Kvoteringsförslaget som inte var ett kvoteringsförslag – svårt dra slutsatser av Nyamko Sabunis sista besked.
När Nyamko Sabuni meddelade sin avgång på en presskonferens på måndagen sa hon att hon lanserade ett förslag om lagstiftning för att få in fler kvinnor på toppositioner i näringslivet eftersom hon ville göra något spektakulärt innan hon avgick.
– Jag tänkte att jag ska lämna storslaget, sa Sabuni på presskonferensen.
Samtidigt hävdar hon bestämt att förslaget, som fått intensiv kritik för att vara ett kvoteringsförslag i borgerliga led, i själva verket inte är ett kvoteringsförslag och att ett bevis på det är att ”det finns kvinnor som är kompetenta” och inte handlar om att lyfta in ”någons mamma eller syster”.
Resonemanget går dock stick i stäv med tidigare uttalanden från Nyamko Sabuni som aldrig förr varit beredd att lagstifta om hur stor andel kvinnor som ska finnas i företagens ledningsgrupper. Så sent som i september sade Nyamko Sabuni till SvD Näringsliv att hon ville se ”icke-lagstiftande åtgärder” på området. Hon har också sagt att det var ”fegt” av Moderaterna att 2010 föra resonemang om kvotering. 2011 sa hon att andelen kvinnor i styrelser och ledningarna ska vara upp till ägarna.
Sabunis efterträdare Maria Arnholm meddelade omedelbart att hon säger nej till lagstadgad kvotering.
Jonas Hinnfors, professor i statsvetenskap på Göteborgs universitet, ger dock Sabuni lite rätt. Förslaget var snarare sista steget innan en kvoteringslag, menar han.
– Däremot vill hon tvinga företagen att sätta upp olika mål. Det är möjligen en sista strid för att undvika kvotering, där man om inte det heller fungerar börjar fundera på lagstadgad kvotering. Hon håller sig på den sidan där det inte är kvotering men man ändå har målet att det ska vara lika representation, säger Hinnfors till Dagens Arena.
Så du tror inte det här utspelet är kopplat till tidpunkten för hennes avgång?
– Svårt att säga men det ligger onekligen så nära i tid att man börjar fundera.
Hon sa själv att hon ville avsluta med ”något storslaget” men blir inte bilden snarare att hon till slut gått emot sig själv?
– Det hade kunnat betecknas som storslaget om det var kvotering. Men det här är för litet att kallas storslaget och påminner om de ganska trubbiga verktyg som finns i universitetssystemet. Där går det långsamt. Representationen ökar men väldigt sakta och förmodligen inte på grund av regelverket. Det här är i någon mening liknande, säger Jonas Hinnfors och fortsätter:
– Det här är inte storslaget utan kanske mer ett slag i luften. Om det finns kopplingar till någon inre strid på departementet, inom Folkpartiet eller i regeringen, det är väldigt svårt att säga.
Sabuni lyfte också fram etableringsreformen som något av det viktigaste hon medverkat till under sin tid som statsråd. På en fråga på presskonferensen förklarade hon att det fungerar betydligt bättre i dag, då nyanlända hänvisas ”till arbetsförmedlingen i stället för till socialkontoret”.
Etableringsreformen har dock fått mycket kritik. 2011 släppte samhällsvetarnas fackförbund Jusek en rapport som konstaterade att ett ensidigt och omedelbart jobbfokus ofta leder till att invandrade akademiker får helt andra jobb än vad de utbildats till. Arbetsförmedlingens utvärdering efter två år med etableringsreformen talar också sitt tydliga språk:
Bara en av tio nyanlända flyktingar har fått ett ”vanligt arbete” efter 18 månader, enligt Arbetsförmedlingen. Sju av tio står utan jobb.
Också inom Folkpartiet finns kritiken mot etableringsreformen, som ofta tvingar nyanlända att söka sig till storstäderna – där jobb eventuellt finns – så snabbt som möjligt snarare än att integreras och komma in i samhället i de glesbygdskommuner som tagit emot dem.
– Om jobb inom några år är huvudkravet har vi ingen chans. Då måste de ju flytta, sa en mycket kritisk Lilian Tegander (FP) i en artikel på Dagens Arena och fortsatte:
– Etableringsreformen blev en flopp.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
