NYHET Att söka efter försvunna personer är dyrt och resurskrävande – och var tionde person som försvinner hittas död. En ny rapport lyfter fram flera områden som kan förbättras för att kunna rädda fler liv.
25 000 personer anmäls som försvunna till polisen varje år. Av dem är cirka 9 000 allvarliga fall och i 450 av dem så allvarlig risk för liv och hälsa att det leder till en räddningsinsats. Två stora grupper är personer som är demenssjuka och personer som vill ta sitt liv.
– Av de 25 000 som anmäls försvunna varje år är 24 procent personer med demens. Och då vet vi att det bara är var tredje försvinnande som anmäls till polisen när det gäller personer som har demens, det vanliga är att vårdpersonal och anhöriga själva letar efter den som försvunnit och att anmälan till polisen kommer sent. Eller att de själva hittar tillbaka, säger Rebecca Stenberg, universitetslektor vid Centrum för forskning inom respons- och räddningssystem vid Linköpings universitet och en av rapportförfattarna.
Dessa grupper kommer att bli allt större i framtiden, vilket gör det än viktigare att utveckla sökmetoderna, menar hon. År 2034 kommer dubbelt så många svenskar att vara dementa, eftersom vi lever allt längre. Det är dessutom en grupp som är väldigt sårbar och där 9 procent av de som försvinner hittas döda.
– Själva sökandet i skogen är systematiskt och effektivt, men kan säkert effektiviseras ännu mer. Men det är också viktigt att förstå vi kan hindra dementa att försvinna från första början? Det är också väldigt viktigt att inte vänta med att anmäla när en person försvinner, ju tidigare polisanmälan kommer, desto större chans att personen hittas, säger Rebecca Stenberg.
För de anhöriga innebär ett försvinnande stort lidande och stress. Och för samhället är efterforskningar av den här typen både kostsamma och resurskrävande. Studien som nu har genomförts i ett samarbete mellan Linköpings universitet, Polismyndigheten och Högskolan i Borås är en internationell forskningsöversikt. Den befintliga forskningen från olika länder har analyserats och jämförts för att se vad som kan utvecklas i det svenska operativa arbetet med försvunna personer. Översikten Efterforskning av försvunna personer visar att det finns mycket lite svensk forskning i ämnet, och att det finns ett behov av att anpassa den internationella forskningen till svenska förhållanden.
– Min upplevelse är att det generellt sett inte finns så mycket forskning om polis som är specifikt verksamhetsutvecklande. Däremot finns det en del intressant forskning som pågår just nu och även den del konkreta försök till bättre samarbete mellan samhällets olika instanser.
Ett exempel är en satsning inom Stockholmspolisen och Södertörns Brandförsvarsförbund som går ut på att se till att kommunerna är informerade om att personer eftersöks.
– I väldigt många kommuner har man ingen aning om att människor försvinner. Om personer som är suicidala försvinner går den informationen till psykiatrin, till exempel. Och det man inte har information om, ser man inte heller behovet av förbättring kring. Jag var till exempel i kontakt med en kommun som sa ”vi har inte haft någon som försvunnit här”. Där hade polisen sökt efter försvunna personer 86 gånger.
Andra konkreta satsningar som kan göras för att rädda liv är att gå igenom de kommunala checklistorna – hur ser rutinen ut när någon försvinner? Kan man samarbeta bättre mellan exempelvis polis och kommuner? Här finns det stora möjligheter till konkreta förbättringar genom klokt samarbete, menar Rebecca Stenberg. Studien pekar också på att det behövs kunskap om när en sökinsats bör sättas in och hur olika grupper beter sig vid försvinnanden.
– Beteendeprofilering är ett område som kan utvecklas också för andra ändamål, till exempel i samband med olyckor. Vi behöver också jämföra med profiler från exempelvis Storbritannien för att se hur tillämpliga de är här i Sverige.
Ett annat område som kan behöva tittas närmare på är hur informationen kring ett försvinnande kan struktureras. Tidigare erfarenheter visar att vissa försvinnanden blir väldigt stora nyheter i media och möter ett stort engagemang från frivilliga – medan andra går nästan obemärkt förbi för den breda massan.
– Ska ens försvinnande bli uppmärksammat i media och leda till stort engagemang ska man vara en ung, söt flicka eller ett barn. Inte en äldre person eller ha ett utländskt namn, konstaterar Rebecca Stenberg.
Det här är förstås nedslående att inse att det stora engagemanget hos allmänheten främst kommer när det gäller vissa försvunna personer, men det är också något vi behöver vara medvetna om när vi diskuterar hur informationen kan delas på bästa sätt. Och även för att vara beredda på att vissa försvinnanden väcker så mycket engagemang att det i sig kan bli ett problem att hantera.
– Det är synd att säga att en god intention är ett problem. Men här kan det handla om att inte gå i vägen för varandra i en akut insats eller ett kontaminera spår efter en försvunnen.
Det finns en del väldigt seriösa aktörer, som Hemvärnet, menar Rebecca Stenberg – men det finns också allt fler nya organisationer där polis och räddningstjänst inte kan veta hur utbildningsnivån ser ut.
– Det stora engagemanget vi ser med många frivilliga som vill söka efter försvunna personer är något som är unikt för Sverige. Jag tror att det skulle kunna vara bra med en tröskel in genom till exempel att ge de frivilliga en enklare webbutbildning i eftersök av personer.
Text: Angelica Söderberg, Anna Wikström
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
