recension Okuvliga: 15 berättelser från ukrainare som flytt kriget och hamnat i Sverige bidrar till förståelsen att bakom varje by som förstörs finns människor som drabbas svårt. Men boken är också ett vittnesmål om att det gjorts alldeles för lite för ukrainska flyktingar i Sverige. Det skriver Peter Gustavsson.
Oksana kom till Sverige med tio dollar på fickan. Under de fyra första månaderna levde hon med ett hundratal andra i en lyhörd sporthall utan plats för avskildhet. Samtidigt gjorde hon sitt bästa för att hanka sig fram som flyttstädare, servitris och montör. Hennes examen hemifrån var ingenting värd när hon inte kunde språket. Men hon fick ändå inget stöd i att lära sig svenska.
Oksana är en av tiotusentals ukrainare som vaknade upp till ett krig och flydde till Sverige. Dessa berättelser bildar tillsammans ett nytt kapitel i vårt lands historia, som knyter Sverige tätare till en annan blågul nation i vår närhet.
Bidrar till förståelse
I Okuvliga: 15 berättelser från ukrainare som flytt kriget och hamnat i Sverige tecknar bokens redaktion under ledning av Anna Zoteeva porträtt över en grupp människor, de allra flesta kvinnor, som lever mitt ibland oss. Den tvåspråkiga boken med vackra illustrationer och kartbilder över de intervjuades vägar hit har tillkommit på initiativ av Help in Change – en av flera organisationer för ukrainare i Sverige. Den ger ett viktigt bidrag till förståelsen av en av vår tids stora skeenden.
Boken beskriver vare sig den militära situationen eller krigets storpolitiska konsekvenser. Den handlar om hur vanligt folk påverkas av kriget. Därför kan kan den hjälpa oss att inte vänja oss, att inte vända bort blicken från det som blivit krigets vardag.
Ett vittnesmål
Texterna hjälper till att se att det bakom varje by som förstörs och varje raketattack mot ett bostadshus, en fabrik eller en kraftstation finns människor som drabbas svårt. Att förstå att konsekvensen av bristande leveranser av luftförsvar och artilleri är att ännu fler ukrainska soldater, nedgrävda längs en frontlinje lika lång som vägen mellan Malmö och Sundsvall, får sätta livet till. Och att än fler liv hotas om fronten bryter samman.
Men boken är också ett vittnesmål om konsekvenserna av vad som gjorts för ukrainska flyktingar i Sverige. Eller rättare sagt, vad som inte gjorts. Ett återkommande problem för intervjupersonerna i boken är att de efter två år fortfarande inte fått svenskt personnummer eller Bank-ID.
Fundera själv på hur ditt liv skulle vara om du inte skulle kunna betala med Swish, bekräfta ditt kortköp med Bank-ID eller betala räkningarna med ett knapptryck på telefonen. Om du var tvungen att ringa, skriva brev eller komma till ett kontor med snåla öppettider varje gång du behövde legitimera dig för att komma i kontakt med en myndighet.
Svår situation
Svensk regering, myndigheter och privatbanker har i två år skyllt detta problem på att ukrainare inte beviljas uppehållstillstånd enligt de ordinarie asylreglerna, utan i enlighet med EU:s massflyktsdirektiv. Men många andra EU-länder har löst problemen långt bättre än vi, som har en regering som varit stängt upptagen med att göra det svårare att fly till Sverige.
Det är inte heller EU som tvingat oss att sätta nivån på dagersättningen till 71 kronor om dagen. En summa anpassad till prisnivån i Sverige innan Ukraina ens existerade som självständig nation, och som ingen kan leva på.
Efter många uppvaktningar har byråkratins kvarnar nu börjat mala för en förändring. Men för de ukrainska flyktingarna swishar chanserna till ett fungerande liv i Sverige förbi dag för dag, vecka för vecka, månad för månad, år för år.
Efter Ukrainas seger i slaget om Kyiv och befrielsen av områden kring Charkiv och Cherson, återvände många flyktingar hem. För det ukrainska samhället finns också ett värde av att få tillbaka människor som kan bidra till landets försörjning och återuppbyggnad. Men alla har inte ett hem att återvända till, eftersom invasionsarmén förstört miljontals bostäder. Och stora delar av landet är ockuperat av Putinryssland. I stora delar av Ukraina pågår också ständiga artilleri- och flygattacker som gör livet oroligt och svårt. Många ukrainska familjer ser hellre att barnen växer upp i ett land i fred.
Sviker invandrargrupp
Det borde vara en självklarhet att de vi välkomnat att söka skydd här måste få bästa möjliga förutsättningar att fungera i det svenska samhället. För att kunna bidra på bästa sätt till vårt land, och knyta tätare solidaritetsband. Men i stället leder politiker och myndigheters försumlighet till att Sverige än en gång sviker en invandrargrupp genom att ge dem dåliga förutsättningar för att kunna starta sitt nya liv här.
Bland många av de intervjuade i ”Okuvliga” är tacksamheten mot Sverige stor. Men statistiken talar ett annat språk. En betydande del av de ukrainare som flydde hit har lämnat Sverige för andra länder där det varit lättare att etablera sig.
När jag lägger ifrån mig boken är det med ett kvarvarande frågetecken: Vad sjutton är ni så tacksamma för?
Peter Gustavsson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
