Sakligt och passionerat om författarparet Martinson

Recension År 1988 doktorerade Ebba Witt-Brattström. Med sin banbrytande avhandling lyckades hon vända upp och ned på Kultursveriges bild av Moa Martinson. Plötsligt var Moa en författare bildade människor läste, jämförbar med Ivar Lo-Johansson och Eyvind Johnson. Witt-Brattström var dock inte färdig än. I sin senaste bok återvänder hon till Moa, den här gången för att berätta om förhållandet till maken Harry.

”Vi drabbade samman med våra ödens hela bredd” är dels litteraturvetenskap, dels biografi, men framför allt en ömt skildrad kärlekshistoria. Redan i andra kapitlet känner sig författaren manad att ställa frågan, ”Var det kärlek?”. Det går, menar Witt-Brattström, inte att förstå paret Martinsons litterära inverkan på varandra utan att förstå deras förhållande. Och kärlek var det, i alla fall periodvis.

Här hålls inget vetenskapligt avstånd från forskningsobjekten. Det ömsom kärleksfulla, ömsom brutala förhållandet skildras med en nästan obekväm inlevelse.

Passionen känns dock aldrig obefogad, och innan boken hinner ta slut är jag övertygad. Det går säkert att skriva om makarna Martinsons litterära inflytande på varandra utan att skriva om deras kärlek, men det hade omöjligt varit lika bra. Förhållandet bygger på en ”urstark ödeslojalitet” som går över i förakt. Vad kan vara mer spännande än det?

Ett feministiskt projekt

Redan på 1940-talet var makarna Martinson stora arbetarförfattare, men de bebodde olika delar av den litterära offentligheten. Moa var folkkär, medan Harry var verkligt litterär, värd 1974 års Nobelpris. I forskning om Harry Martinson har Moa enligt Witt-Brattström reducerats till en ”platsangivelse” – det talas om ”tiden på torpet” och dess betydelse för Harrys författarskap, men inte om kvinnan han levde med, som redigerade, renskrev och inspirerade hans böcker.

Witt-Brattström har sympati så det räcker och blir över för båda makarna, men det är tydligt vilken sida i kärlekskriget hon står på. Harrys svåra barndom och konsekventa mindervärdeskomplex behandlas med ömhet, men bokens projekt är fortfarande att bevisa hans skuld i Moas (tillfälliga) utradering ur litteraturhistorien. Att han offentligt förnekade den inverkan Moa haft på verk som ”Nässlorna blomma” och ”Kap farväl!” är ett större svek än otroheten.

Som författare ger Witt-Brattström sig själv gott med utrymme i texten. Hon är nog den mest framträdande forskaren om just Moa Martinson, och därför är hon också en framträdande karaktär i delar som behandlar Litteratursveriges syn på Moa och Harry. Som doktorand fick hon strida för att inkludera Harry i sin avhandling om Moa, eftersom Moa inte ansågs ligga på samma litterära nivå.

Personligt och vetenskapligt

Hon drar sig inte heller för att värdera parets litterära insatser. På samma sida kan hon prisa Moas ”Rågvakt” för en ”mästerlig” skildring av fattigsverige och avfärda den ”falska nationalidyllen” i Harrys ”Verklighet till döds”. Hon lierar sig även med Moas förakt för de ”fem unga”, gruppen manliga arbetarförfattare både Harry och figurer som Artur Lundkvist ingick i. Här blir Witt-Brattströms argument lite luddigare. Moa kritiserade med rätta ”fem unga”-gängets kvinnosyn, men Witt-Brattström tag steget längre. För att styrka sin tes om de manliga arbetarförfattarnas negativa inverkan på Harry vänder hon sig till borgerliga kritiker som Sven Stolpe, vars invändningar mot tidens litterära strömningar knappast var feministiska.

Dessutom blir det något hoppigt ibland, när konflikter och personer introduceras på en sida bara för att bordläggas i några kapitel och sedan tas upp igen. Lite väl ofta sägs det att vi ”går händelserna i förväg”.

Boken förblir dock imponerande. Med hjälp av flitiga hänvisningar till brev, tidningsartiklar, skönlitteratur och tidigare biografer målar Ebba Witt-Brattström en fascinerande bild av två författare som både formar och formas av Sveriges litterära offentlighet. Och inte bara det – hon lyckas också skriva berörande om två trötta, sargade människor som älskar varandra.