vårdval Innerstan har tre gånger så många vårdgivare som de har andel av invånarna i länet. Det är några av tecknen på hur den fria etableringen har slagit i olika områden inom vårdvalet i Stockholms län.
I en kommande bok av Mats Wingborg och Magnus Nilsson om hur vårdvalet i Stockholm har fungerat har författarna granskat hur vårdgivare inom de 17 största vårdvalen har valt att etablera sig geografiskt inom länet.
I boken trycker författarna också på hur den geografiska placeringen av vårdgivarna, samverkat med en utveckling där kostnaderna för vårdvalen ökat kraftigt och där enskilda patienter, inte minst multisjuka, riskerar att hamna i kläm då det är svårt att få en sammanhängande vårdkedja med så många olika aktörer på marknaden.
Enligt beräkningar baserade på uppgifter från hälso- och sjukvårdsförvaltningens kostade vårdvalet år 2016 nästan 1,4 miljarder kronor mer än om kostnaderna hade utvecklats i samma takt som övrig vård i länet.
I likhet med tidigare rapportering kring effekter av Vårdval Stockholm visar sig att flest vårdgivare har etablerat sig i Stockholms innerstad.
* Stadsdelen Norrmalm i Stockholm har drygt 9 procent av vårdgivarna, vilket är tre gånger mer än andelen av länets invånare som bor där, nämligen 3 procent.
* I Botkyrka finns knappt 2 procent av de privata vårdgivarna inom vårdvalet, men drygt 4 procent av befolkningen.
Det finns dock stadsdelar och kommuner med låg medelinkomst som har fler vårdgivare procentuellt sett än vad de har befolkningsmängd, vilket bryter mot tendensen att vårdgivare hellre etablerar sig i välbärgade områden.
Det handlar om stadsdelarna Skärholmen och Rinkeby-Kista, och Södertälje kommun.
När det gäller specialistvård finner författarna att fördelningen av vårdgivare lutar ännu tydligare åt innerstans fördel. Skillnaden i antal specialistvårdgivare i innerstan i förhållande till folkmängden är 15 procentenheter.
I nordöstra länet är vårdgivarna något underetablerade i förhållande till folkmängd, och i södra och västra länet, samt vad som benämns som Stockholms ytterstad, är antalet specialistvårdgivare fyra till fem procentenheter färre i förhållande till folkmängd än de skulle vara om vårdgivarna fördelade sig jämnt över hela länet.
Exempelvis finns 22 av 48 vårdgivare inom gynekologi i innerstan.
Marie Ljungberg Schött (M) är landstingsråd med ansvar för sjukvård. Hon säger att politikerna ska övervaka konsekvenserna av vårdvalet. Om de ser att kostnadsökningarna är väldigt stora inom vissa delar och att tillgången på vård är väldigt ojämn i förhållande till vårdbehov, ska de vidta åtgärder.
Så har skett ganska nyligen när ersättningssystemet för husläkare gjordes om, för att ge något mer pengar till patienter med större vårdbehov, och att belöna sjuksköterskebesök mer i förhållande till läkarbesök.
– Det tycker vi har slagit ganska bra ut. Man ser det dels på hur besöken faller ut, men också på ett något större intresse från vårdgivare för att etablera sig i delar av Stockholm med patienter med större vårdbehov, säger Marie Ljungberg Schött.
Även när det gäller vårdval hud och öron-näsa-halsvård har reglerna stramats upp, efter stora kostnadsökningar och tecken på att »man gick utöver det man ska göra«, säger landstingsrådet. Det handlar bland annat om att specialister ska bedriva specialistvård och inte utföra enklare vård.
– Nu kräver vi att man har en remiss för sitt första besök, säger Marie Ljungberg Schött.
Men oppositionen är kritiska till hur alliansen hanterar det här, även om de anser att det behövdes en skärpning av ovannämnda vårdval.
– Det är lite märkligt att alliansen ska behöva hantera avarter bara när det har gått så långt att de inte kan stå emot krav på förändringar, men utan se att det inte är någon slump att det har blivit som det blivit, säger oppositionslandstingrådet Erika Ullberg (S).
I landstingets egen utvärderingsrapport av tio år med vårdvalet, som Dagens Arena skrivit om, gavs en rad rekommendationer om hur vårdvalet kan förbättras. Det handlade bland annat om att försöka styra mer var vårdgivare etablerar sig, att utveckla prissättning och ersättningsmodeller och att ställa remisskrav.
»Pröva ytterligare möjligheten att begränsa antalet leverantörer utifrån behov/kostnadstak och geografisk spridning« står det under en av punkterna i slutsatserna.
Marie Ljungberg Schött säger att hon står bakom rekommendationerna, men menar samtidigt att hon inte på något sätt vill begränsa möjligheten till vård – snarare ›ge morötter« till vårdgivare att bedriva verksamhet där det saknas i dag.
– Att göra politiska begränsningar för att flytta vården från ett ställe till ett annat tycker jag vore helt galet, säger hon.
När det gäller siffrorna från den kommande boken, om att 22 av 48 vårdgivare inom gynekologi finns i innerstan, tycker Marie Ljungberg Schött – som själv inte har läst materialet från boken – inte att det nödvändigtvis är ett problem.
– Där är hälften av vårdgivarna i alla fall utanför innerstan. Det här är ändå vård som man uppsöker relativt sällan, och för många är det lättare att ta sig in till centrala stan än att åka utanför stan för vård. Det har funnits några gynekologmottagningar söder om stan, och de har inte upplevt att de har gått runt, säger Marie Ljungberg Schött.
Erika Ullberg (S) har också förståelse för att det blir en viss koncentration av vård till innerstan, men pekar ändå på att incitamenten är fel när det gäller var vårdgivare väljer att etablera sig.
– Det finns absolut specialistvård som man besöker sällan, som kan behöva ligga centralt, men mönstret är ändå här att man har etablerat sig i välbärgade områden, snarare än där behoven finns. Man har inte fått en enda ny vårdcentral i Huddinge sedan vårdvalet.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
