörer. Sverige har i dag ett fåtal jätteaktörer som gör allt mer vinst. Ett exempel är AcadeMedia som i dag driver 369 svenska förskolor, grundskolor och gymnasieskolor med sammanlagt över 60 000 elever. 2016 gjorde AcadeMedia en vinst efter skatt på 416 miljoner kronor, enligt Kent Wernes LO rapport.
– Vi har gått från en monopol-situation till en som liknar en oligopol-situation. I någon bemärkelse har fler driftformer tillkommit men jämfört med de löften och mål som uttalades 1992, om småskalig mångfald så har de löftena kommit på skam.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
