Så sabbar låga löner ekonomin

Löntagarnas del av den ekonomiska kakan har minskat sedan 80-talet. Kapitalägarna har glufsat åt sig allt mer. Dagens Arena förklarar varför det är dåligt för ekonomin.

Att inkomstklyftorna mellan fattiga och rika hushåll ökat de senaste trettio åren vet vi. Skillnaden mellan hög- och låginkomsttagare växer, under såväl borgerliga som socialdemokratiska regeringar. I stort ser det likadant ut i hela västvärlden.

Vad som i Sverige inte har studerats lika noga är vad akademiker kallar för den ”funktionella inkomstfördelningen”. Annorlunda uttryckt: andelen av inkomsterna i ekonomin som går till löntagarna, och andelen som går till kapitalägarna.

Också här skedde ett trendbrott någonstans i brytpunkten mellan 70- och 80-tal. Sedan dess har löneandelen systematiskt fallit i de rika länderna, ungefär från 75 till 65 procent av BNP.

Varför då?

Löntagarnas försvagade förhandlingsposition
Enligt professor Engelbert Stockhammer, till vardags verksam vid Kingston University i Storbritannien, beror det framför allt på tre saker: finansmarknadernas allt större betydelse i västvärldens ekonomier, globaliseringen, och välfärdsstatens nedmontering.

I och med det Stockhammer kallar ”finansialisering” och ”globalisering” har kapitalägarnas förhandlingsposition stärkts på löntagarnas bekostnad. Företagens valmöjligheter och alternativ har vuxit dramatiskt: de kan investera i finansiella tillgångar lika gärna som i reala tillgångar, lägga pengarna utomlands lika lätt som de kan satsa dem på hemmamarknaden. Aktieägarnas makt över företagen har stärkts.

Lägg till det en mindre generös välfärdsstat – i Sverige är försämringen av a-kassan ett närmast övertydligt exempel – som innebär en svagare förhandlingsposition för löntagarna.

Alltsammans har alltså bidragit till att löntagarnas andel av ekonomins inkomster sakta men säkert sjunkit under tre decennier. Enligt professor Stockhammer får det även andra, negativa, konsekvenser för samhällsekonomin.

Klyftor, ja. Investering, nej.
Det finns egentligen ett tungt argument för att kapitalägarna borde få en större del av kakan, och löntagarna en mindre: Kapitalägarna använder mer av sina pengar jämfört med löntagarna till investeringar.

Investeringar ökar produktiviteten och är det som utvecklar företagen och ekonomin.

Så ser det ut, i teorin.

I verkligheten går i västvärlden en allt mindre del av vinsterna till investeringar. Ironiskt nog har den trenden sin början i 1970-talet – samma tid som kapitalägarna började ta åt sig en större andel av ekonomins inkomster.

För att sammanfatta: I trettio år har löntagarnas andel av ekonomins inkomster sjunkit, och kapitalägarna har fått mer. Under samma period investeras en allt mindre del av de totala vinsterna tillbaka i ekonomin. Vi har fått ökade klyftor, men inte mer investeringar för det.

Vem ska handla?
När lönerna halkar efter för det med sig vissa problem. Närmare bestämt, vem ska köpa alla grejerna? Stockhammer pekar på två tydliga exempel: Antingen skuldsätter sig hushållen för att kompensera för uteblivna löneökningar. På så sätt hålls konsumtionen uppe, något vi har kunnat se i USA. Eller också leder de tillbakapressade lönerna till att exportsektorn ökar sin konkurrenskraft, enligt tysk modell.

Ingen av de två vägarna är dock långsiktigt hållbar. Hög skuldsättning bäddar för finansiella kriser och instabilitet. Och Tysklands modell – att exportera mycket mer än man själv importerar – bygger på att någon annan (läs: Sydeuropa) betalar.

Det finns, med andra ord, inte bara moraliska motargument att ta till när borgerliga partier börjar prata om att ingångslönerna måste sänkas med ”20 till 25 procent”. Finanskrisen i USA och den ekonomiska turbulensen i Europa visar att lönerna bör höjas. Inte tvärtom.

Analysen bygger på seminariet Varför faller lönernas andel i ekonomin? som hölls på LO-borgen den 22 mars. Arrangörer var Svenska Transportarbetareförbundet, Friedrich Ebert Stiftung Stockholm, Arenagruppen och Löneandelsprojektet.